22. dec, 2016

Vi åker åt fel håll

Varje dag ser jag människor som jag vet äter ”fel” – d.v.s. en kost som med stor sannolikhet kommer att förorsaka dem allvarlig ohälsa. De flesta av oss äter nämligen alldeles för mycket ”snabba kolhydrater” (socker, bröd, potatis, ris, pasta mm) och ”färdigmat”, som dessutom innehåller en hel del ”gifter” i form av konserveringsmedel, färgämnen, smakförstärkare, konsistensgivare, surhetsreglerare etc. Till det kommer att vi också konsumerar en stor mängd sötade drycker, ”läsk” – och att många av oss börjar dagen med en formlig ”sockerchock” – nämligen en tallrik med någon form av ”frukostflingor” eller ”müsli”… 

Och när det gäller fett – som vi sedan decennier blivit skrämda för - så är det dessutom så, att vi får i oss alldeles för mycket av Omega-6 och för litet av Omega-3. Detta innebär att de flesta av oss går omkring med en konstant låggradig inflammation i kroppen – perfekt grogrund för cancer och andra allvarliga sjukdomstillstånd.

Resultatet av denna kost blir alltså ofta övervikt, högt blodtryck, diabetes, cancer, Alzheimer, Parkinson mm… Men att samtliga dessa sjukdomar skulle ha samband med kosten tycks de flesta ha svårt att inse – pinsamt nog också många av våra läkare. De har ju dessvärre från första dagen på sin utbildning fått lära sig att lösningen på hälsoproblem i allt väsentligt heter MEDICIN, och att kosten närmast är något alldeles för banalt för att bry sig om. Och den statliga myndighet som främst skall vårda sig om vår hälsa, när det gäller mat och dryck, nämligen Livsmedelverket, tycks ha förfärligt svårt att ändra sina förlegade uppfattningar. Trots att gedigen forskning för varje dag visar hur fel de har, när det t.ex. gäller deras varning för mättat fett och rekommendationer av fleromättade fetter, så fortsätter de oförtrutet med sina kontraproduktiva kostråd.

Tyvärr verkar våra matvanor också vara så närmast integrerade med vår personlighet, att vi ser det som ett intrång i vår personliga sfär, om någon uttalar synpunkter om vår kost. Många tycks också tro, att det finns någon sorts moralisk dimension i detta, att den som försöker få någon annan att ändra matvanor skulle anse sig moraliskt överlägsen och vill försöka omvända någon till ”den sanna läran”. Denna uppfattning kan ta sig olika uttryck – från spydiga kommentarer till öppen aggressivitet – och är förstås påfrestande för den som i största välvilja försöker få någon att må bättre och undvika allvarlig sjukdom…

Metaforer har alltid sina begränsningar, och riskerar att övertolkas. Men en bild jag får, när jag försöker göra någon uppmärksam på den ”farliga väg” de är ute på, när det gäller matvanor, är följande: Jag har stigit på en buss, som skall gå till centrala Stockholm. Men efter en stund märker jag förarens GPS är felprogrammerad och att bussen därför går åt ett helt annat håll och snart kommer att hamna på en smal grusväg – och till sist antagligen ute i en terräng där den ohjälpligt kör fast. När jag då försynt försöker få chauffören att inse detta, möts jag ibland av ett ilsket: ”Håll käften och gå och sätt dig! Du ser väl att jag kör, och jag måste få koncentrera mig på det! Och för resten, tror du att du kan den här vägen bättre än min GPS?”

Och bussen fortsätter i samma riktning som tidigare – mot ett mycket sannolikt haveri…