19. apr, 2019

Kognitiv dissonans

Det finns en ”psykologisk funktion” – som sedan århundraden sannolikt tar livet av fler människor än alla krig och farsoter tillsammans. Ändå är fenomenet föga känt, åtminstone inte beaktat – ens bland företrädare för den beteendevetenskap där det hör hemma.

Man skulle också kunna säga att fenomenet är intimt förknippat med begrepp som ”tradition”, ”kultur”, ”världsbild”, benägenhet att behålla ”status quo” – eller en hos de flesta inneboende önskan att allt skall förbli ”som vanligt”.

Men vad är då ”kognitiv dissonans”?

Strikt vetenskapligt skulle man kunna säga, att det handlar om den ångest som uppstår, om man via sina sinnen får motstridiga informationer. Ett vardagligt exempel är, när ett litet barn på julafton ser en främmande figur i form av en tomte – men hör sin fars röst. Det blir då en skrämmande upplevelse, som skakar barnets trygga bild av världen.

Hur kan pappans trygga röst förekomma hos en alldeles främmande figur med märkligt utseende? Något är allvarligt fel! Barn i den aktuella åldern har inte heller hunnit tillägna sig de vuxnas utvecklade försvarsmekanismer – utan kanske gråter hejdlöst och söker tröst i mammas trygga famn.

Men i just det sammanhanget uppstår förstås inte normalt något dödsfall.

Däremot får den kognitiva dissonansen dagligen sådana extrema följder i andra sammanhang. Det jag främst tänker på är det som sker (eller snarare INTE sker) – inom vår sjukvård. 

Där är numera alla läkare genom sin utbildning lärda att ”mediciner” (av Läkemedelsverket godkända läkemedel) är de enda botemedel som finns mot sjukdomar. Särskilt tragiskt blir detta förhållningssätt vid allvarliga tillstånd som t.ex. cancer. Där håller man envist fast vid att cellgifter, strålning och kirurgi är de enda möjligheterna att bota cancer. Inställningen rubbas inte av fakta som att cellgifter och strålning kan GE cancer – och att dessa behandlingar i sig har usla behandlingsresultat och ofta ger förfärliga biverkningar, som dramatiskt kan försämra patienternas livskvalitet och förkorta deras liv.

Samtidigt vet man, att det sedan åtminstone hundra år har funnits enkla, effektiva och biverkningsfria botemedel mot cancer – och förhållandet att socker dramatiskt ökar cancercellernas förmåga att utvecklas har också varit känt i närmare hundra år. Men de flesta läkare hävdar fortfarande, att man som cancerpatient kan äta hur mycket socker man vill – utan att det påverkar ens cancer.

Hur kan det komma sig, att läkarnas ointresse för gamla beprövade metoder mot cancer tycks vara kompakt – och att de inte inser sockrets betydelse i sammanhanget?

Svaret är delvis: KOGNITIV DISSONANS!

Om man ägnat flera år av sitt liv att tillägna sig en påstått vetenskaplig bild av cancer – så väcker en avvikande uppfattning stor ångest. Om läkaren dessutom ägnat sig åt att behandla patienter utifrån sin tro, så blir det förstås näst intill omöjligt att ens för sig själv erkänna, att man haft fel – och att man sannolikt på grund av sin felaktiga uppfattning allvarligt skadat ett antal patienter.

För att dämpa sin ångest tvingas man då tillgripa en psykologisk försvarsmekanism – som t.ex. ”bortträngning”. Man stänger helt enkelt av eller ”glömmer” sådan information som är outhärdlig att ta till sig.

(Andra försvarsmekanismer är t.ex. Projicering, Rationalisering och intellektualisering)

Om bilden sedan kompliceras av kraftfulla ekonomiska faktorer, så kan resultatet bli katastrofalt! Och så tycks i hög grad vara fallet, när det gäller cancer. De stora multinationella läkemedelsföretagen tjänar årligen ett oändligt antal miljarder kronor på traditionell ”behandling” av cancer – och enkelt botande av cancer utan deras produkter är förstås för dem en ekonomisk katastrof (om kunskapen sprids). De satsar också årligen stora belopp på cancerforskning, som garanterat inte ”löser cancerns gåta”.

Som forskare kan man enkelt få miljonbelopp för att finansiera studier som ger hopp om att kanske öka överlevnaden i cancer med några veckor. Men forskning som handlar om kostens betydelse stöds förstås inte! Detta är anmärkningsvärt, eftersom vi sedan 1920-talet vetat, att cancer i huvudsak är en metabol sjukdom – d.v.s. beroende av vad vi äter och dricker.

Att kognitiv dissonans under århundraden varit en effektiv broms mot medicinska framsteg blir bara alltför uppenbart, om man studerar medicinens historia. Upptäckter som kunnat rädda miljoner människors liv har fördröjts – ibland i några hundra år (som att C-vitamin förhindrar skörbjugg) – just därför att de stridit mot den ”etablerade uppfattningen” bland läkarna.

 

Tyvärr är tendensen densamma än i dag. Nya (eller gamla) metoder att förebygga sjukdom förhindras att komma till allmänhetens kännedom – genom en kombination av kognitiv dissonans hos läkare och medicinska forskare, och gigantiska ekonomiska intressen.

Vad det i någon mening handlar om är alltså vår ”världsbild” i vid mening. Bland de mänskliga behoven finns – förutom de absolut livsnödvändiga (syre, vatten, näring, temperaturreglering) också behovet att ett begripligt sammanhang. För att s.a.s. mentalt överleva måste vi ingå i sammanhang, där vi i rimlig grad förstår hur allt hänger ihop – om orsak och verkan o.s.v. Om vi inte kan uppfatta en logiskt begriplig värld, så grips vi av en sorts existentiell ångest, som i vissa fall kan bli så stark och outhärdlig att man tar sitt liv.

Detta utnyttjas ju tyvärr också för tortyr i olika sammanhang, där man medvetet och på ett sofistikerat sätt gör tillvaron för politiska fångar och andra obegriplig och oförutsägbar.

När det gäller ”världsbild” har naturligtvis religiösa föreställningar en särskild kraft. Där kan det handla inte bara om nuvarande liv, utan kanske också ”livet efter detta”, t.o.m. i evighet. Vad kan vara mer ångestladdat än risken att få tillbringa en evighet i någon form av ”helvete”?

Detta förklarar också intensiteten i ”religionskrig” av olika slag – och även mindre dramatiska konflikter mellan olika religiösa inriktningar. Om man ifrågasätter den religiösa övertygelsen hos någon, så kan rektionen bli våldsam. Vi ser bevis på detta dagligen i vår konfliktfyllda värld.

Även inom politiken kan känslorna bli starka och ångesten påtaglig. Om man kanske från tidiga år i ett politiskt partis ungdomsförbund grundat sin samhällssyn och sina politiska åsikter – så blir detta nästan ett oöverstigligt hinder mot att ”byta parti”. Där betyder förstås också känslomässiga relationer till partikamrater mycket. Men poängen är också här, att saklig information inte har särskilt stor påverkan. Den innebär tvärt om ofta, att man bara gräver ner sig ännu djupare i sina politiska ”skyttegravar” och sorgfälligt undviker alla argument som talar mot ens egen uppfattning. I vissa debatter kan detta bli närmast skrattretande tydligt – även om skicklig retorik delvis kan göra det svårt att uppfatta bristen på logik.

Som jag tidigare nämnde så gäller principen om kognitiv dissonans också inom vetenskapen - inte minst inom medicinen. Om man ägnat ett antal år att ta sig igenom en tämligen krävande läkarutbildning och bibringats en ”världsbild” som innebär att den medicinska kunskapen nått väldigt långt (vilket i vissa delar förstås också är sant), och i alla avseenden är grundad på solid vetenskap, så är det nästan omöjligt att sedan ta till sig kunskaper och erfarenheter, som visar de allvarliga bristerna i den tillämpade kliniska verksamheten. Här tillkommer dessutom läkemedelsindustrins påverkan. De multinationella företagen har ekonomiska resurser, som ibland överstiger enskilda länders. Och de använder dessa resurser fullständigt hänsynslöst. Deras vinster tycks i alla lägen gå före människors liv och hälsa – vilket självfallet står i bjärt kontrast till deras officiella målsättning, som är att minska lidande och rädda liv.

Ett av de mer bisarra exemplen på hur kognitiv dissonans medför total ”blindhet” för lätt kontrollerbara fakta är dagens demonisering av det fantastiska medlet kolloidalt silver. Livsmedelsverket förklarar på sin hemsida, att kolloidalt silver är både overksamt och livsfarligt (en ”giftig tungmetall”)!

Se vad Wikipedia skriver om tungmetaller:

Tungmetall är en föråldrad term som inte rekommenderas av den internationella kemiunionen IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) eftersom den anses meningslös och vilseledande. Även på svenska anser man att användningen bör fasas ut.

En av omkring 40 förekommande definitioner är: en metalleller legeringsom har en desitetsom är högre än 5 g/cm3. Det har de allra flesta metallerna.Järn har exempelvis 7,87 g/cm3. Bland metaller med en lägre densitet (lättmetaller) kan nämnas aluminium, beryllium, kalcium, magnesium, natrium, strontium, cesium och barium.

Ofta används termen tungmetaller i betydelsen tunga och särskilt miljöfarliga metaller. Detta är fel eftersom det inte finns något samband mellan metallers densitet och deras miljöpåverkan. De mest omtalade beträffande miljöfarliga grundämnen är bly, kvicksilver, kadmium och uran. Det stämmer visserligen att de flesta tunga metaller och deras kemiska föreningarär giftiga, men det finns även flera livsnödvändiga tunga metaller (järn, zink, koppar, krom, mangan, molybden, nickel), liksom det finns giftiga eller miljöfarliga lätta metaller (exempelvis beryllium, strontium). Oftast är mängd och halt avgörande om en metall ska klassas som livsnödvändig eller skadlig. Ibland spelar kvoten mellan olika metaller roll. Det brukar ha en avgörande betydelse i vilken kemisk form metallen finns i”.

Och professor Dan Larhammar – numera preses i Kungliga Vetenskapsakademien – uppträder i olika officiella sammanhang, där han gör sig lustig över de ”galningar” som tror på ”silvervattnet”. Han har också mage påstå, att invärtes bruk ger tillståndet argyri (blåfärgning av huden). Ändå har han inte kunnat dra fram ett enda exempel på sådana följder av produkten i ”modern tid”. Han har gått sådär 60 år tillbaka i tiden och hittat något enstaka fall av argyri, där det förstås är omöjligt att visa vilken produkt som gett denna effekt.

Under 2018 sålde en av Sveriges största tillverkare ca 160 000 liter kolloidalt silver (och det finns omkring tio ytterligare tillverkare). Och ändå kan inte ett enda fall av någon skadlig verkan påvisas. Giftinformationscentralen bekräftar, att man inte fått in ett enda fall av misstänkt skada eller blåfärgning. Men sådana konkreta fakta besvärar inte Dan Larhammar, och han fortsätter sitt ”korståg” mot kolloidalt silver.

Ett kristallklart fall av kognitiv dissonans – som är extra farligt, därför att Larhammar är professor och uttalar sig som sådan (trots att han inte har några kunskaper om just detta), och risken är förstås stor att många tror på hans fantasifulla utsagor.

Djupt beklämmande, men ett illustrativt exempel på den oerhörda kraften i fenomenet kognitiv dissonans.