4. nov, 2016

Ytterligare en "enögd" professor?

I Dagens Nyheter (”Insidan”) den 3 november kunde man läsa en artikel om professor Martin Blaser, som är professor i mikrobiologi vid New York University School of Medicine. Han uppges ha forskat i 30 år om bakteriernas påverkan på vår hälsa – vilket naturligtvis är ett viktigt och spännande område.

Men åter får man bekräftat att nästan varje professor tycks bli fånge i sin egen specialitet, och liksom en snickare kan se hammare, såg och skruvdragare som lösningen på varje problem, så verkar en professor också kunna se sin egen specialitet som ”lösningen”. Det är absolut så, att vår bakterieflora i hög grad påverkar vår hälsa på ett sätt vi bara för några år sedan inte kunde föreställa oss. Men den stora delen av bakterierna finns faktiskt i vår tarm. Vore det då inte på sin plats att åtminstone ägna en tanke åt vad vi erbjuder dessa bakterier som föda i deras livsmiljö?

I artikeln nämns dock inte ett ord om vår kost. Professor Blaser konstaterar bl.a. att fetma, diabetes, astma och allergier har ökat dramatiskt efter andra världskriget, och det anser han kan förklaras av förändringar i vår mikrobiom (den sammanlagda mängden av mikrober i vår kropp)… Det kan så vara, men är inte mikrobiomet s.a.s. bara en mellanliggande variabel, medan vår förändrade kost och livsstil är den egentliga orsaken till nämnda sjukdomar (möjligen via förändringen av bakteriefloran)?

Det är ju faktiskt så, att kost och övriga livsstilsfaktorer på ett avgörande sätt har förändrats under den aktuella perioden. Det är också utan tvekan så, att just t.ex. en förändring av kosten kan förbättra vår hälsa dramatiskt. Möjligen sker detta i hög grad via bakteriefloran, men nog måste man ändå betrakta dessa faktorer som primära, medan bakterierna som sagt snarast är en mellanliggande variabel.

När professor Blaser talar om överanvändningen av antibiotika, som förorsakar resistenta sjukdomsskapande bakteriestammar, är han förstås helt rätt ute. Men att t.ex. kolloidalt silver tycks kunna klara av de flesta av dessa resistenta bakterier känner han förstås inte till. Och, som sagt, kostens avgörande betydelse i sammanhanget verkar han över huvud taget inte ha tänkt på. En reservation här naturligtvis för reportern Peter Letmarks förmåga att rätt återge professorns version av sitt arbete.

Som vanligt bortser man alltså från det enkla och självklara – och fördjupar sig i komplicerade och vetenskapligt kanske mer ”spännande” faktorer. Detta kan förstås vara bra för akademiska karriärer – och ofta i slutändan också för de stora läkemedelsbolagen, när resultaten blir farmaceutiska produkter, som kan patenteras och säljas för dyra pengar. Men för folkhälsan tycks denna inställning närmast vara kontraproduktiv. En faktabaserad upplysning om kostens betydelse – och om vilka naturliga växtbaserade produkter som kan bota även svåra sjukdomar – skulle sannolikt kunna innebära en revolution för folkhälsan. I stället lär vi oss i hög grad att förlita oss på ”mediciner” – som i dag står för vart tredje dödsfall i vårt land!