8. jan, 2017

Varför förebyggs och botas inte cancer (oftare)?

Som de flesta vet har förekomsten av cancer ökat dramatiskt de senaste decennierna – trots att ett oändligt antal miljarder under denna tid satsats på cancerforskning. Förutom att cancer är en enorm inkomstkälla för de stora läkemedelsbolagen, varför deras intresse av att ”lösa cancerns gåta” närmast är obefintligt, så kan man också identifiera några andra orsaker till misslyckandet.

För det första satsas nästan inte något på att förhindra cancerns uppkomst – utom möjligen att man försöker minska rökning, att man lyckats avskaffa hanteringen av asbest och några andra uppenbart cancerframkallande produkter. Men direkt inom den medicinska professionen har inte mycket hänt. Där tycks man enbart vara inställd på att försöka BOTA (hittills med klent resultat) och inte alls ägna sig åt att FÖREBYGGA. Detta gäller för övrigt inte bara cancer, utan också andra allvarliga sjukdomar.

För det andra tycks man i hög grad vara inställda på att hitta GENETISKA lösningar på cancer. Detta måste anses vara mycket märkligt, eftersom våra gener är desamma nu som de var innan förekomsten av cancer började öka! Dessutom har ju disciplinen epigenetik på senare tid dramatiskt ändrat kunskapen om våra geners betydelse och visat att miljöfaktorer i hög grad kan förändra våra geners konkreta uttryck. Med tanke på att vår livsmiljö och vår kost under den aktuella tidsrymden däremot förändrats drastiskt, så hade en inriktning av forskningen mot sådana orsaker varit den självklara. Några föregångsmän finns det dock. Så har t.ex. den amerikanske läkaren Thomas Seyfried i sin forskning klart visat, att den genetiska mutationen vid cancer inte är den initiala orsaken, utan kommer i efterhand. Men hans resultat verkar inte beaktas! Hans bok ”Cancer as a Metabolic Disease” är annars en ögonöppnare!

För det tredje tycks dagens läkare obegripligt nog vara mer eller mindre omedvetna om upptäckten som gjorde att den tyske professorn Otto Warburg fick Nobelpriset i medicin 1931. Han visade i sin forskning redan i mitten av 1920-talet, att cancerceller har en avvikande metabolism, jämfört med vanliga celler. Förenklat kan man beskriva det som att deras mitokondrier (de små enheter i cellerna, där energi skapas) är defekta och därför tvingas använda sig av ineffektiv fermentering (jäsning) av glukos i stället för förbränning med hjälp av syre. Detta innebär bl.a. att de behöver 20 – 30 ggr mer glukos (socker) än vanliga celler. Dessutom kan de ENDAST använda glukos för sin energiförsörjning, medan de flesta av kroppens övriga celler kan använda det alternativa bränslet ketoner (förenklat en nedbrytningsprodukt av fett). Denna fatala kunskapsbrist hos läkarna gör, att de ofta bidrar till att optimera möjligheterna för cancerceller att utvecklas – genom att t.ex. uppmana cancerpatienter att äta en kolhydratrik föda! Upprörande!

För övrigt tycks Warburg under senare delen av sitt liv ha blivit övertygad om, att orsaken till att celler övergick till att bli cancerceller i huvudsak är förgiftning – av t.ex. giftiga kemikalier eller olika former av strålning. Ingen kan förneka, att vi i dag i hög grad utsätts för just dessa faktorer i vår livsmiljö! Men detta förändrar inte grunduppfattningen att socker och stärkelse och därav följande högt blodsocker skapar den idealiska miljön för att cancerceller skall växa och utvecklas.

För det fjärde verkar de flesta läkare helt omedvetna om, att det finns naturliga produkter som effektivt och skonsamt motverkar cancer (t.ex. gurkmeja, ingefära, aroniabär, kolloidalt silver), samt att cancerpatienter nästan alltid har brist på viktiga mineraler som jod, magnesium, selen och zink, samt vitaminer som C- och D-vitamin och några fler.

För det femte tycks läkarna vara helt främmande för tanken att vårt immunförsvar, om det fungerar optimalt, också skyddar oss mot cancer – precis som det skyddar oss mot bakterier, virus och andra skadliga mikrober. En kost som innehåller alla nödvändiga vitaminer, mineraler och spårämnen för att vår kropp (inkl. immunförsvaret) skall fungera på bästa sätt torde vara en av de effektivaste metoderna för att förhindra uppkomsten av cancer. Detta verkar inte läkarna ha förstått, och man kan t.o.m. få höra, att ”kosten inte har någon betydelse för cancer”. Kosten är tvärt om en avgörande faktor för vår hälsa – vilket redan Hippokrates för omkring 2400 år sedan påpekade. I dag tycks läkekonsten ha tappat denna självklara insikt!

För det sjätte – och kanske allra viktigast – finns en synnerligen kraftfull emotionell faktor.

För någon vars anhöriga avlidit efter traditionell behandling är det förstås en alldeles outhärdlig tanke att denna kunnat vara i livet och fri från cancer med hjälp av en enkel alternativ behandling. Därför kan man inte ta till sig sådan kunskap, utan blir i stället en ihärdig förespråkare för den traditionella behandlingen. Ofta kan man också berätta hur fantastiskt väl bemött man blivit av personalen på aktuellt sjukhus – vilket förstås för det mesta är alldeles sant. Personalen ”på golvet” gör enastående insatser på det sättet.

Även för den vars anhöriga överlevt men blivit allvarligt handikappad för livet blir insikten lika svåruthärdlig. Man MÅSTE helt enkelt tro, att ens anhöriga fått den absolut bästa möjliga vården. Vem skulle stå ut med tanken att t.ex. ens barn avlidit eller blivit allvarligt handikappat – därför att man inte kunnat se till att barnet fått en vård som kunnat hjälpa utan skadeverkningar? Det FÅR bara inte vara sant att sådan vård faktiskt finns!

Den som själv genomgått en traditionell behandling – ofta med svåra plågor och umbäranden, och överlevt – kan på samma sätt ha svårt att acceptera kunskapen om att dessa plågor kunnat undvikas med en enkel alternativ behandling. Det skulle ju innebära att man plågats alldeles i onödan! En sådan insikt blir psykologiskt omöjlig att ta till sig. Även i sådana fall blir man ofta en kraftfull ambassadör för traditionell behandling. Tanken att man hade kunnat botas av en enkel alternativ behandling blir totalt outhärdlig och omöjlig att acceptera!

Det tycks också vara bland dessa drabbade som man av begripliga skäl finner de mest aggressivt rabiata motståndarna till alternativa cancerbehandlingar, vilket logiskt sett kan verka märkligt. Känslor följer dock inte i alla avseenden logikens lagar - men styr i hög grad vårt handlande...

Ovanstående psykologiska orsaker bidrar sannolikt i hög grad till att man än i dag kan fortsätta med traditionell, plågsam, och ofta ineffektiv och skadlig behandling mot cancer – och avfärda hundraåriga kunskaper om alternativa, effektiva och biverkningsfria alternativ. Det innebär också att man år efter år kan fortsätta att satsa miljarder på forskning om traditionell behandling – och knappt offrar en krona på att undersöka alternativa behandlingsformer…