26. nov, 2016

Brev till min läkare - och hans svar

 

Jag fick av en kirurg som är specialist på min typ av cancer beskedet att min enda chans att överleva var ett minst sagt omfattande kirurgiskt ingrepp - som bl.a. innebar borttagandet av samtliga lymfknutor i höger ljumske - och sannolikt efterföljande strålning och/eller cellgiftsbehandling. När jag avböjde detta var vi överens om att uppföljningen skulle ske vid mitt hemsjukhus, där man efter en tid tvingades konstatera, att man inte längre kunde se något av min cancer. Det förefaller alltså som om min egen metod med kostomläggning och kosttillskott, som jag beskrivit under rubriken "Botemedel mot cancer" - direktlänk här http://www.svaradoktorn.se/426070622 - skulle ha fungerat. Det hela föranledde mig att skriva följande brev till aktuelle specialisten. Trots det allvarliga i ärendet vill jag inte utlämna kirurgen ifråga, varför jag här inte nämner varken hans namn eller namnet på det sjukhus, där han är verksam. När jag till sist - efter en månad - fick svar, så var det skrivet på sjukhusets  brevpapper, varför jag måste betrakta det som ett "officiellt dokument". Var och en får bedöma hur pass allvarligt han tog inehållet i mitt brev...

 

 

Y-köping, den 29 april 2016

 

Hej P!

Ber om ursäkt, om jag stör – men mitt budskap är viktigt! Förlåt också att jag använder din privata adress, trots att detta strängt taget är ett ”tjänstebrev”, men jag ville att du skulle kunna läsa det i lugn och ro hemma. Jag vill inte heller utsätta dig för risken att bli ostadig på handen inför ev. planerad operation, om du skulle ta del av innehållet innan på din arbetsplats.

Ett brev som det här kommer du nog aldrig mer att få (och det handlar inte om något erbjudande om att bli rik på spel eller annat). Om bre­vet blir långt, så vill jag ändå vädja till dig att läsa hela. Läsningen kan kanske bli både förvånande och smärtsam, men läs ändå! Du väljer förstås sedan själv om du skall betrakta brevet som en personlig förolämpning eller ett uppriktigt försök att öka dina kunskaper om behandling av cancer… Min avsikt är definitivt den senare!

Vet inte om du kommer ihåg mig. Jag inser förstås att jag bara är en i raden av många patienter du har haft kontakt med. Möjligen skulle ett stöd för minnet kunna vara det förhållandet att jag hör hemma i en grannkommun till din upp­växtstad, samt att du två gånger ringt upp mig och försökt övertala mig till fortsatt behandling av min cancer. Det senare är också den direkta anledningen till detta brev…

Den 2 september 2015 ringde du för andra gången efter vår kontakt i X-stad hem till mig för att övertala mig att återkomma till X-stad för ytterli­gare undersökning – och behandling. När jag då frågade dig (igen!) varför du inte givit mig några kostråd, så var ditt svar en motfråga: ”Hur kan du någonsin tro att kosten skulle ha något med cancer att göra?”… För mig var det ungefär som om du hade frågat mig: ”Hur kan du tro att jorden är rund?” Därför fick du nog inget direkt svar – och jag tror inte heller att du hade varit beredd att lyssna på mina argu­ment just då. Men för att ge dig möjlighet att ta del av det svar jag skulle ha givit dig (fast förstås mest för att informera andra om sambandet mellan kost och hälsa), så har jag nu tvingat min hopplöst analoga hjärna att ge sig in i den digitala sfären på allvar – och skapat en ”hemsida”. Adressen är talande nog www.svaradoktorn.se  Där får du mina argument för att jag faktiskt ”kan tro att kosten har något med cancer att göra”… Hoppas att du känner dig smickrad av att indi­rekt ha fått ge namn åt min webbplats!

Nu kanske du blir orolig och tror att du har att göra med någon hämndgirig psy­kopatisk galning som gått och ruvat på hämnd under lång tid. Om du varit psy­kiater hade du kanske omedelbart börjat bläddra i DSM 5 för att placera in mig i rätt kategori… Men du kan vara helt lugn. Anledningen till att jag skriver det här bre­vet är inte att jag ”är ute efter dig”. Tvärt om vill jag hjälpa dig att uppdatera dina kunskaper om cancer (jag förstår om du tycker det låter som ett dåligt skämt). En anledning är också att du är så pass ung att du borde ha potential att överleva ett paradigmskifte och under din fortsatta karriär bättre kunna hjälpa dina patienter. Jag måste ju också erkänna, att du hela tiden behandlat mig med respekt. Att du, som jag nämnde, två gånger gjort dig besväret att ringa upp mig för att övertyga mig om att jag skulle genomgå den behandling du ansåg var nöd­vändig talar förstås också i hög grad till din fördel! Alltså: Jag vill dig bara väl, och jag hoppas att du också ser detta brev som ett uttryck för respekt och välvilja från min sida.

En anledning till brevet är också, att den hemsida du fått adressen till här ovan nu redan har ett mycket stort antal besökare. Det skulle förstås kunna betyda att du också av en slump kommer i kontakt med den, och jag vill inte utsätta dig för risken att plötsligt upptäcka att den delvis handlar om dig själv – utan att åtminstone ha hunnit förbereda dig…

När det gäller det exakta datum jag angivit för vårt telefonsamtal, så är det alltså inte något diagnostiskt tecken på en störning inom autismspektrat, utan bara ett resultat av att jag skriver dagbok.  Eftersom jag under nu snart 72 år levt ett tämli­gen normalt liv, med yrkesarbete, familj och aktiva fritidsintressen utan några kontakter med psykvård, socialtjänst, eller rättsvårdande myndig­heter (annat än i tjänsten, i egenskap av utredare på ett § 12-hem), så torde jag nog också få betraktas som tämligen ”frisk” mentalt sett. Anledningen till att jag på hemsidan också lagt in en del om mitt ”båtliv” är för övrigt också att försöka visa att jag är en något så när ”normal” människa, och inte någon rättshaverist som totat ihop en hemsida bara för att få uppmärksamhet och klaga på ett odugligt samhälle. Fast jag tvekade för­stås en del, eftersom detta kan förskjuta fokus från det som är mitt huvudsakliga syfte med sidan och göra att den upp­fattas som mindre seriös.

Hur som helst så bör förstås minsta eftertanke få dig att inse, att jag, om jag velat skada dig på något sätt, hade trakasserat dig med brev långt tidigare och/eller ”hängt ut dig” på hemsidan direkt…

Så till saken…

När man vid senaste ultraljudsundersökningen på röntgenavdelningen vid mitt hemsjukhus inte längre kunde se någon enda förstorad lymfknuta i mina ljumskar – och inte heller vid senare pal­pering på Kirurgen kunde hitta något patologiskt i nämnda anatomiska region – så har jag börjat betrakta mig som ”cancerfri”. Möjligen tar jag ut glädjen i förskott, för cancern skulle ju kunna dyka upp på något annat ställe, men eftersom jag är helt övertygad om att cancer s.a.s. är en systemsjukdom (eller ”a metabolic dise­ase” som  Dr Thomas Seyfried säger), så tror jag inte risken är stor – särskilt inte om jag fortsätter med min nuvarande kost och de kosttillskott jag tar… Jag kan ju också tillägga, att min fysiska form är sådan att jag varannan dag springer ca 3,5 km – visserligen inte i så högt tempo, men den bana jag använder (en skogsväg) har en höjdskillnad på drygt 50 m, så det är ändå inte precis någon enkel tripp i joggingtempo – i alla fall inte för en 72-åring. Du är säkert medveten om, att om jag hade gått med på ditt behandlingsförslag – med bl.a. total lymfkörtelutrymning i ljumsken, med efterföljande strålning och/eller cytostatika­behandling – så hade de fysiska aktiviteter jag beskrivit varit otänkbara… Och vi skall bara inte tala om de övriga i det närmaste oundvikliga biverkningarna! Bara tanken på att du kanske i ett avsevärt antal fall utsatt patienter för detta – i onödan – borde få dig att må dåligt, eller åtminstone att ”tänka till”…

Om vi nu t.v. antar att jag faktiskt är cancerfri – vilket ju allt tyder på - så har du ett problem… Nu måste jag kanske också först berätta, att jag som beteendeve­tare är ganska väl bekant med hela det batteri av psykologiska försvarsme­kanismer vi människor förfogar över. Och dessa kan på den mentala sidan vara nästan lika kraft­fulla som de är på den somatiska. Som du förstås vet, så är ju en s.k. anafylak­tisk chock ett resul­tat av vårt immunförsvars kraftfulla reaktion. Lika kraftfullt kan alltså psykolo­giska försvar verka – och t.ex. få oss att helt förkasta alldeles uppenbara bevis för en världsbild som avviker från vår egen. Man kan förstås påstå, att ingen dött av s.k. kognitiv dissonans – men det har faktiskt hänt, att män­niskor tagit livet av sig p.g.a. den ångest detta fenomen förorsakat! Jag hoppas vid Gud att inte du drab­bas så illa!

Om man t.ex. har genomgått en lång och krävande utbildning, arbetat i flera år och uppnått hög status och erkänsla i sitt arbete – så är det förstås näst intill omöjligt att erkänna, att man i något väsentlig avseende haft fel och gjort all­varliga misstag i arbetet! Och alldeles särskilt förstås om detta arbete bokstav­ligen handlar om människors liv och hälsa!

Men – åter till ditt ”logiska” problem…

Oftast brukar man, om en patient botas från cancer med någon form av ”alterna­tiv behandling”, från skolmedicinens sida förklara detta med att patienten var ”fel­dia­gnostiserad” och egentligen inte hade cancer. Jag antar att du inte kan gå med på detta i mitt fall!! Det torde stå fullkomligt klart att jag faktiskt hade cancer – och av en form som du skall vara specialist på. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att du vill påstå något annat!

Återstår då ”nödutgången” att kalla det hela ”spontan remission” – som ju för andra cancerformer än bröstcancer anses inträffa omkring 1 gång per 100 000 fall! Och detta är självklart inte heller någon förklaring, utan bara ett uttryck för att man inte kan (eller vill) godkänna den egentliga orsaken. Något liknande före­kommer ju också inom ett annat medicinskt område. När det gäller det mättade fettet som påstådd orsak till hjärt- och kärlproblem bukar man ju förklara bris­terna i den teorin med ”den franska paradoxen”, ”den japanska paradoxen” etc., när verklig­heten inte stämmer med teorin.

Men – om du ändå skulle välja ”spontan remission” som förklaring, så har du ett annat problem. För i så fall kan jag berätta, att vi i mina hemtrakter har en begynnande epidemi av spontan remission! En aning märkligt, eller hur?

På senaste tiden har i alla fall flera ”dödsdömda” i cancer blivit av med sin cancer och fått skolmedicinens besked om att de nu är cancerfria – efter att ha använt sig av min form av kostomläggning och de kosttillägg jag tar. Och anmärknings­värt nog handlar det också om olika cancertyper. Ett fall gäller en 75-årig kvinna, som hade pankreascancer – och dessutom metastaser i både levern och en njure. Läkarna konstaterade, att man inte kunde göra något. Kvinnan skrevs in i pallia­tiva teamet på hemorten, och det var förstås bara smärtlindring och psykolo­giskt stöd som gällde i väntan på döden. Efter ett par månaders behandling med kol­loidalt silver (5 ggr 15 ml/dag) och 6000 IE D-vitamin per dag (utan läkarnas vet­skap), så hittade man inte längre någon can­cer. Hon kunde skrivas ut från pal­lia­tiva teamet, och hon lever fortfarande efter snart 5 år… (Jag och min fru besökte henne för övrigt här om veckan).

Ett annat fall handlar om en man i min egen ålder (drygt 70). Han drabbades för något år sedan av Mantelcellslymfom, behandlades som vanligt med cytosta­tika och kvicknade till något, sedan de värsta biverkningarna klingat av. I höstas återkom dock sjukdomen, och man satte in cytostatika igen. Men då blev han så dålig att han var nära att dö – fick våldsamma diarréer, gick ner dramatiskt i vikt och orkade knappt stiga ur sängen, och man fick avbryta behandlingen. Jag hade länge försökt få honom att börja med min kost – utan resultat. Han vågade inte trotsa läkarna. Men nu i vinter, när han i princip var döende, började han (efter sin hustrus påverkan) äta enligt mitt ”recept”. Efter någon vecka upphörde diarrén, han började gå upp i vikt, och vid undersökning för ca en månad sedan kunde man inte längre hitta någon cancer…

Ytterligare ett fall gäller en man i 60-årsåldern här i närheten. Han fick diagnosen pro­statacancer i maj förra året, och operation var inbokad. Efter att via en gemen­sam bekant fått höra om mig ringde han. Han lyssnade på mina råd, avbeställde operationen och började med min kost (jag förklarade noga att jag inte var läkare och att han inte bara skulle lita på mina ord, utan själv ta reda på fakta – vilket han uppenbarligen gjorde). Efter någon månad hade han blivit av med 15 kg av sin övervikt och uppgav sig må ”hur bra som helst”. Talade med honom här om dagen, då han just återkommit från en resa till Riga. Han mår fortfarande jättebra.

Jag förstår att du finner det mycket svårt att tro på det här. Kanske tror du inte ens på min egen historia. Tyvärr verkar det ju numera också förbjudet för läkare att förkovra sig genom att skaffa feedback på sin egen behandling via patienternas journaler, annars skulle jag rekommendera att du tittade på min journal – både från X-stad och mitt hemsjukhus. Du kan om nödvändigt använda detta brev som fullmakt för detta (och jag skriver gärna en särskild fullmakt, om du så önskar).

Mitt personnummer känner du till...

Om du sedan tvivlar på min nuvarande fysiska status, så får du gärna titta förbi och se själv – om du någon gång skulle besöka din gamla hemstad, då du ju i så fall passerar min bostadsort. Du är mycket välkommen – men med tanke på de psykolo­giska försvar jag nämnt, så misstänker jag att du inte vill utsätta dig för en sådan brutal konfrontation av en verklighet som inte överensstämmer med din uppfatt­ning… (Jag hoppas jag har fel!)

Jag anar förstås också, att de nämnda psykologiska försvaren redan slagit till med full kraft, så du kanske beslutar dig för att lägga detta opus åt sidan ”utan åtgärd”. Men jag skulle vilja vädja till dig än en gång att läsa vad jag skrivit på www.svaradoktorn.se  

Då vill jag också gärna att du påpekar de faktafel som rimligtvis borde finnas i mina texter – åtminstone i vissa detaljer - eftersom jag förstås har grundläggande brister i kunskaper om sådant som biokemi och mikrobiologi. Jag är naturligtvis angelägen om att kunna korrigera sådana fel. Men då får du stödja dig på och redovisa vetenskapliga studier som bekräftar felen. Hittills har de av dina kollegor som fått tillgång till mina synpunkter inte gjort sig besväret att reagera på något sätt. Kanske tycker de att det är under deras värdighet att kommentera något från en medicinsk amatör som mig. Jag hoppas förstås att inte du har samma attityd!

Om jag sedan skulle få för mig att skriva en bok om min ”cancerresa”, för att i någon mån avreagera mig min oerhörda frustration, så har du möjlighet att delta där med ett eget inlägg… Och om du inte ger någon som helst respons på detta brev, så anser jag mig fri att skriva boken helt utan din medverkan – och kanske t.o.m. nämna namnen på de kliniker där man diagnosticerat, bedömt och behand­lat min cancer…

Hälsn.

Sven Erik Nordin

PS jag är naturligtvis medveten om vilket relativt begränsat handlingsutrymme man formellt har som läkare – inom ramen för ”guidelines” – men även om man rent juridiskt kan känna sig helt säker och osårbar, om man håller sig inom dessa ramar, så har man väl ändå s.a.s. ett moraliskt ansvar man måste förhålla sig till. Och om man klarat av sin läkarutbildning, så bör man banne mig ha kapacitet att tänka själv och inte bara följa de rutiner som i stor utsträckning har utformats av (eller åtminstone i samarbete med) farmakologiska och medicinsktekniska företag med ekonomisk vinst som första prioritet!

DS

PPS Här om dagen publicerades i ”Medicinsk ACCESS” en alldeles utmärkt, kor­rekt och klargörande artikel om kolloidalt silver. Den är skriven av en kvinnlig läkare (gynekolog, verksam i Frankrike) som heter Agneta Schnittger. Rekom­menderas å det varmaste. Men varning för justering av världsbilden igen!

DS

Om du vill kontakta mig via mail, så är alltså adressen: se@svaradoktorn.se

 

Efter en månad - och ett par påminnelser via SMS - kom följande svar: 

 

Bäste Sven-Erik!

Tack för ditt brev. Jag har också fått ditt SMS. Jag har med intresse läst det du skriver, och har också tittat på din hemsida där jag läst om kolloidalt silver.

Det gläder mig stort att du mår bra!

Med vänlig hälsning

Xxxx Yyyyyyy

Överläkare