11. jan, 2019

Om forskningsfusk och "karma"

Jag har tidigare skrivit om cancerbotemedlet Laetrile (framställt av bittra aprikoskärnor) – och om läkarkårens historiskt märkliga förmåga att motarbeta nya medicinska tillämpningar.

Om det inte vore för att det handlar om liv och död, skulle följande fullkomligt autentiska historia kunna vara riktigt underhållande. Men skrattet fastnar i halsen, när man vet vad det gäller – och att liknande agerande existerar än i dag på det medicinska området.

 

De invändningar som finns mot Laetrile – och ”bevis” om medlets oförmåga att påverka cancerceller – kommer nästan samtliga från en enda rapport. Den framställdes 1953 av ”The Cancer Comission of the California Medical Association”. Där fastslog man, att det “inte framkommit något tillfredsställande bevis för att någon giftig effekt på cancerceller förekommit”.

Resultatet av rapporten var att det blev förbjudet att förskriva, försälja, transportera eller rekommendera Laetrile.

Litet intressant kan det då vara att veta, att rapporten författades av läkarna Dr E M McDonald och Dr Henry Garland. Dessa två herrars vetenskapliga bedömning kan nämligen kraftigt ifrågasättas, om man vet att det var de som skapade stora rubriker, när de gick ut och hävdade, att det inte fanns något som helst samband mellan cigarrettrökning och lungcancer.

McDonald påstod att 24 cigarretter om dagen var ett fullkomligt harmlöst tidsfördriv. Han utformade t.o.m. denna slogan:

A pack a day keeps lungcancer away

(en travesti på ”An apple a day keeps the doctor away – på svenska ”Ett äpple om dagen håller doktorn från magen”). Att röka ett paket cigarretter om dagen skulle alltså skydda mot lungcancer. I dag låter detta förstås helt befängt, men i början av 1950-talet förekom ju fortfarande reklamfilmer, där läkare i vita rockar rekommenderade vissa cigarrettmärken. ”Åtta av tio läkare röker Camel” var en vanlig reklamslogan.

I alla fall påstod nu McDonald och Garland 1953, att mikroskopisk undersökning av cancertumörer tagna från patienter som behandlats med Laetrile inte visade någon som helst fördelaktig påverkan av behandlingen.

Tio år senare visade det sig, att en av de patologer som gjort undersökningarna faktiskt HADE rapporterat flera fall av tumördestruktion, vilka han efter undersökningen förklarat att de mycket väl kunde vara ett resultat av behandlingen med Laetrile. McDonald och Garland berättade med andra ord inte sanningen i sin rapport! De påstod också, att laboratorietekniker utan framgång hade försökt att frigöra cyanid ur Laetrile. Detta togs då som ett bevis på att Laetrile helt och hållet var ett bedrägeri.

Men två månader tidigare hade AMA;s eget laboratorium rapporterat, att det hade lyckats med just detta – och det hade också andra fristående laboratorier gjort, t.ex. ”The California Food and Drug Lab” och det biokemiska laboratoriet hos ”The National Cancer Institute”. McDonald och Garland dolde alltså än en gång sanningen!

En annan viktig aspekt av denna rapport är att patienterna i försöket hade fått extremt små doser av Laetrile – alldeles för låga för att egentligen kunna bevisa något – och långt under de doser som tillverkarna av Laetrile rekommenderade. I dag är det vanligt att man ger 2 eller 3 gram vid en enda injektion, och vanligen krävs tillsammans 30 eller 40 gram, innan en patient visar tecken på en väsentlig förbättring. Men i California-experimentet var den maximala sammanlagda dosen endast ca 2 gram – och detta efter 12 injektioner! Fem patienter fick endast två injektioner, och fem fick bara en!

Allt var designat för ett misslyckande – och ändå måste McDonald och Garland förfalska rapporten för att få till ett önskat negativt resultat!

Förvånansvärt nog citeras just denna rapport av ”The American Cancer Society” fortfarande som ett bevis på att Laetrile inte fungerar.

Det får väl sedan betraktas som något av ett "ödets ironi", att Dr McDonald några år senare innebrändes i en eldsvåda som han själv förorsakat vid sängrökning - och att hans kompanjon Dr Garland sedermera avled i lungcancer. Så här berättar ordagrant författaren G Edward Griffin i ett föredrag om detta:

"Now, as an interesting sidelight to all of this, Dr. McDonald died a few years later.  He was incinerated in a fire started by his cigarette while he was asleep.  Dr. Garland who had boasted that he was living proof that smoking was safe because he had been a chain smoker ever since he was a boy, he said, "Here I am, perfectly healthy, that's proof that you don't have to worry about smoking.”  He, of course died of lung cancer".