14. apr, 2020

Varför ljuger man?

Nu hör man då och då i TV och radio hur läkare, professorer och andra specialister med myndig röst beskäftigt talar om för oss vanliga dödliga vad som gäller beträffande coronaviruset. Tyvärr tycks många inte förstå vad de pratar om – vilka fina titlar och meriter de än har… De LJUGER helt enkelt, och jag undrar varför.

Bland annat kan man få höra, att något så enkelt som vitaminer – eller kosten generellt – absolut inte har någon betydelse i sammanhanget. Det enda som gäller är att undvika smitta, om möjligt genom ”social distansering” (ett nytt och motsägelsefullt ord) – annars genom andningsmask och skyddskläder för dem som arbetar inom vården eller på andra områden, där nära kontakt med människor är ofrånkomlig.

Och om man ändå drabbas och blir allvarligt sjuk, som ett fåtal ju faktiskt blir, så finns det ingen behandling (säger man). Det blir inläggning för intensivvård, syrgas och till sist intubation och placering i respirator – och så hoppas man att patienten ”läker sig själv”. Nu tycks vissa erfarenheter visa, att detta kanske inte är en optimal metod, utan att den i stället kan förkorta patienternas liv.

Men vad som upprör mig allra mest är, att ingen officiellt ens nämner något om vårt IMMUNFÖRSVAR. Detta oerhört sofistikerade system i vår kropp är ju det som varje stund skyddar oss bl.a. mot främmande mikrober som just virus. Denna totala negligering av immunförsvaret är särskilt anmärkningsvärd, eftersom allt pekar mot att de som drabbas svårast av coronaviruset är just personer med nedsatt immunförsvar (naturligtvis!) Det handlar främst om äldre personer, och/eller personer med underliggande andra hälsoproblem – som fetma, högt blodtryck, cancer, diabetes, hjärt- och kärlsjukdom, KOL, astma mm.

Dessa tillstånd är nästan alltid förorsakade av fel kost och skadlig livsstil – alltså en del av det metabola syndromet. Resultatet är bl.a. just ett nedsatt immunförsvar. Men det beror sannolikt minst lika mycket på medicineringen mot de nämnda tillstånden, som på tillstånden i sig. Särskilt för äldre är medicinering ett allvarligt problem, och de flesta är kraftigt övermedicinerade – vilket säkert är ett mycket allvarligare problem än t.ex. en högre ålder.

När det sedan gäller påståendet att det inte finns någon behandling mot Covid-19 – så blir lögnen bara alltför uppenbar. Självklart finns det inga ”dubbelblinda, placebokontrollerade” studier på behandling mot Covid-19. Sådana studier tar tid, och detta virus är ju nyupptäckt!

Men när man totalt bortser från metoder som nu framgångsrikt används på olika håll i världen, så innebär det ju att man medvetet låter patienter dö i tillstånd, som det finns bot för!

Något så enkelt som kinin och zink i lämplig dos tycks ha botat samtliga på en klinik i USA – och torde vara rätt ofarligt! Det finns åtskilliga fler fungerande metoder. Men dessa tycks Folkhälsomyndigheten inte vilja höra talas om! Man har bestämt, att det inte finns någon bot. Punkt!

Men absolut mest skrämmande är nog sjukvårdens vägran att använda C-vitamin – ett helt livsnödvändigt vitamin, som är absolut ofarligt även i mycket höga doser. Framför allt handlar det om intravenös behandling, där doser upp till 50 GRAM (50 000 mg) per dygn har använts utan skadliga biverkningar.

Via munnen kan man nog ta åtminstone 5 gram (5 000 mg) per dag, gärna det dubbla, och om man hade rekommenderat människor detta i förebyggande syfte, så hade kanske pandemin bara av en så enkel och billig åtgärd kunnat begränsas kraftigt. Man borde åtminstone alldeles gratis ge både C-vitamin, D-vitamin, och zink till alla som arbetar inom vården!

När det alltså gäller behandling, så finns det en hel del erfarenhet av att intravenös C-vitaminbehandling kunnat rädda liv – kanske särskilt just när det gäller problem i andningsorganen. Och metoden är ”godkänd behandling” i Sverige! Så varför prövar man inte det? Vad har man att förlora?

Svaret får man delvis i följande video, där en läkare tvärsäkert förklarar att intravenös behandling med C-vitamin absolut inte kan fungera. På journalistens fråga ”Hur många intravenösa behandlingar har du utfört”, så blir svaret: ”Inte en enda”. ”Hur kan du då veta, att de inte fungerar?” Svar: ”Det har jag hört”. Mycket vetenskapligt, eller hur?

En annan förklarar, att de läkare som använder C-vitamin på det sättet skulle bli utskrattade. Och det är nog det läkare kanske är allra mest rädda för (som de flesta av oss andra också – men för oss oftast inte med dödligt resultat för andra människor).

Och när någon påstår, att det inte finns några som helst exempel på att intravenös behandling med C-vitamin botat någon – så är det EN REN LÖGN!

Det finns bl.a. ett mycket berömt fall från Nya Zeeland, där lantbrukaren Alan Smith den 1 juli 2009 kom in på Aucklands sjukhus i ett mycket allvarligt tillstånd. Svininfluensa hade slagit ut hans lungor helt, och han låg i koma. Han hade drabbats av ”white-out pneumonia”. Hans lungor var vätskefyllda och gick inte ens att se på röntgen. Dessutom upptäckte man, att han också hade leukemi. Hans liv upprätthölls med tekniska medel, men läkarna förklarade att maskinen skulle kopplas bort, eftersom det inte fanns minsta chans att han skulle överleva.

Efter en förtvivlad kamp av de anhöriga räddades Alan Smith till livet – trots stora ansträngningar från en enig läkargrupp för att få stänga av ECMO-maskinen som höll Alan vid liv. En helt otrolig historia, som är fruktansvärt pinsam för skolmedicinens representanter!

Beklagar den dåliga ljudkvalitén (den ursprungliga videon med bättre kvalitet har förstås raderats; den här sortens information vill etablissemanget inte skall spridas).

https://www.youtube.com/watch?v=4xOxw87OSXI

Och här en nästan lika otrolig historia om polismannen Anton Kuraia, som också fick en dödsdom i leukemi och fick 4 – 8 veckor kvar att leva. Han blev helt återställd efter behandling med intravenöst C-vitamin.

https://www.youtube.com/watch?v=RBMnRmbNMr0