25. aug, 2021

Albert Engström – och vacciner

De som i vår historielösa tid ändå känner till namnet Albert Engström tycks huvudsakligen förknippa honom med ”roliga gubbar” (som Kolingen). Och roliga historier från Småland och Roslagen.

 

Några tror att han var en litet försupen figur, som en gång i tiden var en sorts humorist – men ingen riktig ”kulturpersonlighet”.

 

Inte minst spreds den uppfattningen efter en fullkomligt osann och nedvärderande film, som visades i svensk TV för några år sedan, där sådant som ”research” och faktagranskning i hög grad lyste med sin frånvaro.

 

Ett fullkomligt karaktärsmord på en av vårt lands allra främsta konstnärer. Att han skulle ha varit alkoholiserad motsägs av han fullkomligt häpnadsväckande produktivitet.

 

Få känner i dag till vem Albert Engström faktiskt var – och att han satt på stol nr 18 i Svenska Akademin från 1922 till sin död 1940. Han var, som sagt, oerhört produktiv, och har lämnat ett mycket omfattande material efter sig – både litteratur och i form av konstverk som teckningar och oljemålningar.

 

När Bruno Liljefors rekommenderade sin konstnärsvän Carl Larsson att anta Albert Engström som frielev vid ”Göteborgs musei, rit och målarskola” (Valand), där Carl Larsson då var lärare, så skulle denne karakterisera eleverna i den aktuella årskursen. Det var ganska mångordiga beskrivningar, men när han kom till Albert Engström, så sa han mycket kortfattat ungefär: ”Albert behöver ingen beskrivning; han är ett geni”. Det finns anledning inse, att hans omdöme var helt korrekt!

 

Talande är också Gunnar Brandells beskrivning i ”Svensk litteratur 1870 – 1970”. Han skriver där om Albert Engström:

 

”Han var tecknare redan innan han blev författare, och troligen kände han sig livet igenom i första hand som artist. Ändå – eller kanske just därför – skrev han en överlägsen prosa, direkt, slående och absolut chosefri, med en välgörande olitterär struktur”.

 

Det är ingen beskrivning av någon, som bara ”ritade roliga gubbar”!

 

Enligt min privata uppfattning är han fullt i klass med den som mer seriös betraktade August Strindberg. Några av Engströms skärgårdsskildringar ger ett lika bestående intryck som t.ex. Strindbergs ”Hemsöborna”.

 

När jag nyligen läste Eric S Nilssons skrift till hundraårsdagen av Albert Engströms födelse 1869 – alltså utgiven 1969 – blev jag milt sagt förvånad, när jag (på sidan 25) kunde läsa några rader ur Alberts brev till föräldrarna år 1888, det år han skulle avlägga studentexamen vid Norrköpings högre allmänna Läroverk.

 

Som bekant är ämnet vacciner just i dessa dagar minst sagt aktuellt – och kommer sannolikt att lämna betydande spår efter sig i historien, på ett sätt de flesta ännu inte förstått.

 

Så här skrev Albert till föräldrarna: ”Här vaccinerar man sig allmänt. Jag och Adlercreutz – senare överste och militärattaché - äro de enda i klassen, som ej vaccinerat oss, ty man har mera olägenhet än nytta, så tror åtminstone jag”.

 

Möjligen var det på den tiden kolera man skulle vaccinera sig mot – en sjukdom, som hade flera våldsamma utbrott på 1800-talet, och som intimt hänger ihop med dålig sanitär standard, varför den nu mest drabbar befolkningen i u-länder. Man vet i dag, att sjukdomen i de flesta fall botas ganska enkelt med tillskott av vätska och salter, då dödsorsaken oftast är uttorkning på grund av kraftig diarré.