4. sep, 2016

Synpunkter på Otto Warburgs cancerforskning

Här om veckan publicerade Ty Bollinger i sin serie ”The Truth about Cancer, a Global Quest” en artikel av Tony Isaacs, där denne vill korrigera en del uppgifter om Otto Warburg, den tyske professor som fick Nobelpriset i medicin 1931. Här följer min något korrigerade tolkning av texten – och ett par kommentarer:

Det går sällan en vecka utan artiklar, Internetinlägg och annonser, som vidmakthåller idén om att Nobelpristagaren Otto Warburg upptäckte att cancer förorsakas av låg syrehalt och lågt PH-värde. Trots att man ofta hör det, så fick inte Otto Warburg Nobelpriset för att han upptäckte att cancer inte kan leva i en syrerik och basisk miljö. Vad Warburg upptäckte, och vad han fick Nobelpriset för, var helt enkelt upptäckten att låg syrehalt var karakteristisk för cancerceller.

 

Otto Warburg gjorde några banbrytande upptäckter om cancercellernas mekanismer, särskilt beträffande deras ”andning” och mitokondriernas dysfunktion. I stället för den vitt spridda och felaktiga informationen att Warburg upptäckte att bristen på syre var den primära anledningen till uppkomsten av cancer – och att han upptäckte att syre kunde bota cancer – kan möjligen sanningen överraska… Vad Warburg faktiskt upptäckte var, att cancerceller hade låg syrehalt, beroende på en förändring i ”cellandningen” från att förbränna socker med syre till att använda fermentation (jäsning) av sockret (vilket är ett mycket primitivt och ineffektivt sätt att skapa energi, varför cancercellerna behöver uppemot 20 eller 30 ggr mer socker än friska celler).

Han skriver själv: ”Cancer har, mer än alla andra sjukdomar, otaliga sekundära orsaker, men för cancer finns det bara en enda primär orsak, och sammanfattningsvis är den primära orsaken till cancer ersättning av syreandning med jäsning av socker”.

Den vitt spridda förvrängningen av Warburgs upptäckt används oftast för att sälja olika produkter – som böcker eller behandlingsmetoder som är centrerade omkring att slå ut cancern med hjälp av syre eller skapandet av en basisk miljö. En gång hade Warburg hypotesen att syre kunde bota cancer. Men när han testade sin hypotes och försökte bota cancer med syre, så misslyckades han.

Det är lätt att se varför Warburgs försök att bota cancer med syre misslyckades. Det beror på att brist på syre inte är orsaken till cancer. I stället är gifter den huvudsakliga orsaken. Cancerceller har låg syrehalt i första hand därför att de har förändrats från att ta in och använda syre för sin ”andning” till en mer primitiv form av ”andning”, som använder jäsning av socker i stället för förbränning med syre. Det är cancerprocessen själv som förorsakar syrebristen – inte syrebristen som förorsakar cancerprocessen.

Oavsett vad Warburg antog och skrev tidigare, blev han under sina sista år övertygad om att sjukdom beror på föroreningar. I och med det kom han mycket närmare den primära orsaken till cancer och andra sjukdomar. Detta är något som den store franske vetenskapsmannen Antoine Bechamp (1816 – 1908) påstod redan ett halvsekel tidigare. Han trodde att sjukdom beror på en kombination av gifter och en ohälsosam cellmiljö.

Lång tids exponering av gifter, särskilt i kombination med celler som inte har fått tillräckligt med näring, inte tillräckligt med syre och ”avgiftning” är den PRIMÄRA orsaken till cancer. Detta är särskilt fallet, om man också betraktar elektromagnetisk strålning som ett gift. Över tid leder den stress och inflammation som åstadkoms av gifter till dysfunktion i cellernas mitokondrier. Denna leder till en försvarsmekanism, där celler återvänder till en mer primitiv form av cellandning (jäsning av socker), vägrar att dö, förökar sig och skapar en försvarsmur omkring sig.

Enkelt uttryckt har cancerceller låg syrenivå därför att de slutar att ta upp syre för ”andning” som en del av själva cancerprocessen. Samtidigt är det själva cancerprocessen som förorsakar att kroppen blir alltmer försurad. Kroppen kämpar kraftfullt för att bibehålla blodets PH-värde inom snäva marginaler (mellan 7,35 och 7,45), och de flesta människor får cancer när deras PH-värde ligger nära eller inom det normala spannet. Allt eftersom cancern framskrider blir kroppen dock mer ”sur”.

Sedan början av industrialiseringen har människan skapat över 100 000 onaturliga kemiska ämnen. Dessa ämnen har spytts ut eller spridits till luften vi andas, till den jord vi odlar våra grödor i och till det vatten vi dricker. Till detta får man sedan lägga följande:

 

  1. Den ökande strålningen från alla provsprängningar av kärnvapen – liksom på senare tid kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl och Fukushima.

 

  1. Mikrovågsstrålning

 

  1. Vacciner och andra medicinska preparat, vilka kroppen uppfattar som gifter.

 

  1. Alla kemiska bekämpningsmedel (pesticider och insekticider), kosmetiska produkter och en hel värld av hushållskemikalier.

 

  1.  De processade födoämnen där skadliga tillsatser lagts till, medan viktiga näringsämnen ”processats bort”.

 

Allt detta sammantaget ökar förekomsten av cancer!

 

Den här artikeln vill inte förneka att detta med att förse kroppen med extra och hälsosamt syre – särskilt på cellnivå – skulle bidra till att bekämpa cancer eller att det inte skulle vara generellt nyttigt. Vanligtvis spelar syre en viktig roll beträffande normal programmerad celldöd (apoptos). Det beror på den oxidativa stress som förorsakas av s.k. fria radikaler (ROS).

ROS är kemiskt reaktiva molekyler, som innehåller syre. Exemplen på sådana är superoxid, väteperoxid och hydroxylradikal. ROS bildas som en naturlig biprodukt vid normal syremetabolism.

Konsten med att försöka övervinna cancer med syre är att få syret in i cellerna. Det räcker inte med att helt enkelt få in syre i miljön runt cancercellerna eller in i blodet. Det beror på, som tidigare nämnts, att cancercellerna har slutat att ta upp syre, och att det därför inte spelar någon roll hur mycket syre som finns tillgängligt.

Extra syre, precis som en alkalisk diet, är båda hälsosamma förutsättningar, men det är författarens starka uppfattning att man inte kan lita enbart på vare sig syre eller höjt PH när det gäller att bota cancer.

 

Så långt alltså Tony Isaacs uppgifter… Något som sedan i viss mån motsäger hans påståenden är t.ex. att man på senare tid har visat att ”hyperbar oxygenbehandling (HBO)” kan vara oerhört effektiv vid behandling av cancer. Man låter patienten vistas i en tryckkammare och inandas rent syre. På så sätt tycks man kunna uppnå en optimal syremättnad i kroppens vävnader, vilket cancerceller uppenbarligen inte tål. En halvtimmeslång behandling några gånger i veckan tycks räcka. Även behandling i normalt atmosfäriskt tryck verkar kunna ha en god effekt.

Också metoden att skapa en basisk miljö verkar fungera – åtminstone i vissa fall. Den italienske läkaren Tullio Simoncini har behandlat cancerpatienter med injektioner av bikarbonat direkt in i cancertumörer. Behandlingen tycks vara framgångsrik, när det handlar om specifikt avgränsade och lokaliserbara tumörer. För tumörer t.ex. i benvävnad eller blod verkar metoden mindre tillämpbar. Simoncini ansluter sig till Erik Enbys teori att cancer är en svamp, eller att encelliga svampar i alla fall spelar en väsentlig roll i tillkomsten av cancer. Följdriktigt har också Simoncini precis som Enby förföljts och förhånats av det medicinska etablissemanget – och slutligen blivit fråntagen sin legitimation.