15. sep, 2016

Du är okunnig och ljuger!

Här om dagen hade jag ett surrealistiskt möte på min kirurgmottagning. Jag blev där betraktad som en okunnig lögnare! Jag börjar alltmer undra, om det inte i läkarutbildningen ingår en kurs i att hålla fast vid sina inlärda dogmer och under alla omständigheter vägra acceptera allt som inte stämmer med dem – alldeles oavsett hur många fakta som konkret motsäger dogmerna. En viss träning i att sorgfälligt undvika att ta in information från patienter har man nog också fått. Den läkare jag nu fick träffa var generellt vänlig och omhändertagande, men tycktes inte kunna ta emot vederhäftig information om cancer – inte ens om just min cancer, trots att jag faktiskt var hans patient! En frustrerande upplevelse, måste jag säga.

Läkaren frågade mig om mitt hälsoläge, och fick höra att jag mådde bra och inte har några som helst bekymmer som kan hänföras till min cancer, vilket tycktes förvåna honom.

Jag berättade i stället, att mitt största bekymmer egentligen var, att ingen läkare tycktes det minsta intresserad över mitt märkliga tillfrisknande. Jag tyckte att han borde vara förundrad över att jag satt där livs levande framför honom – eftersom specialisterna på det stora sjukhuset söderöver för två år sedan sagt att jag omöjligt kunde överleva mer än några månader, om jag inte genomgick deras föreslagna och mycket omfattande kirurgiska ingrepp – följt av strålning och/eller cellgiftsbehandling (vilket jag alltså vägrade). När jag berättade, att man vid den första, mindre operationen, hittat cancerceller i den borttagna tumören ända fram till själva snittet, och att detta med säkerhet innebar att det fanns cancer även i den kvarvarande vävnaden, så verkade läkaren inte fatta detta. Uppenbarligen trodde han att kirurgerna där nere på ett mirakulöst sätt lyckats lägga snittet exakt vid den sista cancercellen – en precision som nog aldrig i den medicinska historien hittills kunnat uppnås. Det insåg ju också den kirurg som utförde ingreppet, och det var anledningen till att han sedan kraftfullt framförde åsikten att en ytterligare operation var nödvändig, eftersom cancer med 100 %-ig säkerhet fanns kvar i min kropp. Dessutom hittade man ju också i den bortopererade lymfkörteln i höger ljumske cancerceller. Alltså är det ingen som helst tvekan, att jag fortfarande hade cancer i min kropp efter den första operationen.

När jag nu berättade hur jag blivit cancerfri (med hjälp av ändrad kost och vissa kosttillskott), så hade läkaren mage påstå att sådant möjligen skulle kunna förhindra eller fördröja cancerns uppkomst – men absolut inte bota redan erhållen cancer. Och när jag redogjorde för fallet med den kvinna jag känner som hade cancer i bukspottkörteln och metastaser i levern och en njure – men blivit frisk med hjälp av höga doser D-vitamin och kolloidalt silver, så påpekade han att denna form av cancer hade hög dödlighet och med metastaser i levern var absolut omöjlig att bota (precis som om jag inte skulle veta skolmedicinens inställning om detta!). Att hon bevisligen fortfarande lever efter fem år är alltså omöjligt! Men när jag direkt frågade honom, om han ville påstå att jag ljög, så svarade han dock nej – ”men det är i så fall ett mirakel”… Precis! Men varför är man då inte intresserad av ett sådant mirakel? Kanske kunde det finnas något att lära av en cancervård som sällan lyckas med mirakel?

För övrigt hade denne läkare aldrig ens hört talas om kolloidalt silver – och jag tror inte heller han visste något om D-vitaminets kraftfulla anticanceregenskaper (som numera hela tiden bekräftas av ny forskning).

När vi sedan kom in på mitt ljumskbråck, kunde jag ju berätta, att jag en gång fått tid för operation, men att den kollega till honom som skulle operera mig, ringde kvällen innan och berättade att det inte blev någon operation, för att jag hade ”fullt med cancer i ljumskarna”… Nu blev denna läkare närmast upprörd och började förklara för mig att bråckoperationer numera verkligen inte berör ljumskarna, utan handlar om ”titthålskirurgi” med en mindre öppning mitt i magen… Det borde han i så fall upplysa sin kollega om – och inte föreläsa för mig om! Detta särskilt som han själv verkar vara ett utmärkt exempel på att läkare inte kan ta emot information från patienter! Skulle jag kanske ha övertalat kirurgen att ändå genomföra operationen – och upplyst honom om faktiska förhållanden i sammanhanget? Jag hade förstås blivit utskrattad – och den gången på godare grunder än när jag i dag blir totalt nonchalerad, då jag försöker överbringa viktig information om min och andras cancer!

En djupt sorglig upplevelse! Jag tänker varje dag på de stackars cancerpatienter som varje dag dör - ofta på ett extremt plågsamt sätt – utan att ens få höra att det finns alternativa, enkla och smärtfria behandlingar, som är effektiva! Att läkarna är totalt ointresserade av att lära sig något utanför skolmedicinens snäva ramar är minst sagt upprörande!