13. aug, 2019

Varför får läkare bryta mot lagen?

Hur kan läkarna få bryta mot gällande lag – och därigenom sannolikt orsaka dödsfall, som kunnat undvikas med alternativa metoder?

Något som pinsamt nog tycks vara okänt i läkarkåren är Helsingforsdeklarationen.Den handlar i huvudsak om etiska riktlinjer som skall följas vid medicinsk forskning – men i den sista delen också om användning av nya och oprövade eller alternativa behandlingsmetoder, när de etablerade inte räcker till. Den tillkom redan 1964 – men har uppdaterats flera gånger under årens lopp. Det är i huvudsak ”World Medical Association” som står bakom arbetet med detta.

Följande är en svensk översättning från 2000. Numera finns en uppdatering från 2013 (den engelska originalversionen kommer här nedan – där § 32 blivit § 37; tydligen har några paragrafer tillkommit).

32. Vid behandlingen av patienter, där beprövade förebyggande, diagnostiska och terapeutiska metoder inte finns eller har varit ineffektiva, är läkaren fri att med informerat samtycke från patienten använda icke beprövade eller nya förebyggande, diagnostiska eller terapeutiska metoder, om detta enligt läkarens bedömning inger hopp om att rädda liv, återställa hälsa eller lindra lidande. När så är möjligt bör de aktuella åtgärderna bli föremål för forskning i syfte att ta reda på deras säkerhet och verkan. All ny information skall dokumenteras och, när så är lämpligt, publiceras. Övriga relevanta riktlinjer i denna deklaration skall följas. •

Den senaste texten jag har kunnat hitta i original:

“37. In the treatment of an individual patient, where proven interventions do not exist or other known interventions have been ineffective, the physician, after seeking expert advice, with informed consent from the patient or a legally authorised representative, may use an unproven intervention if in the physician’s judgement it offers hope of saving life, re-establishing health or alleviating suffering. This intervention should subsequently be made the object of research, designed to evaluate its safety and efficacy. In all cases, new information must be recorded and, where appropriate, made publicly available”.

Det betyder alltså, som redan framgår i versionen från 2000, att om traditionell behandling inte ger resultat, så kan läkaren – med patientens tillåtelse – försöka med ”oprövade metoder”.

Men läkarna tycks alltså inte känna till detta, och om en anhörig föreslår en alternativ behandling, så påstår läkaren ofta, att det inte är tillåtet. Det är alltså helt FEL! Jag blir hela tiden påmind om läkarnas okunskap om detta, när jag får rapporter från anhöriga om, att läkare avvisar alla försök till alternativ behandling, även sedan de fastställt att patientens liv inte går att rädda med traditionell behandling. Grovt lagbrott, som åtminstone i vissa fall förhindrar att patientens liv kunnat räddas!

 Att märka i detta sammanhang är också, att det redan 2011 kom en prejudicerande dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, som visade att legitimerad sjukvårdspersonal mycket väl kan använda sig av alternativa metoder – under två förutsättningar: Att man inte skadar patienten, och att man inte undanhåller honom/henne traditionell behandling.