11. jan, 2017

Kan det vara slumpen?

Jag anser mig inte ha patent på logiskt tänkande – eller vara överlägsen på det området. Säkerligen gör jag mig ibland skyldig till inkonsekvens och ologiska resonemang. Men med detta sagt vill jag ändå påpeka några saker.

Såväl en stor del av läkarkåren som Cancerfonden, Livsmedelsverket, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och flera andra organisationer tycks vilja marknadsföra idén att cancer huvudsakligen beror på ”slumpen”. Man har helt enkelt ”otur” om man drabbas. En fullkomligt häpnadsväckande åsikt!

Läkare och forskare inom det medicinska området har ju en naturvetenskaplig utbildning. Därför borde de också ha en grundinställning om kausala samband. Allt som sker har en orsak – som ligger före i tiden. Men insikten om detta tycks ofta saknas!

Om man har inställningen att cancer uppkommer av en slump, så betyder det ju i praktiken att sjukdomen inte går att förebygga – eftersom ”slumpen” per definition är omöjlig att påverka. I så fall kan vi glömma ”kampen mot cancer”. Det tjänar inget till att försöka undvika sjukdomen, för den drabbar ju ändå slumpmässigt. Varför skall vi sluta röka, börja äta förståndigt, undvika gifter, strålning, asbest och annat? Onödigt besvär!

Slumpen är inom disciplinen statistik väl definierad, men egentligen är ju slumpen bara ett sätt att sätta namn på en orsak man inte känner till, har kontroll över (eller vill erkänna). Vanligt sunt förnuft säger väl, att ingenting sker av en slump. Allt som sker har en orsak – även om vi inte förmår uppfatta eller förstå den orsaken. Varför skulle just sjukdomen cancer vara ett undantag – något som inträffar helt slumpmässigt!

Naturligtvis har varje enskilt fall av cancer en orsak – vilken den nu är. De som inte helt anammar ”slumphypotesen” tycks i stället vilja hänvisa till genetiska orsaker. Sannolikt finns det också hos några av oss en genetisk disposition för sjukdomen, men att tro att det senaste halvseklets dramatiska ökning av antalet cancerfall skulle ha genetiska orsaker faller på sin egen orimlighet. Det mänskliga genomet ser i allt väsentligt likadant ut i dag som för femtio år sedan. Däremot har som bekant livsstil och kost förändrats dramatiskt – liksom t.ex. förekomsten av elektromagnetisk strålning i vår livsmiljö. Vad som är intressant, när det gäller den genetiska teorin är också den tämligen nya disciplinen ”epigenetik” – som visar att vi inte är så helt beroende av våra gener som vi tidigare trott. De epigenetiska processerna innebär, att miljöorsaker kan sägas avgöra, om våra gener kommer till fysiskt uttryck eller inte. Ett övertydligt exempel (om än inte typiskt) är det självklara förhållandet att den som har genetiska förutsättningar att bli alkoholberoende faktiskt ändå aldrig blir det – om han/hon aldrig smakar alkohol.

Att påpeka att det finns konkreta anledningar till alla cancerfall innebär något av ett etiskt dilemma. Några hävdar att det innebär ett skuldbeläggande av den enskilda patienten – eller när det gäller barn ett skuldbeläggande av föräldrarna. Det skulle vara varje cancerdrabbads eget ”fel” att han eller hon drabbats. Så är det naturligtvis i mycket begränsad omfattning! Hur skulle man kunna kräva av varje människa att han/hon tar till sig, uppfattar och förstår all tillgänglig forskning på detta område – i den överväldigande ström av information (och desinformation) som man ständigt överöser oss med via TV, radio, Internet och tidningar! Det är ju för övrigt alldeles uppenbart, att inte ens våra läkare klarar av detta. Hur skulle vi då kunna ställa sådana krav på varje medborgare!

Nej, det stora ansvaret ligger i första hand på våra myndigheter (Livsmedelsverket, Socialstyrelsen etc.) och organisationer (t.ex. cancerfonden), som envisas med att dölja sanningen och sprida myter om cancer. Men tjänstemännen på våra statliga verk tycks vara tjänstemän upa (utan personligt ansvar), varför de inte behöver bry sig om fakta, utan bekymmerslöst kan komma med helt grundlösa påståenden om vad som gagnar vår hälsa. Livsmedelsverket är ett övertydligt exempel. Där har man i närmare ett halvsekel rekommenderat hälsovådliga, fettsnåla produkter – och demoniserat det nyttiga, mättade fettet. På senaste tiden har man dessutom aktivt varnat för såväl aprikoskärnor, som linfrön och kolloidalt silver – samtliga produkter med väl belagda anticanceregenskaper!

Vad Cancerfonden och likn. organisationer ägnar sig åt verkar huvudsakligen vara att samla ihop pengar – som knappast går till någon forskning som löser ”cancerns gåta”. I stället tycks alla medel gå till "traditionell" forskning - och ingenting till forskning om de effektiva och skonsamma metoder för cancerbehandling som funnits i uppemot hundra år eller mer. Nästan samtliga dessa har efter hand förbjudits - så vitt man kan förstå därför att de hotat de stora läkemedelsföretagens astronomiska vinster på traditionell behandling.