6. nov, 2018

Om öppna brev

Jag har skrivit ett antal ”öppna brev” det senaste året. De har bl.a. riktats till Livsmedelsverket, till Cancerfonden, till professor Dan Larhammar (numera ordf. i Kungliga Svenska Vetenskapsakademin) – och nu senast till Hjärnfonden. Scenariet har blivit detsamma i varje enskilt fall – med liten variation för hur länge jag fått vänta på ett första svar…

Därefter kommer ett allmänt hållet och oftast sakligt fullständigt innehållslöst svar. Om man sedan är envis och kräver konkreta svar på högst relevanta frågor – så blir det helt tyst! Detsamma trycks nu också gälla Hjärnfonden.

Man blir bara så trött. De som handskas med miljoner – ofta skänkta av generösa och godtrogna människor – tycks inte känna något ansvar för att redovisa vart pengarna tar vägen, och vilka principer som styr. De sanslöst höga lönerna för fondernas ledningspersoner kan också störa en smula (Generalsekreteraren för Cancerfonden t.ex. 1,2 miljoner i årslön). Men det kunde man stå ut med, om bara pengarna i övrigt användes på bästa möjliga sätt. Det tycks inte alltid vara fallet!

Väntar fortfarande på ett konkret och meningsfullt svar från Hjärnfonden. Fast det har inte gått så många dagar än, så jag får väl ge mig till tåls...

Näre det gäller Hjärnfondens syn på detta med Azheimers sjukdom - som var enledning till mitt brev - kan det också finnas skäl att erinra sig en pinsam upplevelse i TV. Beskrivs här: http://www.svaradoktorn.se/427029039/4251564/posting/en-f%C3%B6rf%C3%A4rande-brottslighet?fbclid=IwAR17eyvOqMarwuGPCSXiS2PvkTt0ycDL9Ld09-5LoA8G9UgYdOzG6R6BWqk