20. sep, 2019

Inspirerande brev

Ibland får jag mycket uppmuntrande meddelanden. Nu har jag fått ett sådant från Jörgen Svenssson i Göteborg. Han önskar att jag publicerar hans text - som kanske kan inspirera andra att våga agera på samma sätt som han. Trots läkarnas utfärdade dödsdom fick här människor åtminstone ytterligare en sommar tillsammans (förhoppningsvis fler!).

Här följer Jörgens text i original:

Till dig Sven Erik Nordin, en person som för mig och mina anhöriga inneburit en mycket positiv livspåverkan bara genom din vilja att dela med dig av ditt liv och dina erfarenheter i din kamp mot den förhatliga cancern!

Cancer, en tragik inte bara för de direkt drabbade men även för familj, vänner och omgivning… om man nu får tro uppgifter och estimeringar i media förlorar vi nära och kära i cancer i en omfattning av bortåt 20.000 personer per år bara här i Sverige… kan då lätt som lekman fråga sig varför inte detta får mer uppmärksamhet/fokus/resurser/”öppna sinnen” visavi t.ex. ”nollvisionen” i trafiken med flera hundra i sig lika tragiska dödsfall per år, märk väl att jag anser att ingen insats som hjälper till att rädda liv vare sig skall förringas eller nedprioriteras men ändå…

Såsom många andra har jag inte ifrågasatt vare sig läkare eller läkekonsten, även om jag som person inte har så svårt att ifrågasätta annat, då jag inte anser mig kunna skaffa mig tillräcklig kunskap för att ens kunna börja ifrågasätta vedertagna lärdomar, kunskaper och sanningar utan har satt min tilltro när det så krävts till att dessa personer som i sin läkargärning säkerligen försäkrar att de skall göra allt i sin makt för att hjälpa människor med behov av en kompetent och väl underbyggd sjukvård och så sker dagligen runt om i både vårt land och ute i världen där kunniga läkare och annan sjukvårdspersonal lindrar/botar alla möjliga sjukdomstillstånd. Personligen har jag i och för sig aldrig varit mycket för att ta diverse utskrivna mediciner utan i största möjliga utsträckning undvikit även enklare sådana som värktabletter m.m. bara för att man i de fall dessa eller andra läkarkontakter behövts har naturligtvis även jag varit tacksam för kunnig hjälp och kunskap för att bli frisk.

Men, och ett i detta fallet stort men, cancer… förlorade en nära anhörig i cancer för en del år sedan och kunde bara se på helt maktlös hur detta fall enligt min mening inte sköttes bra från sjukvårdens sida men vad göra…? Men på senare år började funderingarna om jag kanske kunde försöka förstå något i alla fall så under hösten 2017 började jag leta lite mer intresserat och fann först information om Warburg, läste med intresse, och därefter hade jag turen att hitta dig Sven Erik och din livsberättelse här på FB. Sparade då några skärmdumpar, utifall att sidan av någon anledning skulle försvinna, med avsikten att börja försöka förstå lite mer om detta okända jag inte visste något mer om än vad som är den mer gängse beskrivningen och uppfattningen om cancer; att det finns i två huvudgrupper, godartad och elakartad och att den senare inte helt sällan leder till en för tidig (oftast) bortgång. Började så läsa lite mer här och även på lekmannavis fundera över varför cancer som företeelse verkar öka så mycket jämfört med när jag själv växte upp för en evighet sedan och några enkla ”sanningar” blev ganska snart lite tydligare; omvärld med mer kemikalier, föroreningar men även kanske mat och vad vi stoppar i oss. Det senare mer och mer tydligt då jag i mitt arbete sett hur allt yngre människor här och ute i världen i allt större omfattning lägger på sig mer och mer och man behöver inte vara hjärnkirurg för att koppla detta t.ex. till ökning av diabetes m.m. men kunde vad vi äter även ha påverkan på människokroppen när det gäller cancer?

Sensommaren 2018 så fick ännu en nära, äldre, anhörig en cancerdiagnos, elakartad men då med prognosen att detta skulle man (lätt) kunna bota och då genom cellgifter då det var så lite att man inte ansåg sig behöva operera och patienten remitterades sedan till sitt lokala sjukhus. Hösten gick i väntans tider och efter dryga tre månader (vilket enligt min mening till att börja med inte var speciellt omvårdande) blev det så dags att påbörja behandlingen. P.g.a utslaget immunförsvar och en kraftig lunginflammation (och möjligtvis något mer) avbröts behandlingen tills patienten tillfrisknat för att sedan påbörjas i februari i år med försäkran att detta var helt under kontroll, vilket kändes väldigt positivt även såsom anhörig. Dock, bara en och en halv vecka senare, en torsdag, gavs då beskedet att cancern spridit sig och nu inte längre gick att göra något åt och patienten gavs högst några/ett par månader…

Vad hände och om det nu gick så kan man fundera över om läkarna verkligen gjorde rätt initial bedömning av insats m.m., m.m., m.m.? Dagen efter kunde man då också läsa i tidningarna att Sveriges förråd av cancermediciner var slut och det är väl ingen större svårighet utan att vara speciellt konspiratoriskt lagd att lägga ihop lite siffror och med hyfsat stor sannolikhet hitta rätt svar, ned-/bortprioriterad p.g.a. ålder kan ju t.ex. vara en snabb slutsats att dra, rätt eller fel hjälper dessvärre inte utan faktum kvarstår. Så valet och frågan blev tydligen om patienten ville dö hemma eller på sjukhuset och då valdes hemmet, vidare på frågan om kost och annat gavs svaret att det vara bara att äta/drick allt man ville (för underförstått var det ändå ”kört”) och inga speciella kostråd gavs. Som en notering, även under sjukhusvistelsen var det inte helt ovanligt med sockermättad mat! Så med ett sådant besked är det ju lätt att förstå att det öppnar sig ett svart hål av hopplöshet, för alla, men mest för patienten själv, total hopplöshet och påföljande dödsångest…

Eftersom detta är äldre personer hade jag många och långa funderingar om huruvida jag redan vid det första sjukdomsbeskedet, senare eller inte alls skulle berätta för patienten/andra anhöriga om vad jag hittat året innan och börjat fundera över mer och mer och anledningen var att jag hade en hel del reservationer;
- för det första, hur skulle dessa äldre personer ställa sig till att ifrågasätta läkarna och sjukvården? Efter ett långt och strävsamt liv som goda samhällsmedborgare att på ålderns höst börja ifrågasätta ”fundamentala” sanningar…hmmm…?
- vidare, om de initialt skulle ”köpa in” på detta ”nya”, vad skulle hända om de lade om kostintag och allt därtill och patientens tillstånd ändå skulle fortsätta försämras tills ett definitivt slut? Om de gick in för en ny ”livsstil” bara halvhjärtat och det inte fick full effekt, skulle kvarvarande anhöriga skylla på mig o.s.v o.s.v? Många funderingar och mycket vånda…

Men, efter att ha diskuterat detta med en närstående bestämdes att jag skulle prata med de berörda påföljande söndag och berättade då allt jag funnit, om mina funderingar och tvivel och anledningarna bakom dessa men nu då det ändå inte fanns något hopp att sätta till sjukvården hade vi ju allt att vinna och inget att förlora så… Valet blev lätt, även om det inte gick från en dag till en annan att påbörja förändringen, och en möjlig väg mot ett förhoppningsvis i första hand fördröjande av det oundvikliga (det är ju i och för sig ändå ändligt men helst så sent som möjligt…) och få om möjligt ännu en sommar tillsammans inleddes. Vissa kontakter med dig Sven Erik togs och har vid något tillfälle senare också hänt och även för detta skall du ha ett stort TACK då du delar med dig av din tid för att engagera dig i för dig helt okända personer!!!

Snabbspola fram till nu i september, det har inte varit någon lätt eller behaglig tid med kraftig viktminskning, smärtor m.m. men patienten lever ännu trots läkarnas definitiva dödsdom och alla berörda är fullt och fast övertygade om att om det inte varit för dig, Sven Erik, och att du så generöst, osjälviskt men framförallt ihärdigt framhärdat i och delat med dig av din livshistoria och dina erfarenheter så hade detta inte varit fallet!!! Patienten upplever både sig själv och av andra som varandes vid hyfsat god vigör ”all things considered” men framförallt vid liv och en av de största gåvorna med detta är att du genom att du delat med dig din ”livsresa” också delat med dig av en inte så liten strimma av hopp, hopp som kan hjälpa till att härda ut och kämpa emot hopplöshet och ångest för alla drabbade men allra mest för patienten!!!

Oavsett hur detta utvecklas vidare så har bara denna positiva utvecklingen från en totalt hopplös situation till att i dag ha fått ännu en sommar tillsammans och en anständigt hanterbar livssituation för alla faktiskt vara ännu ett bevis för att det du delar med dig förtjänar all uppmärksamhet, respekt, stöd och resurser för att skapa förståelse för ytterligare sätt att bekämpa cancer och rädda fler människor än vad sjukvården idag klarar av!!!

All heder åt dig och ditt beundransvärda arbete med att våga och framförallt orka ifrågasätta och drar mitt eget lilla strå till stacken genom att till intresserade dela med mig av dina idéer, hänvisa till dig och framförallt trycka på att våga fundera själv över detta och våga ifrågasätta…!!!

Kan man, alla mer eller mindre behjärtansvärda ansträngningar och inte på något sätt mindre viktiga i folks vardag, börja strejka för att sänka bensinpriser, förbättra vår livsmiljö och allt annat borde även denna sjukdom och all smärta den resulterar i både för patienter, anhöriga och vänner flyttas högre upp på agendor världen över för att hjälpa alla berörda att få bättre liv!!!

 

TACK!!!