20. mar, 2020

Immunförsvar och dödlig medicinering

I dagens situation med den omfattande pandemin av det nya coronaviruset finns det anledning att fundera över det faktum att gamla och multisjuka är de som drabbas svårast. Kan det finnas en gemensam nämnare för dessa grupper? Kan nedsatt immunförsvar vara en sådan gemensam faktor?

Efter att ha påtalat detta med immunförsvarets centrala betydelse för att förebygga och bekämpa sjukdom, har jag drabbats av en del ”påhopp” av sådana som knappt tycks känna till att vi har ett immunförsvar. Enkla sätt att stärka denna livsviktiga funktion (t.ex. via tillskott av vitaminer och mineraler) viftas bort som helt irrelevanta – och i den offentliga debatten just nu finns inte ett ord om detta. Man ser bara fram mot ”mediciner” och så småningom ”vacciner”. Allt som inte är ”skolmedicin” avfärdas som vidskepelse och kvacksalveri!

Något som inte heller så ofta berörs är det faktum att de mediciner (”godkända läkemedel”) läkarna förskriver ofta har allvarliga effekter på just vårt immunförsvar – som i hög grad finns i vårt matsmältningssystem, där också medicinerna ofta hamnar. Bl.a. innebär ju antibiotikabehandling just att vår tarmflora allvarligt störs.

Ett annat observandum är också, att ”iatrogen” sjukdom (sjukdom som åstadkoms av av mediciner och/eller annan medicinsk behandling) sannolikt är en av de allra vanligaste dödsorsakerna i vår del av världen – möjligen den allra vanligaste

Ingemar Ljungqvist, författare, forskare och bl.a. redaktör för Alma Nova och tidigare chefredaktör för 2000-talets Vetenskap, har gjort en sammanställning av den forskning som finns på området – vilken i hög grad genomförts av kvinnor. Hans text följer här nedan:

 

Idag, den 20 mars 2020 ,har redan mer än 10 svenskar avlidit på grund av Coronaviruset. Detta har ackompanjerats av en veritabel mediastorm, där mainstream media går en balansgång mellan att skrämma - men utan att skapa panik.

I sociala media finns på samma sätt en öppen debatt med allt från alarmism till lugnande och förnekande.

Ingen tänker på att det varje dag avlider ca 25 -30 personer i Sverige och där deras liv blivit förkortade på grund av vårdens insatser. Detta har man i mainstream media helt förtigit. Men de undersökningar som ändå gjorts talar sitt tydliga allvarliga språk. Här en faktabelagd sammanfattning:

Iatrogen sjukdom –Iatrogen död (Acess)

Det enklaste sättet för att höja medellivslängden i Sverige vore att förhindra de onödiga dödsfall, där vården själv istället för att bibringa hälsa påskyndar det oundvikliga slutet.

De sjukdomar och dödsfall där vården själv är medverkande kallas för iatrogena, och för att uppnå ovanstående krävs i första hand en analys som aktualiserar problemet. Tyvärr har inte detta gjorts, utan det verkar tvärtom som att man i stället ser patienten som en hjälpsökande person och att målet skall vara att han/hon i stället för att bibringas hälsa ses om en marknad för olika aktörer.

Det har varit symtomatiskt för Sverige att man blundat för denna fråga, speciellt som numerären inte är liten. En kvalificerad gissning är att mellan 5 000 – 12 000 personer får sina liv förkortade och avlider varje år på grund av vården. Därmed skulle vården själv vara den tredje största dödsorsaken, efter kardiovaskulära sjukdomar och cancer.

I USA, som varit föregångsland för Sverige på den medicinska arenan, har man faktiskt gjort dessa beräkningar, men där har man nu konstaterat att iatrogena dödsfall sedan ett par år tillbaka faktiskt utgör den största dödsorsaken. I Sverige är det en handfull kvinnor, som undersökt förhållandet här, och dessa hjältinnor ser också vilka stora möjligheter det finns att förhindra fatala misstag i vården. Men då först krävs en analys av hela detta spektrum.

Med ordet ”iatrogen” menar man ”av vården själv orsakad negativ påföljd”. Vanligtvis rör det sig om biverkningar av förskriven godkänd medicin. Det har ibland framskymtat en del siffror, som klassar iatrogena skador som den tredje största orsaken. Dock har det varit ganska få faktaunderlag som bekräftar detta.

För egen del var jag tidigt ute, då jag i två artiklar 2003 penetrerade ämnesområdet. En med rubriken: ”Sjuk av mediciner – två amerikanska rapporter” - och en artikel som rörde Sverige: ”Biverkningar i Sverige – Kronisk underrapportering”.

I den amerikanska delen hade forskarna uppskattat andelen som avlidit där av vården istället för att den skulle förhindra döden. (Dessa återfinns på www.vaken.se/sjuk-av-mediciner/ )

USA contra Sverige

Man uppskattade att dödsfallen i USA var mellan 76 000 – 137 000, dvs att då var iatrogen död den fjärde till sjätte vanligaste dödsorsaken. Antalet döda i USA är grovt 2,5 – 3,0 miljoner per år. Då, 2003, fanns inga heltäckande undersökningar för svenskt vidkommande. Till min kännedom fanns bara en licentiatavhandling utförd på Umeå Universitet. Den visade klart att de siffror som fanns i officiella biverkningsrapporter var helt irrelevanta.

Det verkliga antalet biverkningar som framgick i avhandlingen fanns inte representerade i officiell statistik. Med andra ord så liknade den svenska situationen den i USA. Det vill säga att åtminstone 5% av alla dödsfall skulle vara relaterade till vården själv.

Senare har vården utvecklats inom geriatriken med en ökad medikalisering. Nya psykofarmaka med ökad förskrivning har tillkommit, så nu brukar man ibland påstå att den utgör den tredje största dödsorsaken i såväl Sverige som USA. Och så skedde en ny utveckling i USA där iatrogen död nu enligt såväl Mathias Rath som Bruce Lipton i dag utgör den största dödsorsaken.

I nutid är frågeställningen fortfarande densamma. Exempelvis fick en panel vid MR - (Mänskliga Rättigheter) –dagarna i Linköping i november 2019 en besvärande fråga. Panelen bestod av Lisa Pelling, Tankesmedjan Arena-gruppen som tillhör LO, Margareta Kristersson, professor emerita vid Linköpings Universitet, och Lena Hallengren, svensk socialminister. Dessutom medverkade förre WHO-hälsoexperten Michael Marmot.

Frågan löd (bandad och översatt till svenska): I USA är de iatrogena dödsfallen nu enligt Bruce Lipton den ledande dödsorsaken, före orsaker som kardiovaskulär sjukdom och cancer.

I Sverige, som normalt följer strax efter USA i vårdutveckling, finns det någon statistik som visar på hur vanlig iatrogen sjukdom är här?

Alla I panelen svarade rätt på den frågan: ”Vi vet inte”! Lena Hallengrens svar var av störst intresse. eftersom hon är den minister som har det yttersta ansvaret för dessa frågor.

Från min sida följde jag upp frågestunden med en telefonintervju. För att förbereda den hade exempelvis Margareta Kristersson fått den artikel från 2003 som relateras i texten med sig. Men telefonintervjun blir en besvikelse. Hennes expertområde är snarlikt, dvs att följa och analysera ojämlikheten inom svensk medellivslängd, där man tyvärr kan se att skillnaderna ökar. Exempelvis har lågutbildade en avsevärt förkortad livslängd. Men vår frågeställning var uppenbart för otrevlig, så det blev ett mycket kort samtal som Margareta avslutade raskt.

Något efterföljande svar blev det inte alls från Socialminister Lena Hallengren. Istället hänvisade hennes pressekreterare till den officiella dödsstatistiken, där eventuella iatrogena dödsorsaker är nästintill nollad. De tar inte ens med en fotnot hänsyn till att det föreligger en underrapportering på bortemot 85%. Är det dessa siffror som dåligt insatta lekmannapolitiker svänger sig med, då befinner sig Sveriges vårdsökande befolkning i fara.

Bästa svaret får vi faktiskt från Lisa Pelling, som medger att hon inte kan problematiken, men hänvisar till Anna Fugelstad, som hon säger kan frågan. Där får vi en fullträff. Vårt sökande leder oss till följande fyra kvinnor, som undersökt olika segment av svensk vård och omsorg:

Anna K Jönsson, Linköping, tidigare Universitetet nu Rättsmedicin.

I sin avhandling slår Anna Jönsson fast, att bland de dödsfall som inträffar på sjukhus så har biverkningar varit orsak till eller en bidragande faktor i själva dödsfallet, dvs förkortat patientens liv. Då är ändå en stor andel av dödsfallen uteslutna ur dessa rapporter. Exempelvis undviker man ofta att ta med äldre patienter, i de flesta fall de över 65 år, patienter som tidigare varit självmordsbenägna. Barn och gravida kvinnor brukar ej heller omfattas. I den studie som Anna Jönsson gjorde, undersökte man ett brett segment av sjukdomar där utgången var fatal.

Man genomförde undersökningarna på de patienter som antingen fått dödliga biverkningar eller dödliga förgiftningar vid hjärnblödningar, som man kunde relatera till Warfarin (Varan). En annan patientgrupp var de som avlidit av venösa blodproppar och som tidigare erhållit psykofarmaka. I den första undersökningen kunde man slå fast att 3% av alla dödsfall kunde relateras till en oönskad biverkning.

Av patienter som fått ovanstående symtom men överlevt och blivit inlagda på sjukhus, kunde man konstatera att i 6% av fallen så medverkade ett förskrivet läkemedel till situationen.

I sin slutsats säger Anna Jönsson, att biverkningsframkallade dödsfall och sjukdomsfall är ett uppenbart problem och bidrar till ett avsevärt antal dödsfall. Dödliga förgiftningsfall med läkemedel är relativt vanliga, och det är viktigt att bevaka effekter av preventiva åtgärder för att upptäcka, om de substanser som används ändras över tid. En hel del dödliga utfall skulle också kunna förhindras, eftersom det sker läkemedelsinteraktioner, dvs en förstärkt negativ synergieffekt, om patienten intar en mängd olika läkemedel. Speciellt borde det undersökas om det finns en förhöjd risk vid användande av blodförtunnande medel och psykofarmaka (Indikationer pekar mot detta samband).

Anna Jönssons avhandling omfattar över 40 sidor, och den styrks av 210 referenser varav fyra egna studier.

Anna K Jönsson. Drug-related morbidity and mortality: pharmacoepidemiological aspects. Medicinsk Avhandling. Linköpings Universitet. Linköping 2007

Hanna Gyllensten, Göteborgs Universitet och Karolinska Institutet.

Hanna Gyllensten började sin yrkesbana som apotekare, och hjälpte då patienter att sovra i de utskrivna medlen. Hon genomförde sin doktorsavhandling i Göteborg 2014. Den hade titeln ”Economic Impact of drug-related morbidity in Sweden”, det vill säga ungefär ”vilket är det ekonomiska utfallet av de dödsfall mediciners biverkningar ger”.

På 124 sidor och med 197 referenser för sina ställningstaganden visar hon med all tydlighet att det skulle kunna innebära mycket stora samhällsekonomiska vinster, om man tog hennes undersökningar på allvar. Till bas för hennes forskning användes dels förskrivningsregister, dels en enkät till patienterna. Till detta fogades också många diskussioner med såväl apotekare som med läkare.

De senare uppskattar att biverkningar från förskriven medicin orsakar skador, som i sin tur ska åtgärdas, och ur ekonomisk synvinkel beräknar man att uppåt 20 % av vårdens kostnader går åt för att behandla de skador man själv åstadkommit. Om man omräknar kostnaden i pengar, så betyder det att man får ökade läkemedelskostnader på 130 – 380 miljoner kronor, för att häva tillstånden. Den totala kostnaden för sjukskrivning, transporter, produktionsbortfall mm gör att samhällskostnaden uppgår till 12-19 miljarder kronor per år.

I sin undersökning tar Gyllensten också upp jämförelser med USA där man funnit att de flesta biverkningar kommer från steroider, antibiotika, narkotikaklassade läkemedel och antikoagulantia – s.k. blodförtunnande medel.

Genom försiktig förskrivning så skulle bortemot 80% av biverkningarna vid vissa ohälsoproblem kunna förebyggas. Blodtryckssänkande, vätskedrivande och blodsockersänkande mediciner tillhör den kategori som förskrivs utifrån slentrian istället för med omtanke om patienten. Hanna har också funnit sensationella fakta, som visar att 67% av Sveriges vuxna befolkning använder sig av i medeltal 16 receptbelagda läkemedel per år. Detta utöver läkemedel eller naturmedel som kan köpas utan recept eller i hälsokostföretag.

I enkäten framkom också att 10 % av patienterna upplevde biverkningar vid användande av receptbelagda läkemedel, medan bara 0,1 % hade sådana upplevelser vid användning av örtmediciner.

Gyllensten avslutar sin avhandling med att slå fast, att ett helt annat omhändertagande av dem som söker vård skulle mycket kraftfullt kunna reducera biverkningsstatistiken, samtidigt som det skulle innebära en samhällsekonomisk vinst av rang. Hon poängterar också att de kostnader för reducerad medicinförbrukning, som hon anser vara 2% respektive de 10 % av den totala vårdkostnaden som biverkningarna medför, ska ses som absoluta minimvärden.

Även om Hanna Gyllenstens forskning inte ställer frågan om antal fatala biverkningar, dvs där patienten får sitt liv förkortat eller rentav dör av medicinen, så ger den ett utomordentligt stöd åt de ursprungliga artiklar som jag skrev redan 2002.

Hanna Gyllenstens avhandling innehåller också mängder med intressanta beskrivningar, som inte får plats här. Hela avhandlingen finns att tillgå på

Hanna Gyllensten, ”Economic impact of drug-related morbidity in Sweden – estimated using expert´s opinion, medical records and self-reports”. Göteborgs Universitet 2014

Cecilia Lenander, Lunds Universitet

Cecilia Lenander har under ett flertal år tagit upp den övermedicinering som finns inom åldringsvård, både den där den gamle bor kvar i hemmet och får hembesök eller den i regelrätta äldreboenden. Utgångspunkten för detta har först varit en genomgång av problematiken, och senare har hennes forskarteam iscensatt vissa åtgärder för att minska konsekvenserna av pillertrillningen.

Att det verkligen förekommer en ”pillertrillning” bekräftas flerfaldiga gånger i Lenanders arbeten. Och ofta förekommer förskrivning av läkemedel, utan klara indikationer på att de verkligen behövs.

I en undersökning av 1683 gamlingar med medelåldern 87,6 år så använde sig var och en av i medeltal 11 mediciner. 5 % av de tillfrågade använde sig av färre än fem läkemedel, och 58% använde sig av tio eller fler.

När det gällde psykofarmaka, så var det bland de 206 av 1700 som använde dessa. Bara 93 av dessa hade fått dem utskrivna efter godkänd undersökning. För 32 av dem fanns ingen som helst journalanteckning, utan det verkade som om de fått pillren av slentrian. I de fall där det fanns indikationer, så var den vanligaste orsaken psykoser eller psykotiska symtom, ångest eller åldersdemens.

Cecilia Lenanders forskning var främst inriktad på att reducera mängden av piller som skrivs ut så gott som godtyckligt. Därför har hon i sin avhandling inget direkt svar att ge i sin utredning av antalet för tidiga dödsfall. Men hennes klockrena observation att man i medeltal delar ut tio mediciner dagligen till Sveriges åldringar är i sig ett bevis på att man inom äldreomsorgen ligger långt utanför alla vetenskapliga direktiv.

Redan vid intaget av fem olika mediciner är det närmast, omöjligt att mäta och förutse negativa synergieffekter. Därför gör hennes sammantagna publikationer ett mycket gott underlag för att påstå att iatrogen sjukdom och därmed för tidig död är mycket stor inom omsorgen för de äldre.

Use of Antipsychotic Drugs by elderly primarv care patients and the effects of Medication Reviews: A Cross-sectional study in Sweden, Drugs real world outcomes 2017

Effects of an Intervention on prescription of potentially inappropriate medication in elderly patients. Family practice , april 2017,

Anna Fugelstad, Karolinska Institutet, Stockholm

Anna Fugelstad har i sitt forskningsteam på Karolinska tagit sig an de patienter som frivilligt eller ofrivilligt använder sig av kraftfulla droger, antingen som rent missbruk eller när de fått dessa förskrivna av vården.

Redan i inledningen av sin artikel slår hon fast, att antalet dödsfall orsakade av opioid- förgiftning har mer än fördubblats under åren 2006-2014. Denna stora ökning kan främst tillskrivas förskrivna receptbelagda preparat.

I sin rapport utgår Anna Fugelstad utifrån de 2834 avlidna personer där dödorsaken varit opioider och man genomfört rättsmedicinsk undersökning. Dödsfallen mer än fördubblades i de olika grupper hon undersökte: De som tog opiumbaserade mediciner, ex vis morfin mot smärta, eller personer som hade missbruksproblem. I båda grupperna ökade dödsfallen 2,5 gånger under tidsperioden åtta år.

Den enda grupp som var relativ konstant var de som avled av överdos heroin, det vill säga hela ökningen skulle kunna förklaras med de receptbelagda nya opioid-baserade medicinrna. De preparat som var mest frekventa var morfin, buprenorfin, fentanyl, oxycodone och tramadol. Dessutom undersökte man också antagonisten metadon, som också den kan orsaka iatrogen död.

När det gäller förskriven metadon kunde man också referera till en annan studie, som visar att av dem som får den förskriven , så är det många, dvs en fjärdedel, som delar med sig till vänner, gratis eller mot betalning. Totalt undersöktes 2834 avlidna personer. Där var medelåldern 38 år och kvinnorna utgjorde en fjärdedel. I studien utvärderade man också förekomsten och synergieffekter med såväl alkohol som med psykofarmaka i form av benzodiazepiner.

Anna Fugelstads arbete, som utförts tillsammans med förre chefen för Folkhälsostyrelsen Gunnar Ågren, styrker återigen att förskriven medicin , utöver rent missbruk, bidrar kraftfullt till iatrogen död i Sverige, och

att trenden med nyare opioider är mycket alarmerande. Jämförelsen med USA är slående. Där förorsakade dessa opioider under 2017 mer än 70 000 dödsfall. Detta är den avgörande orsaken till att dödsorsak nr ett i USA anses vara just mediciner.

Anna Fugelstad et al. Opioid-related deaths and previous care for drug use and pain relief in Sweden. Drug and Alcohol Dependence , augusti 2019, sid 253-259

Undersökningarna är alarmerande.

Vår frågeställning om hur många iatrogena dödsfall som inträffar per år I Sverige har inte fått enkelt kvantifierbart svar. Men vi har ställt frågan, och den borde besvaras – och inte som idag av myndigheter och professionen sopas under mattan. Därför, efter denna genomgång, så håller vi för mycket sannolikt att antalet dödsfall rör sig mellan 5 000 -12 000. Dessa siffror är viktiga att verifiera, och man kan också sänka det stora konfidensintervallet. Detta speciellt som nu en KAM/KAV-utredning ligger på Socialdepartementets bord. Där skall man låta Riksdagen bestämma över Alternativmedicinens spelrum.

I den utredningen har man faktiskt försökt att uppskatta iatrogen död från alternativmedicin. Exempelvis kunde Kina redovisa 1038 vårdskador med 35 dödsfall från TCM (Traditionell Kinesisk Medicin= akupunktur och läkeörter) . Detta mellan åren 1956 - 2010. Även om underrapporteringen skulle röra sig om 99% så skulle man i så fall i miljardlandet Kina ha färre än 100 dödsfall per år. Ortodox skolmedicin i svensk tappning har mer än 1000 ggr så många dödsfall per capita. Den kinesiska varianten vill man inte införliva med svensk skolmedicin.

Flera möjligheter till skador orsakade av vården

Det finns utöver dessa avhandlingar ovan fler områden som borde beaktas:

Under åren 1920-1960 utsattes i experimentsyfte 25 000 bebisar för röntgenstrålning, bl a, via radiumnålar. Dessa barn är nu i uppe i sådan ålder att de kan avlida. Det är redan visat att cancerfrekvensen bland dessa barn var förhöjd.

Det finns också en annan del av vården i Sverige, och det är tandvården. Bruket av att använda kvicksilver som tandfyllningsmaterial har allvarligt skadat tiotusentals patienter. Ett annat stort problem från tandvården är den icke vetenskaplig beprövade metoden att använda sig av rotfyllningar.

Nutidaforskning har klart visat ett samband mellan bakteriehärdar i den rotfyllda tanden och ökad förekomst av samma bakterier i såväl de plack som ger förträngningar i artärer med proppbildning som följd, och de cellväggsfria varianter som kan isoleras hos cancerpatienter.

Alltså kan det i en riktig orsaksanalys vara så att mängder av dem som fått dödsorsaken kardiovaskulär död eller cancer, rätteligen borde betraktas som iatrogena fall.

SLUTORD: Eftersom jag förmodligen var först att redan 2003 försöka uppskatta antalet iatrogena dödsfall i Sverige, så lämnar jag nu över stafettpinnen till dem inom professionen och de forskare , som vill komma tillrätta med problematiken och förhoppningsvis, precis som Vägverket gör, upprätta en nollvision.

Då skulle också den livräddande delen av skolmedicinen, som utförs på akutmottagningarna, kunna få en uppföljare för dem som tas om hand för omsorg, där det ges optimala möjligheter att bli gamla.

Denna artikel borde kunna fungera som vattendelare. Antingen är man, liksom många andra skribenter, av den åsikten att patientens väg till hälsa är huvudmålet för all vård – eller så har man omedvetet eller med berått mod sällat sig till den marknadsanpassade idén att patienten ska ses som en kund som man kan profitera på.

Ingemar Ljungqvist