10. nov, 2021

Brev till högsta instans

 

Hej GUD!

Ursäkta det personliga tilltalet! Men bli inte heller stöddig nu, bara för att jag skriver till Dig! Tro inte att jag blivit religiös eller så! Fast det är klart, religiös har jag nog alltid varit, om än inte på det där kyrk­liga sättet - om Du förstår vad jag menar. Kyrkor har jag alltid haft svårt för. Alltså de där stora, ödsliga, ekande, med högt i tak, ”statskyrkorna”... Fast nu har vi ju inte längre någon ”Statskyrka”. Från år 2000 är Svenska Kyrkan bara ett ”trossamfund” - även om samarbetet med ”staten” fortfarande är ganska intimt – och ca 90 % av kyrkans inkomster kommer från staten…

Men som du förstår är det själva kyrkobyggnaderna jag avser – de ”stora, ödsliga och ekande”, där man gifter sig, döps och begravs – och möjligen bevistar julotta och enstaka musikaliska evenemang – inte alltid med särskilt religiöst innehåll, men ofta fina upplevelser, där kyrkorummet kan ha goda egenskaper rent akustiskt just för musik...

Men det är natur­ligt­vis alldeles onödigt att snacka om det här. Du vet ju redan allt. För resten borde man kanske kalla nuvarande kyrkan för ”Statskyrkan Eftr.”, Statskyrkans efterträdare; jag menar som man bru­kar göra inom affärslivet när man byter ägare, för att inte förlora gamla trogna kunder, ”Bergmans Livs Eftr.” t.ex.  Men det låter inte så bra, och kan föra tankarna just till affärsverksamhet – mer än till det andliga.

Har för övrigt tänkt skriva till Dig länge. Men konstigt nog (och en smula genant), så har jag inte haft adres­sen! För många år sedan – innan digitaliseringen förändrat allt, sökte jag i telefonkatalogen, alla delar - utan resultat. Försökte till och med på yrkesre­gistret. Men vad har Du för yrke egent­ligen? Jag kunde inte hitta något, som jag trodde stämde in på Dig. Och inte på kommun eller landsting kunde jag hitta Dig heller. Försökte på Socialförvalt­ning och Kyrka. Men Kyrkan hittade jag inte alls. Svagt tycker jag! Det borde Du fak­tiskt ha tagit itu med!

Nu är det för sent. Och den digitala telefonkatalogen tycker jag för resten är en katastrof, även när man söker mer jordiska abonnenter där. Konstruktörerna – eller redaktörerna – tycks ha vant sig av med vanligt analogt tänkande, och det har gjort katalogen mindre användbar för dem som verkligen  behöver använda den! Fast jag är förstås litet skadad av ett långt analogt liv, och kan ha svårt med omställningen.
Ändå har jag klarat mig skapligt – med hjälp av den digitala tekniken skrivit några böcker – och byggt upp en hemsida, som har besökts ca 1,9 miljoner gånger.


Men här om dagen, när jag var ute på min motionsrunda, slog mig plötsligt insikten om att Du ju faktiskt skall vara allvetande och allseende - så någon adress behövs ju egent­ligen inte. Det är bara att skriva. Som alla de barn som skriver till jultomten unge­fär... Fast om Du redan vet allt, så är det väl kanske till och med onödigt att skriva... Nåja, vet inte riktigt om jag skall tro på det där med Din förmåga att se och veta allt. I så fall måste Du ju ha ett helv….

Ja, förlåt, men jag tänkte på allt lidan­de Du måste bevittna varje dag - alla oskyldiga som lider, alla små och alldeles nyfödda barn, som inte kan ha hunnit synda så värst mycket och som ändå plågas så…... Kunde Du inte göra någon­ting åt det! Ja, jag vet. Det är väl han, Den Andre, som ligger bakom det där. Men nog tycker jag att Du är bra taskig som låter de där små stackars oskyldiga bar­nen lida. Nog kunde Du väl visa Din makt och fixa åtminstone den biten!

Det mesta av allt annat elände kan jag på något sätt stå ut med, men just det där med de oskyldi­ga barnen har jag svårt att ens tänka på. Det får Du faktiskt förlåta mig, Gud! Antingen är det ett allvarligt konstruktionsfel hos mig, eller så är jag så gammal att jag hunnit synda för mycket och inte kan se klart. Men jag vet ju, att även Dina allra minsta små barn själva har svårt att förstå detta med det omätliga lidandet, varför de måste svälta och plågas av sjukdomar, varför deras mammor ibland våldtas och mördas och varför deras fäder torteras och kastas i fängelse och inte får ta hand om sina barn. Ja, det är ju faktiskt ingen ände på eländet. Barn torte­ras till och med inför ögonen på sina föräldrar - barn som inget ont gjort!

Det där har jag svårt för. Jag menar människor i min ålder, som kan­ske både haft begärelse till sin nästas hustru och missbrukat vilo­dagen och inte vänt andra kinden till, när de fått en snyting, sådana kan ju ha gjort sig förtjänt av både det ena och det andra. Men barnen.... Nej, där får Du nog ta Dig en funde­rare Gud, om Du inte ändå skall ta och ingripa en smula. Jag förstår att det kan bli svårt med gränsdrag­ningar och så - att bedöma när Du skall ingripa och inte. Men det vore väl svagt om inte Du skulle klara av det, det måste jag ärligen säga att jag tycker. Och något fack har Du väl inte heller att ta hänsyn till, så Du behöver inte MBL-förhandla innan Du åtar Dig några nya arbets­uppgifter!
    
Från det ena till det andra, så har jag själv det litet bekymmersamt också. Baga­teller i det stora hela förstås, men ändå... Fick dödlig cancer för några år sedan, men genom att trotsa läkarna och inte låta dem genomföra den behandling de tänkt sig, så lyckades jag överleva.
De var chockade, och blev nästan aggressiva, när jag i stället för deras kirurgiska ingrepp och kemiska preparat valde att använda några av Dina produkter (som blåbär, gurkmeja, ingefära och ett antal vitaminer och mineraler). Uppriktigt sagt, så tycker jag Du är en alldeles utmärkt läkare (eller apotekare)! Men det tyckte inte läkarna! De hånskrattade nästan åt mig. ”Kryddor och vitaminer mot cancer”… Hahaha! Löjligt!

Och när jag till sist, med min löjliga metod, var cancerfri, så kunde de inte förklara det. De löste dilemmat genom att säga, att jag nog aldrig hade haft cancer (vilket de tidigt konstaterat via biopsier, mikroskopering och röntgenundersökningar!)

Till sist förstod jag, att läkarna inte jobbade för Dig! De tillhörde den nya ”kyrkan” - den Heliga Läkemedelsindustrin! Och allt som kunde botas utan denna kyrkas ”sakrament” (läkemedel, strålning och kirurgi), betraktade de som hädelse! Det var därför de blev så arga på mig, när jag försökte smita undan min ”kollekt” till Läkemedelsindustrin – pengar som ju bidrar både till läkarnas hyfsade löner och till deras gigantiskt rika ”kyrka”!
Nu borde jag ju vara riktigt nöjd, efter att ha fått några år extra – vilket enligt läkarna skulle vara absolut omöjligt…
 

Men jag har ändå svårt att vara så där riktigt glad. Jag minns fort­farande hur det kändes att vara glad, så där så det riktigt spritter i en, men nu var det länge sedan jag upplevde det. Kanske är det bara barn som kan känna så fullt ut - fast jag ser ju då och då även vuxna som är så där ”barn­sligt” glada. Varför inte jag då? Jag tror inte det beror på att jag inte hinner underhålla huset, som jag borde – eller att jag varit tvungen att sälja vår segelbåt (efter att ha haft båt sedan 1967!) - eller att jag inte hinner svara alla som kontaktar mig med anledning av egen eller anhörigas cancer – eller att jag inte hinner skriva någon mer bok (som jag verkligen har material till)…

Fast kanske just det där med att inte räcka till – att varje kväll lägga sig och veta att jag inte hunnit svara alla som sökt mig – kan vara en förklaring… Eller annars detta att fortfarande bli ifrågasatt och närmast idiotförklarad – för att fortfarande hävda att Dina läkande örter, bär och rötter skulle kunna vara både effektivare och mer skonsamma än de farmakologiska produkter läkarna rekommenderar...

Fast detta är ju ändå mitt personliga ansvar, och inget jag skall anklaga Dig för. Men kanske kunde Du mani­pulera litet med signalsubstanserna i min hjärna, öka serotoninhalten en smula eller så. Kanske skulle jag då bli litet gladare och mer kärleksfull - och lättare kunna följa Dina bud!

Kanske beror min sinnesstämning annars också på att jag läser så mycket, och ser på TV om allt elände. Jag menar, kan man vara glad när man vet att massor av alldeles oskyl­diga människor lider helvetets alla kval redan här på jorden? Jag bara frå­gar! När jag ser de stackars människorna i Afghanistan, Sudan eller Somalia – för att bara nämna några länder, där folk lider, så får jag nästan tårar i ögonen. Vad har de gjort för att förtjäna detta. Och barnen! Där har vi barnen igen! Barn som mister sina föräldrar, barn som inte får uppleva tryggheten i livets start, den trygghet som är så viktig för hur de skall få det under hela resten av livet. Du vet Gud, jag sysslade dagli­gen, innan jag blev pensionär, i mitt jobb med ungdo­mar som bland annat fått för litet av den varan här hemma i Sverige.

Därför tycker jag att jag vet och för­står en hel del om detta. Och när jag ser vilka följder det kan bli redan av ganska måttliga för­summelser i barndomen - då blir jag ju alldeles för­tvivlad när jag tänker på alla de stackars barn, som nästan inte får någonting av det allra mest grundläggande ifråga om kärlek och omsorg i livets start. Även om det blir fred och allt det materiella kan ordnas - så är ju många av de här barnens liv ändå redan för­störda! Krigens värsta följdverkningar är kanske det ”känslomässiga arv” som följande generation drabbas av, barnen till dem som fysiskt överlevt – men med bestående känslomässiga skador!
    
Jag vill ju inte verka förmäten, Gud, och påstå att jag har förstått de stora sam­manhangen eller så. Men jag tycker ändå Du borde ge alla barn en chans! Annars får Du nog åtmins­tone instruera Dina ställföreträdare på jorden, så de slutar att gå omkring och kalla Dig allsmäktig. Om det nu är så, att Du inte kan fixa det, menar jag. Att Du åtminstone är all­god, det tar jag lik­som bara för givet. Vill inte ens tänka mig den andra möjlig­heten.

Fast egentligen vet jag ju inte, förstås. Det enda jag vet är att levande varelser lider, och ibland alldeles outsäg­ligt. Och utan att de, vad jag kan förstå, har syndat så värst. Och utan att jag hel­ler kan se någon mening med det! Du får nog göra en smula avkall på Din vär­dighet och förklara litet bättre åtminstone, Gud. Annars kan jag faktiskt inte längre tro på Din allmakt och allgod­het.

Och om Du nu själv har skapat mig, så får Du faktiskt skylla Dig själv för det konstruk­tionsfelet! Kanske borde Du ha filat litet mer på prototypen till människan, innan Du star­tade serietill­verkningen! Fast är vi Din avbild, så förstår jag ju. Då kunde Du inte bättre. Då är Du själv ofullkomlig - hädiska tanke! Men då förstår jag Dig, och då kan jag också förlåta Dig! Du gjorde kanske Ditt bästa i alla fall. Precis som jag försöker göra varje dag. Fast jag måste erkänna att det är svårt vissa dagar, Gud. Om Du kommer ihåg de där sju dagarna då Du skapade världen och oss, så förstår Du nog. Visst var väl någon dag svårare än de andra? Nog kände Du väl Dig litet tveksam till resultatet någon av de sju dagarna?

Fast just i dessa dagar är jag kanske mest förtvivlad över det som nu sker i nästan hela världen! Den där ”kyrkan” jag nämnde – Läkemedelsindustrin – har nu med hjälp av några extremt förmögna, inflytelserika, och till synes helt galna medarbetare, lyckas skapa en global skräck för något man kallar en ”pandemi”! Det handlar om något som egentligen bara är en litet aggressivare form av säsongsinfluensa. Och man har nu skapat en produkt, som man injicerar i folk och kallar ”vaccin” - fast det enligt det begreppets traditionella betydelse inte alls är det - utan snarast ett genetiskt experiment.

Dessa injektioner har sannolikt redan nu givit långt fler allvarliga biverkningar och dödsfall än vad det aktuella viruset kommer att ge, via sjukdomen Covid-19.
När det gäller vuxna, så är det ju vars och ens ansvar att ta reda på fakta och avgöra om man vill ha injektionen eller inte. Fast eftersom alla myndigheter och medier – och nästan alla läkare - hela tiden propagerar för att alla skall ta dessa sprutor, så är det svårt för alla ”vanliga människor” att fatta ett välgrundat beslut. De flesta litar ju på både läkare och myndigheter!

Men det mest fruktansvärda nu är – att man börjar injicera BARNEN! De oskyldiga barnen, som i princip aldrig blir sjuka av det aktuella viruset – och inte bidrar till att sprida smittan! Dessa utsätter man nu för oerhörda risker – för både allvarliga skador och död!
Där har du en uppgift Gud! Jag ber dig! Sätt omedelbart stopp för denna galenskap!    

Men nu kanske jag rotar i sådant som inte angår mig och som jag inte förstår. Förlåt mig i så fall, Gud! Och ta inte illa upp! Jag är ju bara en oändligt liten och obetydlig detalj i Din stora skapelse, och jag har förstås inte överblicken som Du, Gud. Men nog måste Du väl ändå förstå, att jag blir upprörd för barnens skull! Kan Du inte åtmins­tone lindra deras plågor en smula! Det kan väl inte vara för mycket begärt? I så fall lovar jag att verkligen anstränga mig för att vara glad också - som ett barn!

Hälsn.
Lilla Jag