22. okt, 2020

Vad lärde oss Hippokrates - egentligen?

Många känner till Hippokrates som ”läkekonstens fader”, men de flesta tycks ha mycket begränsade kunskaper om vem Hippokrates var – och vad som kan göra det befogat att ge honom detta stående epitet. Han var en grekisk läkare och lärare, som levde 460 – 370 f.Kr. på ön Kos och är verkligen en av de mest framträdande i den medicinska historien.

Han sägs bl.a. ha myntat uttrycket ”Låt maten vara din medicin, och medicinen din mat” - något som sannolikt får dagens läkemedelsindustri att vilja utplåna honom ur historien. Att ens antyda att man kan hålla sig frisk genom att äta rätt – eller bota sjukdom med hjälp av rätt kost – är ju ett skrämmande hot mot hela deras verksamhet. Om vi inte behöver och konsumerar ”läkemedel” kommer ju största delen av den industrin att bli onödig.

Och eftersom just läkemedel och all kringverksamhet med forskning, administration och distribution utgör en betydande del av många länders BNP (även i Sverige), så skulle det innebära avsevärda ekonomiska konsekvenser även på nationell nivå.

I dag tycks västerländska läkare ofta vara så förblindade av den ”moderna vetenskapen” att de närmast ser Hippokrates som någon sorts ålderdomlig företrädare för vidskepelse och okunskap. Inget kan vara mer fel! Man kan i stället säga, att han var den som skiljde medicin från religion – även om också många hundra år efter honom mycket av sjukvården förekom inom kyrkor och religiösa samfund.

Hippokrates var den främste företrädaren för åsikten att allt har en orsak, även på det medicinska området – och att läkarens uppgift är att ta reda på den orsaken – och åtgärda den. Man skulle kunna betrakta honom som en tidig representant för vad vi i dag kallar ”funktionsmedicin”. Tyvärr har dagens läkare och sjukvård tillåtits att i hög grad avlägsna sig från de principer Hippokrates tillämpade och undervisade i, vilket är till stor skada för folkhälsan och förorsakar mycket lidande och enorma kostnader för samhället.

Det var nog ingen slump att Hippokrates fanns på ön Kos – utanför nuvarande Turkiets sydvästra kust. Där fanns Asklepioshelgedomen, som blivit en pilgrimsplats för sjuka människor, och där det fanns flera hälsokällor, samt en radioaktiv lera, som långt in på 1900-talet användes i medicinskt syfte. Man förstår också att sjuka människor, som sedan århundraden samlats på denna plats, erbjöd ett utmärkt studiematerial för dem som var medicinskt intresserade – och som med stöd av gamla religiösa föreskrifter och empiriska erfarenheter behandlade de sjuka.

Vad som sedan kanske blev den katalysator som ledde fram till de slutsatser Hippokrates framförde, var impulser från de joniska naturfilosoferna i de närbelägna städerna Miletos, Efesos och Klazomene. De hade nämligen just den revolutionerande åsikten att allting i naturen regleras av orsak och verkan - och har en naturlig och för iakttagelse och förnuft fastställbar förklaring.

Och detta var Hippokrates’ stora bedrift – att han genom dessa insikter lade grunden till en medicinsk ”vetenskap”, som gav de gamla grekerna lika stor historisk ära och ryktbarhet som någonsin deras konst och filosofi – men som tycks ha falnat betydligt inom det nutida medicinska etablissemanget.

Det är också i en av de hippokratiska böckerna vi finner det kända uttryck som närmast beskriver läkekonstens vansklighet: ”Livet är kort, konsten lång, möjligheterna osäkra, experiment farliga och slutledningar svåra”.

Vad Hippokrates gjorde var alltså egentligen att fastställa att principen om orsak och verkan gäller även på det medicinska området. Sjukdom har alltid en orsak, som det är läkarens skyldighet att försöka utröna.

Några grundprinciper för läkarens verksamhet var enligt honom:

1. Observera allt – utan förutfattade meningar (få fram en god anamnes).

2. Studera patienten - mer än sjukdomen.

3. Utvärdera ärligt – och medge, när behandling inte fungerar.

4. Understöd naturen! Läkarens huvudsakliga uppgift är att hjälpa naturens krafter att återställa harmonin i kroppen och därmed ge läkning. Det han inte kan avhjälpa skall han låta vara. Och han skall främst av allt undvika att skada patienten!

 

Hippokrates bedömde behandlingen endast efter resultatet – och inte efter hur väl den stämde med någon särskild teori…

Möjligen något att tänka på för folkhälsomyndigheten och andra aktörer på hälsoområdet.