30. jul, 2016

Läkarvetenskapens pinsamma tröghet

Följande finns att läsa på sidan om "Vetenskapens tröghet" (direktlänk: http://www.svaradoktorn.se/425427075). Men eftersom många uppenbarligen inte läser den ganska långa texten har jag saxat ett stycke här -om skörbjugg.

 

För några århundraden sedan var det inte ovanligt att långvariga marina expeditioner – militära eller civila – blev riktiga tragedier, eftersom hela fartygsbesättningar kunde dö i skörbjugg. Mellan åren 1600 och 1800 förlorade bara det brittiska imperiet mer än en million (!) sjömän i denna sjukdom.

Frans I av Frankrike sände 1534 ut Jaques Cartier (1491 – 1557) för att söka efter guld och finna en västlig sjöväg till Indien. Vintern 1535 blev Cartiers fartyg infruset i Saint Lawrencefloden i Canada. Efter en tid hade 25 av fartygets 110 besättningsmän dött av skörbjugg, och av de övriga var många så sjuka att man inte trodde att de skulle överleva. En av Irokesindianerna som höll till i närheten kom då med en brygd som framställts av tujaträdets bark – och inom kort var samtliga besättningsmän friska.

Cartier förde förstås loggbok enligt flottans reglemente och antecknade noggrant vad som hade hänt. När han sedan kom tillbaka till Europa överlämnade han sina detaljerade anteckningar till de medicinska auktoriteterna inom marinen och räknade med att den franska flottan därefter skulle ha löst det gigantiska problemet med skörbjugg… Men ”höga vederbörande” fann det helt uteslutet att några ”primitiva vildar” i Canada skulle vara i besittning av medicinska kunskaper, som var bättre än deras egna, så man bortsåg helt från Cartiers information och gjorde inte några som helst försök att följa upp den information de fått…

Botemedlet mot skörbjugg (C-vitamin) var alltså känt – och rapporterat till de europeiska myndigheterna – redan 1535, men på grund av de franska läkarnas arrogans och brist på intresse, så kom det att ta ytterligare mer än 200 år innan kunskapen började tillämpas! Och under tiden fortsatte denna sjukdom att skörda hundratusentals sjömäns liv världen över!

År 1747 upptäckte sedan den skotske läkaren James Lind (1716 – 1794), att citroner och apelsiner kunde förebygga skörbjugg. Han gjorde ett riktigt ”vetenskapligt försök” (fast kanske etiskt tveksamt) och gav halva besättningen på ett fartyg citrusfrukter – medan den andra halvan fick den vanliga kosten, utan tillskott av färsk frukt. Resultatet var dramatiskt. Alla som fått citrusfrukter klarade sig utan symtom på skörbjugg – medan skörbjugg tog den sedvanliga tributen av de övriga. Han rekommenderade nu flottan att vid proviantering ta med dessa frukter. Men det medicinska etablissemanget ansåg att skörbjugg var en sorts förruttnelseprocess i kroppen, som endast kunde botas med vitriol (sulfathydrater), örtdekokter och andra ”uppiggande” ämnen. De kunde inte acceptera någon annan syn på problemet och ansåg Linds väl genomförda försök med citroner och apelsiner som enbart ”anekdotisk evidens” utan vetenskapligt värde (situationen och uttrycken känns igen från dagens debatt t.ex. om LCHF, kolloidalt silver och dietbehandling mot cancer!).

På grund av det här kom det alltså att ta ytterligare 48 år innan man började använda detta enkla förebyggande medel mot skörbjugg, och under den tiden hann förstås ytterligare tusentals sjömän dö i sjukdomen.

Det blev ändå till sist James Lind som fick äran av att ha funnit botemedlet mot denna fruktade sjukdom. Jaques Cartier fick däremot varken ära eller annan belöning för sin upptäckt – och ännu mindre förstås den kanadensiske Irokesindian som gav honom botemedlet…