6. feb, 2017

Två cancerfall

Nyligen fick en mycket känd kvinnlig profil besked om att hennes cancertumör i huvudet tycks vara borta. Fantastiskt! Hon har verkligen kämpat i flera år nu, så hon är i högsta grad förtjänt av detta sensationella resultat. Hon har plågats med skolmedicinens välkända metoder – kirurgiska ingrepp och cellgiftsbehandling, och eftersom hon varit fullständigt öppen med sin cancer i olika media, så har vi alla kunnat följa hennes kamp. Det har under resans gång verkligen varit omväxlande framsteg och bakslag – och det är lätt att förstå både hennes rent fysiska plågor och hennes ångest i perioderna däremellan. Nu kommer hon sannolikt att bli ett riktigt ”affischnamn” som används för att visa hur framgångsrik traditionell cancerbehandling är. Och Cancerfonden får säkert in några extra miljoner (som delvis används för att göra reklam för kanelbullar och annat som verkligen gynnar utvecklingen av cancer).

Jag känner till ett annat fall – och känner till detta i minsta detalj, eftersom det handlar om mig själv. För tre år sedan fick jag min cancerdiagnos. Efter en mindre operation fick jag beskedet att det fanns cancer kvar – både på operationsstället och i intilliggande lymfkärl. Läkarna förklarade enhälligt, att mina möjligheter att överleva mer än några månader utan att genomgå en mycket omfattande operation med efterföljande strålning och/eller cellgiftsbehandling var absolut obefintliga. Men eftersom jag hunnit läsa på, så vägrade jag. I stället ändrade jag min kost till mycket kolhydratsnål sådan, samt började med kosttillskott i form av mineraler och vitaminer och kolloidalt silver. Nu tvingas läkarna sedan en tid motvilligt konstatera, att mina lymfkörtlar återtagit normal storlek och att man inte heller på annat sätt kan se några tecken på cancer hos mig.

Till skillnad mot det första exemplet har jag inte behövt genomgå några plågsamma behandlingar, och jag har under hela ”resan” mått ganska bra fysiskt. De problem jag drabbats av består dels i att man vid operationen gav mig en rejäl infektion, varför jag blev tvungen att genomgå tre antibiotikakurer i följd (hade då inte riktigt förstått att kolloidalt silver varit ett bättre alternativ). Detta gav mig ett års permanenta magproblem – som trots allt var uthärdliga. Det andra problemet var den ångest också jag upplevde, då aktuell kirurg vid två tillfällen ringde hem och påminde mig om att jag snart skulle dö – om jag inte accepterade hans föreslagna behandling…

Jag har också – både via min hemsida och i personliga kontakter – varit öppen med min situation. Men jag är mycket medveten om, att några läkare aldrig kommer att referera till min historia som ett ”lyckat fall av alternativ cancerbehandling". Inte ens det faktum att flera i min närhet botats från andra cancerformer på samma sätt tycks spela någon roll. Vad jag sysslat med är enligt läkarna per definition ”kvacksalveri” och bör bekämpas! Jag har t.o.m. av en läkare blivit beskylld för att ljuga – d.v.s. att jag aldrig skulle ha haft någon aggressiv cancer (han hade bara behövt besvära sig med att läsa min journal för att få veta hur det låg till med detta)…