12. dec, 2019

Är det smart att undvika antioxidanter, om man vill motverka cancer?

Martin Bergö hävdar att antioxidanter är farliga i högre doser och absolut skall undvikas av cancerpatienter. Han har en tjänst som professor i molekylär medicin vid Karolinska Institutet i Stockholm.

Han och andra har sedan 2014 i flera medicinska skrifter publicerat forskningsresultat som ser ut att stödja tesen att antioxidanter skulle ge cancerceller bättre möjligheter att tillväxa och spridas.

Jag lyssnade på en intervju med honom på nyheterna i radions P1 den 9 december 2019. Länk till programmet här. Skrolla ner till 16.02 – och gå sedan fram till 31.20 på tidsskalan.

https://sverigesradio.se/tabla.aspx?programid=132&date=2019-12-09

Där framhöll han alltså bl.a. följande:

Detta med att använda sig av kosttillskott i form av antioxidanter är en ”farlig hälsotrend”.

Ju mer sådant du äter, desto större är risken att du ”skyddar cancerceller i kroppen”.

Framför allt skall cancerpatienter vara försiktiga, eftersom ”man vet att cancerceller mår bra, om man ger dem antioxidanter”.

Lungcancerceller sprider sig snabbare i kroppen, om man tar antioxidanter.

Det är farligt att äta och dricka ”koncentrerade grönsaker”, som innehåller starka antioxidanter.

Hela tankesättet att vi skall använda koncentrerade former av antioxidanter är skadligt.

Det handlar inte om vilken form av antioxidant, utan det är helt en dosfråga - fast han betonar farligheten hos A-vitamin, E-vitamin och betakaroten (ett förstadium till A-vitamin, som finns t.ex. i morötter).

I den vetenskapliga världen är man helt överens; sänker man halten av fria radikaler i tumörceller, så mår de bättre.

På frågan om vad man skall göra för att undvika cancer var hans svar: ”Motionera, gå ner i vikt, undvik rött kött, ha roligt”. Hans privata sätt var att träna mycket och att ”dricka gott vin och sitta och skratta tillsammans med sin fru”.

 

Bergös framträdande föranledde hos mig följande ”funderingar”…

Övergripande kan hans teser från mitt perspektiv ses som ett av läkemedelsindustrin orkestrerat försök att att odugligförklara alternativa medicinska metoder – och framför allt att skapa misstroende mot hälsokostmarknaden (till förmån för apoteken).

Detta sker ju kontinuerligt, och jag kan fortfarande påminna mig, när SVT för omkring tre år sedan ägnade sig åt ämnet Alzheimers sjukdom. Man besökte då med dold kamera ett antal hälsokostbutiker och uppgav sig ha en äldre anhörig, som börjat få problem med minnet. I butikerna gav man då bl.a. rådet att äta Ginkgo Biloba, vitamin B 12 och gurkmeja. Man tog efteråt in professor Lennart Minthon i direktsändning, där han anklagade hälsokostbutikerna för rent bedrägeri och obesvärat satt och ljög TV-publiken mitt i ansiktet. Han påstod bl.a. att ”den som äter gurkmeja dör tidigare”. En alldeles uppenbar lögn! Länk till artikel i SVARADOKTORN den 10 nov. 2016:

http://www.svaradoktorn.se/427029039/4285922/posting/varning-f%C3%B6r-sj%C3%A4lvgoda-professorer

Samtliga nämnda preparat har visat sig ha positiva effekter på minne och andra kognitiva funktioner!

Vad som tycks vara ett incitament till forskning – förutom den sunda och naturliga nyfikenheten – tycks också vara en önskan att ”göra avtryck”, att ”upptäcka” något revolutionerande, något som motbevisar tidigare etablerade uppfattningar. Om man då hittar samband som tycks bevisa ens hypotes, så drabbas man ofta av någon sorts ”tunnelseende” (och kanske ”hybris”). Man blir så fixerad vid sitt eget ämne att man avskärmar sig från allt som inte bekräftar ens ”upptäckt”.

Det finns en hel del sådana exempel. Och särskilt allvarligt blir det, om sedan något läkemedelsbolag går in med sina enorma ekonomiska resurser. Till sist blir det hela ”självgående” och går knappt att hejda – ens om det sedan visar sig att hypotesen är helt fel.

Man behöver bara tänka på Neurosedyn. Detta preparat hade av forskningen förklarats vara ett ”fullkomligt ofarligt sömnmedel” och salufördes i Sverige av Astra. Det sades vara så säkert att det utan problem kunde förskrivas även till gravida kvinnor. Som bekant blev resultatet en katastrof. Ett stort antal barn föddes med grava missbildningar och fick sina liv förstörda!

Ett annat välkänt exempel är värktabletten Vioxx, som salufördes av Merck. Forskningen sade att medlet var fullkomligt säkert. I själva verket tror man att minst 100 000 bara i USA avled i hjärtinfarkt förorsakad av detta medel. Merck kände till denna biverkan - men fortsatte att sälja Vioxx ändå i fyra år (!!!), innan FDA (Food and Drug Administration) till sist stoppade produkten.

 

Jag vill absolut inte anklaga Martin Bergö för medvetet forskningsfusk eller annan oegentlighet, och jag tror att han helt och fullt litar på sina forskningsresultat och vill förmedla dem till allmänheten för allas bästa.

Sedan tycker jag också det är fantastiskt, att en forskare i alla fall upptäckt, att vad vi äter och dricker har avgörande betydelse för vår hälsa – inte minst för risken att få cancer, och att bekämpa redan uppkommen cancer.

Tyvärr koncentrerar sig Bergö endast på en beståndsdel i kosten – antioxidanter – och endast på en av deras effekter, nämligen att sänka halten av fria radikaler, samt på endast en form av celler – cancerceller.

Men detta är ju ofta dilemmat med forskning. Om man skall studera något, så måste man s.a.s. ”renodla” forskningen och bara titta på en sak i taget. Tyvärr innebär det ofta, att man tappar viktiga sammanhang i en ”diversifierad” värld (som kanske evolutionärt bidrar till en större biologisk mångfald). I detta fall innebär det t.ex. att man inte tycks ha tittat på antioxidanternas komplexitet och deras övriga egenskaper. Dessa varierar självklart mellan olika former av antioxidanter. Det är t.ex. en avsevärd skillnad mellan gurkmeja och E-vitamin. Att betrakta ALLA antioxidanter som likvärdiga ur en hälsoaspekt kan inte anses vara vetenskapligt korrekt!

Men det för mig mest upprörande är faktiskt att Bergö inte med ett ord berör SOCKER. Ända sedan Otto Warburg (Nobelpriset i medicin 1931) har man vetat, att cancerceller har en avvikande metabolism och är extremt beroende av kolhydrater (socker). Man kan ha olika uppfattningar om Warburgs forskning. Han hade inte tillgång till dagens avancerade teknik, och han gjorde t.ex. undersökningar av hela tumörer – och inte bara cancercellerna – varför hans mätningar av metabolismen inte kunde skilja på den hos själva cancercellerna och ev. mikrober som ingick i tumören. Senare tids forskning antyder, att det sannolikt kan vara en form av svamp som är viktigast i sammanhanget (se t.ex. Dr Erik Enbys forskning; han betonade detta redan för 40 år sedan).

Och oavsett de tekniska detaljerna, så har man på senare år tvingats erkänna, att det Warburg upptäckte i högsta grad innehöll en kärna av sanning. Så faktum kvarstår – cancerceller har ett enormt ”sockersug”, vilket man också utnyttjar diagnostiskt, när man med hjälp intravenöst administrerade radioaktiva glukosmolekyler vid ”PET-skanning” kan hitta ansamlingar av cancerceller (tumörer). Eftersom cancercellerna suger åt sig glukosen, så följer också radioaktiviteten med, och den avslöjar cancercellernas position i kroppen vid denna typ av ”röntgen” (mycket förenklat).

Sedan kan man kanske tycka, att studierna på grupper i Bergös fall ändå visat signifikanta resultat – vilket skulle betyda, att hans teori bekräftas. Men, om försökspersonerna huvudsakligen tillhör den stora gruppen i vårt samhälle som äter ”som vanligt” - d.v.s. oerhört glukosfylld kost (bröd, potatis, pasta, godis, söt saft och läsk och frukostflingor med oerhört högt sockerinnehåll) – så kan man undra, om det fanns någon kontrollgrupp, som åt kolhydratreducerad kost (typ LCHF). Kanske skulle resultatet i en sådan grupp ha blivit ett annat. Och kanske vore det ur flera aspekter mer ”kostnadseffektivt” att minimera socker i kosten än att minimera antioxidanter!

Bergö beskriver också sin slutsats som främst bestående av upptäckten att enzymet ”BAK 1” skulle aktiveras av antioxidanter och därvid få cancercellerna att ”ta upp mer socker” för att använda till sin energiförsörjning och därmed kunna tillväxa och spridas.

Det antyder då i alla fall, att han känner till sockrets betydelse för cancerceller. Dessa celler har ersatt vanliga cellers energiskapande via förbränning av glukos med hjälp av syre, som är en effektiv metod - och använder i stället fermentering (jäsning) av glukos, vilket i stället är en primitiv och ineffektiv metod. Den kräver åtminstone 20 ggr mer glukos än vanlig förbränning, vilket torde vara anledningen till cancercellers konstanta ”sockersug”.

I övrigt kan man också konstatera, att man vid försöken använt ”Trolox”, som är en vattenlöslig variant av E-vitamin. Den skiljer sig markant från det naturliga E-vitaminet, som är fettlösligt.

Det naturliga E-vitaminet, som finns i vår kost, består av en blandning av alfa- beta-, gamma- och deltatokoferoler – och alfa-, beta-, gamma- och deltatokotrienoler.

Samtliga dessa har i något avseende kemiska olikheter och särskilda effekter.

 

I naturen tenderar ”kompletta” naturpreparat att ha positiva egenskaper. Om man däremot börjar extrahera enskilda delar av helheten, så brukar effekten bli en annan – och störande ”biverkningar” ger sig tillkänna.

Som en metafor kan man tänka sig, att naturen s.a.s. erbjuder en fullkomlig symfoni, som kan ge en fantastisk musikalisk upplevelse. Men om någon ”tekniker” skulle få för sig att höja den upplevelsen genom att ”optimera” symfonin och bara använda de allra bästa tonerna, så skulle resultatet självklart bli förödande. Utan hänsyn till alla klanger och harmonier, tonernas inbördes ordning och styrka – eller för den delen akustiken i det rum musiken framförs – så blir det förstås bara någon form av ”oljud”.

I detta ärende vet man också t.ex. att vissa antioxidanter (som astaxantin) har skyddande effekt mot makuladegeneration (”gula fläcken”), som är ett allvarligt och ökande problem i vårt samhälle. Den effekten tycks andra antioxidanter inte ha. Så att generellt varna för alla antioxidanter förefaller mig vara synnerligen ovetenskapligt – och kontraproduktivt för folkhälsan.

När det sedan gäller den kanske för allmänheten mest kända antioxidanten C-vitamin, så kan man där – precis som Bergö säger - se att det hela är ”en dosfråga”. Fast inte på det sätt han avser – att man därför skall minimera doserna. Man vet nämligen, att höga doser av detta vitamin har en närmast magisk förmåga att påverka/bota många medicinska problem. Dessutom är ju C-vitamin absolut nödvändigt för vår överlevnad, så att helt undvika C-vitamin – eller minimera dosen – är sannolikt ingen bra idé.

Människan är också ett av mycket få däggdjur, som inte själva kan syntetisera C-vitamin. Vi är därför helt beroende av att få i oss detta via kosten (eller kosttillskott). För att få i oss tillräckligt höga doser för en kraftig terapeutisk effekt räcker det inte med oralt intag (att äta/dricka vitaminet). Man måste använda infusion – få vitaminet i form av lösning via dropp. Tyvärr är det i Sverige mycket få läkare som åtar sig att använda denna administrationsform – där doseringen bör vara på kanske 20 – 30 GRAM per dag för att få riktigt bra effekt.

Bergö säger också något om faran med att ”vräka i sig mängder av blåbär”. Intressant i det sammanhanget är våra brunbjörnars sätt att inför vintervilan verkligen ”vräka i sig” mängder av blåbär – ofta hundratals kilo, för att bygga upp fettlagret inför vintern i idet. Visserligen har kanske björnen en något annorlunda metabolism än vi människor – men i alla fall tror jag ingen har upptäckt några hälsorisker för björnen, trots den oerhörda ”överdoseringen” av blåbär, med dess antioxidanter.

Det som kanske är svårt att förstå är, att C-vitamin i vanliga doser (upp till ca 10 g/dag) fungerar som en antioxidant och skyddar celler mot oxidativ stress. Om man däremot kommer upp i högre doser kan vitaminet tvärt som fungera som en mycket kraftfull oxidant.

C-vitamin är kemiskt mycket lika glukos, fast molekylen är något mindre, vilket innebär att den absorberas t.o.m. lättare än glukos av cancerceller. Känt är, som nämnts, sedan Otto Warburgs dagar, att cancerceller har en avvikande metabolism (ämnesomsättning) och därför behöver mycket större mängder glukos än vanliga celler för sin överlevnad och tillväxt.

Av det ovan nämnda följer alltså, att cancerceller formligen ”suger åt sig” C-vitamin – i ”tron” att det är glukos (socker). Men det innebär problem för cancercellen, eftersom C-vitaminmolekylen snarast uppträder som en sorts ”trojansk häst”. När den väl kommit in i cellen, så skapar den med hjälp av järn och koppar en extremt effektiv ”oxidant” (eller ”fri radikal”) - nämligen väteperoxid, som snabbt tar livet av cancercellen.

Vi är alltså vana vid att se C-vitaminet som en vardaglig och enkel ”antioxidant”, vilken skyddar våra celler mot oxidativ stress från ”fria radikaler”. Därför har vi svårt att se, hur C-vitamin i höga doser tvärt om kan bli just en kraftfull ”oxidant”, som tar död på cancerceller.

Till bilden hör förstås också, att syre faktisk i sig är ”giftigt”, och att hela vår metabolism kan sägas vara en känslig balansgång för att ta hand om det syre våra celler ständigt behöver för sin överlevnad – utan att syret ger skador. Det gäller att vi får i oss tillräckligt med syre för att cellerna skall överleva. Det kan behövas bara några minuters syrebrist för att allvarliga vävnadsskador skall uppstå – särskilt gäller det vår hjärna.

Samtidigt behöver vi använda det syre som tas upp av cellerna, så att inte några ”fria syreradikaler” ställer till skada i cellerna. I normalfallet sköter vår kropp detta ”automatiskt”, men om vi utsätts för sådant som gifter, stress och strålning, så kan maskineriet krångla – och vi riskerar t.ex. att drabbas av cancer. Av det ovan sagda kan man något förenklat dra slutsatsen, att C-vitamin s.a.s. är ”selektivt toxiskt” mot cancerceller – medan det närmast gör friska celler friskare.

Ett fullkomligt fantastiskt exempel på effekten av högdoserat C-vitamin upplevde man för några år sedan i Nya Zeeland. Den videofilm där både mannens söner och han själv berättar om hela förloppet har tagits bort. Den var förstås alltför provocerande för skolmedicinen. Men själva berättelsen i text (av Anna Jönsson) finns här:

http://www.thenhf.se/dodsdomd-man-botas-av-c-vitamin/

Ett exempel på C-vataminets positiva effekter är också det faktum att man numera i USA lyckats få ner dödstalen i sepsis (blodförgiftning) från 50 % till ca 10 % via intravenös behandling med C-vitamin. Det förefaller också som om man faktiskt börjat tillämpa metoden i Sverige. Se gärna denna länk:

https://4health.se/c-vitamin-mot-blodforgiftning-for-att-det-laker-blodkarl

Som vanligt vid forskning, så tenderar man också att bortse från empiriska erfarenheter från den s.k. ”verkligheten”. Där finns de förhållanden som man vid forskningen ”filtrerat bort” - och därvid skapat förhållanden som inte normalt föreligger. Ett känt exempel på detta är t.ex. då man prövar ut mediciner på unga friska män – och utifrån resultaten sedan använder medicinen på gamla och sjuka kvinnor (något överdrivet, men inte osant).

Till den ”empiriska verkligheten” kan jag också tillföra min egen historia, då jag våren 2014 av en enig läkarkår fick veta, att jag bara hade månader att leva – och att ändrad kost med vissa tillskott av vitaminer och mineraler (flera kraftfulla antioxidanter) absolut inte skulle ha någon som helst verkan. Mer än fem år senare kan jag nu konstatera, att jag fortfarande lever (utan några skolmedicinska behandlingar). Eftersom numera ett avsevärt antal människor med dödlig cancer blivit cancerfria på samma sätt, så är jag benägen att ha en annan syn på antioxidanter än Martin Bergö.

Jag vill också tillägga, att de synpunkter Bergö framhåller som viktiga för att motverka cancer – fysisk träning, skratt och glädje – kanske är de som skolmedicinens företrädare har svårast att förstå och inordna i sitt ”farmaceutiska paradigm”, det är faktiskt de som jag oreserverat stöder. Dessa ”aktiviteter” bidrar till att stötta vårt immunförsvar, som om det fungerar optimalt, också har förmågan att bekämpa cancerceller.

 

Jag vill slutligen också hålla med om, att trenden med olika koncentrerade former av antioxidanter i form av ”shots” och annat inte i sig är riktigt sund – och att den självklart drivs av ekonomiska intressen. Särskilt gäller detta syntetiska produkter. Men jämfört med de preparat skolmedicinen erbjuder torde ändå riskerna vara mindre allvarliga. Och att varna för ”naturliga” antioxidanter tror jag är ett misstag. I stället borde man informera om de verkliga riskerna - socker, gifter och strålning. Där är okunnigheten skrämmande hög!

När Bergö också oreserverat varnar för rött kött, så saknar han faktiskt vetenskapligt stöd för detta. Forskningen har sedan länge avlivat denna myt. Industribearbetat kött (chakuteriprodukter) kan möjligen i någon mån öka risken för vissa cancerformer. Men rent rött kött har inte den effekten.

Naturligtvis ville nu Aftonbladet vara med och dela på uppmärksamhet,en (och sälja sina lösnummer). Följaktligen kunde jag i dag (12/12) på denna tidnings löpsedel läsa:

Kosttillskott kan öka risken att få cancer”…

Bergös svepande generella påståenden om antioxidanter har alltså redan blivit en etablerad sanning för många. Jag är rädd för att detta på sikt kan ha verkligt negativa följder för folkhälsan.

För säkerhets skull vill jag betona, att jag inte har några som helst ekonomiska intressen i hälsokostbranschen. Men det är ett faktum, att jag blivit fri från en livshotande cancer delvis på grund av några av deras produkter.