25. jun, 2020

Jag och andra konspirationsteoretiker

När jag i dag försöker få människor att förstå hur läkemedels- och livsmedelsindustrin varje dag ”lurar oss”, så blir jag ofta anklagad för att vara en galen konspirationsteoretiker. De flesta är så inskolade i en blind tro på myndigheter – och på våra läkare – att de omöjligt kan ta till sig uppenbara fakta, som inte stämmer med deras tro. Om man t.ex. berättar att den medicinska vetenskapen än i dag tror att cancer är en genetisk sjukdom, så blir kommentaren: ”Javisst, det vet väl alla”…

När man sedan talar om, att förekomsten av cancer det senaste seklet formligen har exploderat – från att ha varit en ganska ovanlig sjukdom till att nu drabba snart varannan person i vårt land – så blir det ungefär samma reaktion: ”Ja, att cancer blivit vanligare vet vi väl”…

Men om man då diskret påpekar, att de gener vi föds med i dag är exakt desamma som de vi föddes med för 100 år sedan och påstår att man därför inte behöver vara ett geni för att fatta, att genteorin är falsk, så kommer ofta detta med konspirationsteorier.

Men hur kan samma gener i dag ge varannan person cancer – när de inte alls gjorde det för hundra år sedan? Det är förstås orimligt. Den katastrofala ökningen måste alltså bero på något annat än våra gener (d.v.s. kost och andra miljöfaktorer). Några brukar nämna att vi lever längre i dag, och det är delvis sant. Men det är en mycket liten del av förklaringen – och ingen har vad jag vet kunnat visa, att våra gener är programmerade för att skapa cancer vid hög ålder. Däremot utsätter vi förstås numera våra kroppar för så mycket gifter, stress och strålning, att detta ökar risken med tilltagande ålder för alla som lever ”som vanligt” och äter vår vanliga kost.

Men hur förklarar man, att cancern numera går allt längre ner i åldrarna. Det finns t.o.m. barn som föds med cancer – vilket man brukar ta som bevis för att inte kosten skulle ha någon betydelse. Ett barn kan ju inte ha ”ätit fel” före sin födelse. Nej, men det kan mamman ha gjort! Man vet t.ex. att många blivande mödrar har allvarlig brist på vitamin D3 – vilket ger barnet en mycket dålig start i livet. De blivande mödrarna, som förstås är mycket angelägna om att få friska barn, får helt enkelt inte adekvata kostråd!

Läkarvetenskapen torde vara en av de absolut mest konservativa bland alla. I historisk tid tycks läkarna på allt sätt ha försökt bibehålla sina föreställningar och dogmer – och aktivt in i det sista motarbetat alla nya idéer. Ibland har man kallat de nytänkande för just ”konspirationsteoretiker”. Jag är alltså inte ensam om att ha fått detta epitet.

Andreas Vesalius (1514-1564) ”konspirerade” mot kyrkans uppfattning om hur kroppen ser ut och fungerar ”inuti”. Trots motståndet skapade han en lärobok i anatomi – som i allt väsentligt var korrekt. Men för kyrkofäderna var han en ”avfälling” och en sorts konspirationsteoretiker, eftersom han utmanade den gängse uppfattningen.

Något senare visade William Harvey (1578-1657) hur hjärta och blodomlopp fungerar i människokroppen. Sedan hans verk om detta utkom 1528 kom inte längre några patienter till honom. Påståendet att blodet skulle cirkulera i kroppen var också en sorts konspiration mot den tidens medicinska auktoriteter. År 1672 förklarade den Franska Medicinska Akademien fortfarande att något sådan vore helt omöjligt! William Harvey betraktades alltså fortfarande långt efter sin död som en sorts konspirationsteoretiker.

Den österrikiske läkaren Ignaz Semmelweis (1818-1865) minskade kraftigt dödligheten på sin förlossningsklinik, sedan han förmått läkarna att tvätta händerna ordentligt med klorkalk innan de gick från obduktioner till förlossningar. Men att det skulle finnas något hos de obducerade liken som gjorde kvinnorna sjuka var helt i strid mot dåtidens läkarvetenskap. I stället för att bli en hjälte, som räddade livet på många kvinnor, så uteslöts han ur Läkarsällskapet – och han avled sedermera utblottad på ett mentalsjukhus.

När den franske upptäcktsresanden Jacques Cartier med sitt fartyg frös fast i isen i Saint Lawrencefloden i Kanada vintern 1535 höll hela besättningen på att gå under i skörbjugg. Men en Irokesindian kom med en brygd framställd av tujaträdets bark (innehållande C-vitamin), och besättningen tillfrisknade. När han kom hem till Frankrike delgav han de medicinska auktoriteterna detta. Men han fick ingen respons. Han betraktades som en sorts konspirationsteoretiker, och läkarna ansåg att ”inga primitiva vildar i Kanada kunde veta mer än dem om skörbjugg”.

Därför avled sedan sjömän i tusental i ytterligare 200 år, innan den skotske läkaren James Lind år 1747 upptäckte att citrusfrukter kunde förebygga och bota sjukdomen. Men Jacques Cartier fick alltså inte något tack för sin konspiratoriska idé att skörbjugg lätt kunde undvikas – och ännu mindre den Irokesindian som bjöd på lösningen.

En märklig och högst aktuell iakttagelse är, att många läkare än i dag inte riktigt förstått hur viktigt C-vitamin är – inte bara för att undvika skörbjugg, utan för en mängd metabola processer i kroppen. Inte minst är detta vitamin centralt för ett fungerande immunförsvar. Följdriktigt betraktas också i dag de som betonar C-vitaminets betydelse som just konspirationsteoretiker. Och de läkare som insett C-vitaminets centrala roll och t.ex. botar livshotande tillstånd (som sepsis och Covid-19) med höga doser intravenöst C-vitamin blir utfrysta och kan riskera att mista sin legitimation!