8. jan, 2020

Något om begreppet "kognitiv dissonans"

Från första dagen i vårt liv kämpar vi alla för att skaffa oss en ”världsbild” - en uppfattning av verkligheten som gör den begriplig, förutsägbar, trygg och möjlig att relatera till. De flesta av oss har i vuxen ålder – om än kanske något ”kantstötta” - till sist skaffat oss en sådan bild av världen och hur den fungerar, så vi kan navigera ganska tryggt mellan tillvarons blindskär.

Men ändå kan det hända att vi ställs inför situationer, när vår verklighetsuppfattning riskerar att krackelera. Det kan innebära svår ångest, och vi kämpar ofta kraftfullt emot för att bevara den uppfattning vi har skaffat oss.

Några exempel:

Du kommer nära en ko ute på en äng. Plötsligt hör du kon skälla som en hund. Du vet precis hur en ko ser ut, och du vet hur en hund låter. Nu måste du välja – skall du lita på dina ögon eller dina öron? De flesta skulle nog välja att tro på det de ser, och tänka att de måste ha hört fel, när de hörde hundskallet.

Det finns nu också två handlingsalternativ. Antingen går man fram för att granska djuret ordentligt för att på nära håll kunna avgöra vad det är. Men man kan också bara skynda vidare och försöka glömma vad man sett och hört (ett tredje är att tro att man själv blivit ”tokig” - vilket kanske är mer skrämmande än något annat).

 En annan situation kan uppstå, om man t.ex. levt ett långt liv och sett massor av vita svanar. Då vet man, att svanar är stora, vita långhalsade fåglar. Men så en dag får man se en svart svan! Då uppstår också ett problem… Eftersom man vet att alla svanar är vita, så måste man ha sett fel – eller så har någon elak människa velat skämta och målat en svan svart.

Även här kan man välja att antingen gå fram och undersöka ordentligt – eller skynda vidare och försöka glömma vad man sett.

Men räddningen är KUNSKAP. Om man via böcker, Internet eller andra media skaffat sig kunskaper i just detta ämne, så vet man att det i Australien, Nya Zeeland och på några omgivande öar faktiskt finns en art svarta svanar. Den var en tid utrotningshotad, men har återhämtat sig på sistone. Med hjälp av denna kunskap kan man alltså lugnt betrakta den svarta svanen och gå vidare utan ångest. Man har helt enkelt sett en svart svan, vilket inte hotar ens världsbild.

Nästa exempel: Om man använt sju år eller mer av sitt liv för att genomgå en ganska krävande medicinsk utbildning för att bli läkare - och därvid fått lära sig t.ex. att man endast kan bota sjukdomar med ”godkända mediciner” eller ”godkända medicinska behandlingar”, samt att allt annat är kvacksalveri, som inte kan bota någon sjukdom, så har man fått sin ”medicinska världsbild” etablerad. Om någon då hotar den genom att påstå att man med enkla naturliga medel kan bota sjukdom - t.o.m. cancer – ja då kommer ångesten. Det FÅR bara inte vara så att man under sju år lärt sig något som i grunden är fel.

För att rädda sin världsbild kan man då bli aggressiv och fördömande och idiotförklara alla med avvikande mening. De som gör så är helt enkelt RÄDDA – vilket ju också generellt är den vanligaste orsaken till aggressivitet.

 

Och så slutligen: Hur påverkar fenomenet kognitiv dissonans ”allmänheten”, när det gäller förhållandet till våra läkare?

Jo, högst påtagligt! Vi vet att läkare varje dag räddar liv i akuta situationer och ibland tillsammans med sina medarbetare närmast utför underverk – ofta under mycket svåra förhållanden inom den officiella sjukvården (som t.ex. på Nya Karolinska Sjukhuset). Som bekant kan de t.o.m. transplantera hjärta, lever, njurar och andra organ och därigenom förlänga livet på svårt sjuka människor.

Enligt de flestas ”världsbild” är alltså läkarna fantastiskt skickliga personer, som har korrekta medicinska kunskaper och gör ett enastående fint och effektivt arbete. Då blir det nästan omöjligt för oss att samtidigt inse, att deras mediciner och traditionella behandlingsmetoder också är en av de absolut vanligaste dödsorsakerna i vår del av världen – bl.a. via övermedicinering och medicinernas ofta allvarliga biverkningar.

Detta beror självklart inte på att läkarna är ”onda” människor, utan huvudsakligen på att de är hårt styrda av Socialstyrelsens direktiv och inte tillåts gå utanför ”guidelines”. Tyvärr är dessa riktlinjer i hög grad styrda av läkemedelsbranschens intressen, som också våra myndigheter låter sig påverkas av. Och läkare som verkligen botar människor – men gör det med ”fel metoder” - riskerar sin legitimation. Dr Erik Enby är ett sådant exempel.