Fortlöpande information om ny forskning och annat

10. maj, 2018

När man får uppleva hur en man med sådana meriter som Måns Rosén kan åstadkomma ett sådant veritabelt vetenskapligt magplask som den utredning han lett, så inser man till fullo hur litet akademiska titlar och prestigefyllda tjänster betyder.

Han har tidigare varit myndighetschef för SBU, chef för epidemiologiskt centrum vid Socialstyrelsen, adjungerad professor i epidemiologi vid Umeå Universitet, och i medicinsk metodutvärdering vid Karolinska Institutet mm.

Om han visat samma brist på analytisk förmåga i sin tidigare karriär, så kan man undra vilka skador han har förorsakat där (och hur han skapat sin karriär). Framför allt när det gäller medicin och sjukvård förefaller det ofta som om höga befattningar och akademiska meriter ibland kan ta över omdöme och förmågan att uppfatta och beakta konkreta fakta! Och annars skulle ju inte heller dagens sjukvård se ut som den gör i dag!

När det, som i detta fall, gäller ”medicinsk statistik” får man också vara extra varsam med sitt material. Det går inte att behandla människor och sjukdomstillstånd som enkla matematiska variabler på samma sätt som i andra sammanhang. Då riskerar man att hamna helt fel – vilket extremt tydligt illustreras i detta fall.

Det som aktualiserar ovanst. fundering är självklart programmet i TV 1 den 9 maj – ”Dokument inifrån – Den stora sjukhusstriden” – där en vetenskaplig skandal - nästan i närheten av Macchiarini-episoden på Karolinska - avslöjades.

Det handlar om en upplaga av Statens Offentliga Utredningar, som alltså Socialstyrelsen ytterst ansvarar för.

”Träning ger färdighet. Koncentrera vården för patientens bästa”

(SOU 2015:98)

Det hela är alltså extra allvarligt, eftersom det riskerar att devalvera det omvittnat goda rykte SOU-skrifter hittills haft.

De slutledningar man dragit i utredningen har nu lett till att regering och riksdag försöker påskynda utvecklingen mot en alltmer centraliserad verksamhet inom vissa medicinska områden. Det innebär en dyr, frustrerande, destabiliserande och kontraproduktiv omställning – som sannolikt kommer att medföra ökat lidande och försämrade behandlingsresultat vid många av de mest frekventa typerna av ingrepp.

Anledningen till utredningens stora genomslagskraft – och att företrädarna för samtliga politiska partier låtit sig luras - är förstås det självklara faktum att ”övning ger färdighet”, vilket framförs som ett mantra av utredaren.

Detta är förstås inte kontroversiellt i sig, och bör självklart beaktas och medföra viss centralisering, när det t.ex. gäller komplicerade kirurgiska ingrepp, och/eller behandlingar där man är beroende av avancerad medicinsk teknologi, som rimligtvis inte kan finnas på varje enskild klinik. Men i denna utredning utgjorde denna typ av ingrepp endast omkring 7 % av hela underlaget. Att dra generella slutsatser utifrån det aktuella materialet är därför ett vetenskapligt haveri! Och ett haveri med stora konsekvenser – mänskligt och ekonomiskt.

För t.ex. Drago Senekovic i Olofström, som omnämndes i programmet, så innebär förändringen följande: Enligt tidigare modell hade han opererats på närmaste sjukhus, Karlskrona, inom en månad efter att beslut om operation fattats. Nu kommer han att få vänta åtminstone fyra månader, innan han kan opereras på ett redan hårt belastat sjukhus i Malmö. När det gäller cancer kan en sådan väntan vara skillnaden mellan liv eller död! Men det allra mest sorgliga i det samanhanget är nog, att Drago sannolikt inte fått några som helst råd om vad han kan göra under väntetiden. Med hjälp av en kostomläggning, tillskott av vissa vitaminer och mineraler och/eller andra icke invasiva insatser skulle kanske inte ens någon operation behövas. Detta bekräftas hela tiden världen över - men förnekas oftast av skolmedicinens företrädare, eftersom de inte kan något om den delen. 

I utredningen påstås, att kirurgerna måste utföra minst 50 ingrepp årligen för att uppnå och bibehålla tillräcklig kompetens på en viss typ av operation. Det finns inget vetenskapligt stöd för en sådan slutsats! Gränsen tycks i stället ligga vid kanske tre eller fyra ingrepp per år.

Vad man glömmer här är också, att kirurger ofta utför flera olika typer av ingrepp, med ungefär liknande förlopp och teknik. Därför kan en kirurg upprätthålla sin skicklighet på flera olika typer av ingrepp – utan att genomföra många ingrepp av varje specifik typ.

Enligt utredarens synsätt skulle t.ex. den som är duktig på specialslalom knappt tillåtas ställa upp i grenen storslalom – om han/hon inte deltagit i tillräckligt många storslalomtävlingar det senaste året! De flesta torde inse, att båda dessa grenar kräver skicklighet i flera gemensamma tekniska detaljer.

Enligt uppgift skulle Rosén ha försökt få sin studie publicerad i vetenskapliga tidskrifter, men refuserats p.g.a. studiens bristande vetenskapliga kvalitet. Detta hedrar i så fall deras redaktioner - och utgör ytterligare ett bevis för att den här studien inte på långt när uppfyller de krav man självklart bör kunna ställa på en statlig utredning - särskilt en med så omfattande följder som denna tycks kunna få!

Några enkla fakta:

Om man tittar på den konkreta statistiken, så finns det ingen skillnad i antalet dödliga komplikationer mellan operationer som utförts på större resp. på mindre sjukhus.  

Det finns generellt inget tydligt samband mellan volym (antalet ingrepp) och resultat. De kliniker där man genomför ett större antal ingrepp av samma typ har alltså inte generellt bättre resultat än de kliniker där man utför färre ingrepp (om de är fler än 4).

I studien har man inte skilt på mer eller mindre dödliga sjukdomstillstånd, utan varje dödsfall har bedömts som förorsakat av det medicinska ingreppet – även när det gällt palliativ vård, då det redan stått klart att patientens liv inte gått att rädda, d.v.s. när den aktuella sjukdomen är orsaken till dödsfallet.

Vid komplicerade situationer t.ex. vid olyckor, där olika typer av ingrepp gjorts, och patienten har avlidit, har varje enskilt ingrepp registrerats som dödsorsak. Det betyder att vissa patienter i utredningsmaterialet i statistisk mening avlidit flera gånger! Ett minst sagt häpnadsväckande sätt att skapa statistik!

En sammanfattande slutsats blir: Gör om, gör rätt!

 

5. maj, 2018

Efter lång väntan sedan mitt senaste mail till professor Larhammar kom det så till sist ett svar. Det bjuder mig egentligen emot att ödsla tid på kommentarer, men några punkter vill jag ändå ta upp – för att åtminstone korrigera felaktiga beskyllningar och konkreta faktafel.

Först stör det mig att han fortsätter att skicka mail kollektivt till mig och Ulf Bittner. Vi är faktiskt två olika personer – som var och en personligen ansvarar för sitt agerande! Larhammars beteende är helt enkelt oförskämt!

Han har lagt ut den aktuella texten på Uppsala Universitets hemsida - och under rubriken "Forskning". Jag undrar nu bara om jag själv därför skall börja kalla mig forskare, eller om jag skall betrakta mig som föremål för Larhammars forskning! För den som vill se den aktuella texten i sin helhet, finns den på följande länk:

http://www.neuro.uu.se/forskning/Farmakologi/ovrigt/pseudovetenskap-egna-artiklar/svar-om-fanatisk-tilltro-till-kolloidalt-silver-och-ignorerande-av-bakterieresistens/

I sitt svar skriver Larhammar bl.a. att han fått flera mail från ”en person vid namn Sven Erik Nordin i Ljusdal”…

Som vanligt har Larhammar varit slarvig i sin ”källforskning”. Jag bor verkligen inte i Ljusdal (och har aldrig gjort). Fast om en professor av Larhammars dignitet nu säger det, så måste det väl ändå vara så. Möjligen får jag snart ett meddelande från Skatteverket (Folkbokföringsregistret) om att jag angivit fel adress vid min senaste deklaration. Jag vill helst bo kvar i min nuvarande bostad, men kanske tvingas jag nu flytta till Ljusdal? Allt måste förstås göras för att Larhammars uppgifter skall bli korrekta! Och att han själv skulle ändra sig och erkänna att han haft fel är som bekant otänkbart! Han har aldrig haft fel – och kommer aldrig att ha det (anser han nog själv).

Larhammar skriver vidare: ”Nordin har påstått eller insinuerat att okunnighet och ovetenskaplighet i kombination med jäv ligger bakom mitt ifrågasättande av användningen av kolloidalt silver.”

Detta med okunnighet och ovetenskaplighet vidhåller jag. Däremot har jag inte påstått att jäv skulle vara den direkta anledningen till hans agerande i denna fråga. Jag har tvärt om faktiskt skrivit att jag INTE trodde att han skulle utnyttja sin ställning i KVA. Så här skrev jag på hemsidan den 14 april i år:

”Intressant kan också vara frågan om jäv, eftersom företaget ”Larhammar Consulting AB” enligt sin marknadsföring ägnar sig åt att hjälpa läkemedelsföretag att så fort som möjligt få ut sina produkter på marknaden. Jag tror förstås inte att han skulle missbruka sin ställning och låta privata intressen påverka beslut om Nobelpris (om det ens är möjligt). Men bara misstanken kunde ju vara förödande. Så här beskriver företaget sin verksamhet:

Larhammar Consulting AB provides regulatory and chemical-pharmaceutical advice for pharmaceutical and biotechnology companies, to meet the requirements of regulatory agencies and thereby minimise the time to market”.

 

Vad jag påstått är alltså, att bara misstanken om jäv för den som är preses i KVA skulle kunna bli förödande. Om Larhammar inte bryr sig om den varningen, så är det förstås hans sak (fast rimligtvis också KVA:s).

Sedan skriver han: ”Det enda argument mot kolloidalt silver som Nordin tycks vara villig att acceptera är dödsfall”…

Nej då, men jag tycker kanske att just dödsfall är det ultimata beviset på att något är skadligt. Möjligen har Larhammar en annan uppfattning, eftersom han framhärdar i att uppmuntra till användning av traditionella farmakologiska produkter – som till skillnad mot KS verkligen åstadkommer dödsfall varje dag! Tyvärr är han ju inte ensam om sin makabra uppfattning – vilket visas t.ex. här: 

http://www.svaradoktorn.se/427029039/5222272/posting/cancermediciner-v%C3%A4rdel%C3%B6sa-s%C3%A4ljs-%C3%A4nd%C3%A5

Den absolut värsta biverkan Larhammar kunnat visa för kolloidalt silver är argyri, en blågrå färg på huden. Det är förstås en oönskad och oangenäm upplevelse – men trots allt endast en kosmetisk åkomma. Ingen har dött eller plågats fysiskt av argyri (medan som sagt människor dör dagligen av ”godkända läkemedel”). Men det viktigaste är förstås att inte argyri ens kan uppkomma av vanligt kolloidalt silver.

När det sedan gäller resistensutveckling, som Larhammar nämner, så är det väl allmänt känt, att vanliga antibiotika  är den huvudsakliga anledningen till den spridning av resistenta bakterier som nu tycks utgöra ett för varje dag allvarligare globalt hot mot vår hälsa.

Vad som verkligen hotas av kolloidalt silver är däremot Big Pharmas astronomiska inkomster av just de antibiotiska preparat som förorsakar problemen med resistens.

Han nämner också detta med malaria och Ebola i Afrika. På min hemsida skriver jag om detta:

För att visa att vad som hänt betr. ebolaepidemin vill jag citera ur en artikel i tidningen ”Standard Times Press” i Sierra Leones huvudstad, där man i en längre artikel bl.a. skriver följande:

Enligt ett uttalande från NSF:s medicinske ledare, Dr Rima Laibow, skulle en skeppslast kolloidalt silver anlända till Sierra Leone den 20 augusti. Men sändningen kom inte förrän den 28 september – fem veckor senare. Under den tiden spreds ebola, och människor led och dog i onödan på grund av att internationella krafter motsatte sig den enkla kliniska demonstrationen av detta botemedel”. 

I Nigeria presenterade läkaren Rima E. Laibow, från organisationen Natural Solutions Foundation, också kolloidalt silver som ett botemedel mot ebola. I ett öppet brev till flera presidenter i Afrika beskriver hon kolloidalt silver som en enkel lösning mot ebolaepidemin. Hon skriver att nanosilver (kolloidalt silver) är ett effektivt medel mot bakterier och virus utan biverkningar. Det behöver ingen kylning och är självsteriliserande, vilket gör det enkelt att hantera även i tropiska miljöer. Dessutom kan det framställas förhållandevis billigt, jämfört med traditionella mediciner. Men innan användningen av silvret kunde börja, utsattes Nigerias Hälsominister Onyebuchi Chukwu för hot och påtryckningar från USA och dess myndighet FDA – varför behandlingen med kolloidalt silver fördröjdes och många människor alltså hann dö i ebola, innan behandlingen med KS kunde sättas in.

Läkemedelsindustrins vinster tycks alltså gå före människoliv! Ansvaret vilar tungt på de stora läkemedelsbolagen, liksom på FDA i USA. Och de svenska myndigheterna Livsmedelsverket och Läkemedelsverket tar på sig en del av detta ansvar genom att helt utan saklig grund propagera för att kolloidalt silver inte skall användas i vårt land. Någon/några på berörda myndigheter borde ställas till svars för detta!

 

Larhammar är som bekant mycket resistent mot den s.k. verkligheten – (eller t.o.m. kraftigt allergisk mot den). Därför kan han förstås inte heller ta till sig den lilla bild ur verkligheten som visas på följande länk:

https://www.youtube.com/watch?v=avpI4FjFmms

Däremot sätter han oreserverat sin tilltro till människor som får uppmärksamhet (och kanske belöning) för att visa upp sin blåtonade hy – utan någon närmare vetenskaplig undersökning! Skillnaden är förstås, att dessa berättelser tycks bekräfta Larhammars egen uppfattning.

Och när Larhammar skriver att jag ”förlitar mig på enskilda människors egna berättelser om anmärkningsvärda resultat” så blir det direkt skrattretande. Han själv använde i det beryktade programmet i finsk TV en enda människas berättelse för att bevisa att KS förorsakar argyri. Dessutom var hon från en annan världsdel, och historien låg så långt tillbaka i tiden att den är närmast omöjlig att kontrollera! Tala om att kasta sten i glashus!

Vidare skriver Larhammar om dem som är ”anhängare av kolloidalt silver” att en diskussion är omöjlig, för att de ”reflexmässigt ignorerar och underkänner allt som går emot deras egna ostyrkta uppfattningar” (Jag är inte ”anhängare av KS”, jag är däremot angelägen om att osanningar om detta utmärkta medel inte sprids).

Som så ofta beskriver han här klockrent egenskaper hos sig själv – men applicerar dem på andra. Ett intressant och vanligt psykologiskt fenomen, som inte är främmande för beteendevetare! Psykologi verkar vara en av Larhammars blinda fläckar. Han borde t.ex. slå upp begreppet ”projicering”.

Sedan kan jag också konstatera, att Larhammar nu uppenbarligen accepterat, att kolloidalt silver är ett alldeles fantastiskt desinficerande medel vid t.ex. svåra brännskador. Men det hörde jag inte honom säga något om i det bekanta finska TV-programmet! Där var Kolloidalt silver enligt honom närmast generellt livsfarligt!

Men kanske finns det hopp om att han kan ändra sig även beträffande oralt intag av kolloidalt silver? Fast det står nog alldeles för mycket prestige på spel!

För Larhammar är det förstås fullständigt irrelevant att de omvälvande framstegen inom medicinsk forskning numera tveklöst verkar göras inom komplementär, holistisk eller funktionell medicin. Samtliga dessa begrepp tycks få Larhammar att ta fram alla hånfulla tillmälen han behärskar (och det är åtskilliga; det verkar vara hans specialgren). Och att han skulle intressera sig för något som kan rädda människors liv och hälsa, om den kunskapen kommer från något av dessa områden är fullkomligt otänkbart. Han har låst in sig för gott i sin skolmedicinska ”evidensbaserade” betongbunker!

Jag har tidigare flera gånger ställt den enligt min mening högst relevanta frågan: Om nu kolloidalt silver är så förödande för vår hälsa, hur kan det då komma sig, att inga sådana fall finns beskrivna i ”modern tid” - varken i Sverige eller utomlands? Anders Sultan har utlyst en belöning på 100 000 kr till den som kan visa att hon/han drabbats av argyri utav hans produkt – Ionsilvers kolloidala silver på 10 PPM.  Om Larhammars uppfattning stämmer, så borde åtminstone någon ha försökt inkassera pengarna!

Svaret på frågan är förstås att inte någon enda människa blivit blåfärgad av nämnda produkt! Men att erkänna detta enkla faktum skulle förstås få professorns världsbild att rasa, så därför väljer han att tiga om detta.

Och hur kan det komma sig, att det i USA finns ca 150 olika tillverkare av kolloidalt silver, vilka nästan samtliga saluförs av företaget Amazon? Tror någon (utom Larhammar), att Amazon skulle riskera sitt rykte genom att sälja någon produkt som riskerar att skada kunderna?

Slutligen vill jag bara berätta, att jag som av en händelse kommit att tänka på ett poem från antiken. Tyvärr har jag glömt hela sentensen, men den handlar (i engelsk översättning) om någon som reste för att under några år ”attend a school” – ”and returned as a more educated fool”…

Den som googlar på ”educated fool” hittar kanske mest texter av Iron Maiden eller andra grupper. Men om man är ihärdig hittar man till sist den bokstavliga betydelsen av begreppet… Om någon till äventyrs skulle tycka att uttrycket passar in på t.ex. någon svensk professor, så kan jag förstås inte ställas till svars för detta!

30. apr, 2018

Vi är glada över att vi har en brandkår, som rycker ut när brand uppstått. Vi är också glada, om vi kan få hjälp av en läkare vid sjukdom eller olycksfall…

Men vi är också glada över att brandförsvaret ägnar mycket tid åt att förebygga brand – så att antalet bränder och utryckningar kan begränsas. Om vi skulle tillåtas att okontrollerat bygga alla hus i brandfarligt material, installera elektrisk utrustning hur som helst och ha kaminer och spisar i våra hus, som aldrig besiktigades av någon instans i samhället, så skulle brandförsvaret sannolikt tvingas mångdubbla sina styrkor – till orimliga kostnader. Och ändå skulle antalet bränder bli så många att man inte hann med att släcka. En massa liv skulle gå till spillo vid dessa bränder. Och det mänskliga lidandet i samband med bränderna skulle vara omätligt.

När det gäller sjukvården, så inriktar man sig däremot nästan helt och hållet på att göra insatser, när ”olyckan” redan hänt – när man redan blivit sjuk. Kanske skulle det vara en god idé att lägga ner större möda på att FÖREBYGGA sjukdom! Om läkarna ägnade sig mer åt FRISKVÅRD, så skulle långt mindre tid och pengar behöva läggas på SJUKVÅRD!

Man vet numera säkert att kost och livsstil är avgörande faktorer för uppkomsten av sjukdom – liksom att konsumtion av olika läkemedel också dramatiskt ökar risken för sjukdomstillstånd – särskilt bland äldre.

Men vad gör man inom sjukvården för att förbättra människors kost och livsstil – eller för att minska användningen av läkemedel? Mycket litet, skulle jag vilja påstå. Och när det gäller läkemedel tycks man i stället hela tiden arbeta för en ökad användning – och för ett ökat utbud. Nya läkemedel kommer hela tiden. Och ofta är de inte ett dugg bättre än de gamla de ersätter, och vars patent gått ut. Anledningen är självklart läkemedelsbolagens vinstintresse – och inte i första hand människors hälsa! De flesta ”botar” inte heller sjukdomen, utan undertrycker eller lindrar symtomen (vilket förstås kan vara bra nog t.ex. vid svåra akuta smärttillstånd). Men grundinställningen borde ju vara att komma åt orsaken till symtomen.

Att ”bota” sjukdomstillstånd är också i praktiken närmast förbjudet – med andra metoder än ” godkända läkemedel”. När det t.ex. gäller tillskott av naturprodukter, vitaminer och mineraler, så får man inte påstå, att de kan bota sjukdom – även om man vet att det är så. Allt utom ”godkända läkemedel” betraktas som kvacksalveri och är förbjudet!

Kanske vore det dags för den officiella sjukvården att komma ifrån ”brandkårsutryckningar” – och i stället börja jobba för att undvika brand? En sorts ”förebyggande räddningstjänst”.

 

Fotnot:

Räddningstjänst är enligt Lagen om skydd mot olyckor (SFS 2003:778) samlingsbegrepp för "de räddningsinsatser som staten eller kommunen skall svara för vid olyckor eller överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljö". Fram till 1944 var räddningstjänst ett eget begrepp vid sidan om befolkningsskydd men man samlade då begreppen under namnet civilförsvar.

 

30. apr, 2018

I söndagens upplaga av Dagens Nyheter (29 april 2018) kunde man läsa om vilka fantastiska framgångar den svenska sjukvården på senare tid visat, när det gäller behandling av cancer. Man redovisar kurvor, där det ser ut som om femårsöverlevnaden för både prostata- och bröstcancer skulle ha ökat dramatiskt från 1970 till 2010 - (från ca 45 % resp. drygt 60 % till omkring 90 % för båda cancerformerna). Viktigt, eftersom dessa båda cancerformer är de vanligaste dödsorsakerna i cancer för män resp. kvinnor.

Varför man inte använder färskare statistik än från 2010 kan man undra. Uppgifter från åtminstone 2016 finns ju tillgängliga! Kanske skulle inte kurvorna då se lika positiva ut?

I november 2017 gjorde jag mig besväret att kontakta Socialstyrelsen, för att få deras officiella siffror. De har ju fört statistik över förekomst och dödlighet i cancer sedan 1958. Den 18 november 2017 skrev jag därefter följande inlägg på hemsidan:

http://www.svaradoktorn.se/427029039/5312878/posting/det-gigantiska-bedr%C3%A4geriet

 

Senare skrev jag den 18 januari 2018 följande text (ang. just prostatacancer):

Varje år drabbas mer än 10 000 svenska män av prostatacancer, och omkring 2 500 män dör varje år i sjukdomen. Den genomsnittliga väntetiden mellan remiss och behandling är ca fyra gånger längre än för andra cancerformer, och variationen är mycket stor i landet. I slutet på 2017 var t.ex. i Stockholm väntetiden 223 dagar i genomsnitt, medan Södermanland hade en väntetid på 123 dagar.

I praktiken innebär statistiken att omkring 30 män i Sverige varje dag får diagnosen prostatacancer – och att varje dag sju män dör i följderna av denna sjukdom! Många av dem säkert ”i onödan”!

Redan för mer än tio år sedan hade man via vetenskapliga försök klart visat, att stress kraftfullt ökar cancerns tillväxt och benägenhet att spridas. Därefter har detta hela tiden bekräftats av nya studier.

Och vad händer nu, 2018? Jo, varje dag skickas alltså närmare 30 män hem med diagnosen prostatacancer, som alla ”vet” är en dödlig sjukdom. Därefter får de kanske i värsta fall vänta ett halvår på behandling!

Vad kan vara mer stressande än att veta, att man har en dödlig sjukdom, och att inget kommer att göras för att behandla sjukdomen på flera månader?

Och om någon patient frågar, om han kan göra något under tiden för att förbättra sin situation, så får han oftast av sin läkare svaret ”Nej, det är inget du själv kan göra - det är bara att vänta”. DETTA ÄR EN GEMEN LÖGN!

Man kan göra MYCKET för att förbättra sin situation! Med en så enkel åtgärd som att ändra sin kost och så långt möjligt utesluta socker, så har man redan minskat risken avsevärt. Och om man dessutom ser till att kroppen får de mineraler och vitaminer den behöver, så har risken att dö minskat DRASTISKT. Om man sedan också intar sådant som gurkmeja, ingefära, aprikoskärnor och kolloidalt silver – så är chansen rätt god att man är cancerfri, när det äntligen blir dags för behandling (strålning eller operation). Jag har faktiskt sett detta hända på nära håll! Och jag har själv upplevt att ”dödlig” cancer försvunnit på detta sätt (fast en annan cancerform).

Men våra läkare är så okunniga om kostens betydelse, att de oftast föraktfullt avvisar alla "kostinterventioner" och allt annat än traditionell behandling som ”kvacksalveri”. Detta är en makalös skandal, som pågår dagligen – med ett omfattande mänskligt lidande som följd! Och vad det kostar i pengar vore intressant att veta för varje landstingspolitiker (och varje skattebetalare).

Någon ”grävande journalistik” tycks inte heller finnas på detta område. Tidningar och andra media upprepar bara okritiskt skolmedicinens felaktiga uppfattning om cancer. Resultatet syns i statistiken. Antalet cancerfall har hela tiden stadigt ökat, sedan Socialstyrelsen började föra statistik 1958 – och i en allt brantare kurva på senare år. Dödligheten har också hela tiden ökat – om än i en mindre brant kurva.

PS Men eftersom jag inte är läkare, så får ni självklart inte ta ovanstående information som några "råd" - utan bara se det hela som en "rolig historia"!

 

29. apr, 2018

Den 24 februari 2016 startade jag min hemsida. I dag – två år och två månader senare -  registrerades besök nr 500 000. En halv miljon besök alltså.

Vid ett sådant ”jubileum” kan det kanske vara intressant att veta, varför jag gjorde mig besväret med detta. Eftersom jag inte har ett enda öre i ersättning från någon för vad jag skriver där, och inte har något ekonomiskt intresse i de produkter jag nämner, så kan vi utesluta ett ekonomiskt motiv.

I stället är det förstås min egen upplevelse av cancer och den förtvivlan jag upplever, när jag var och varannan dag får information om andra som dör i cancer – nästan alltid utan att ens få veta, att det sedan länge funnits enkla, billiga och effektiva metoder att förebygga och bota cancer. Ofta har då okunniga läkare aktivt förhindrat användning av dessa alternativa metoder. Detta gör mig djupt upprörd.

Ingen vill förneka läkarnas oerhörda skicklighet, när det gäller att rädda liv i akuta situationer – vid olyckor och livshotande sjukdomstillstånd – men desto mer tragisk är deras till synes totala oförmåga att beakta kunskaper som går utanför deras inlärda ramar. Framför allt gäller detta beträffande kroniska sjukdomar som diabetes, cancer, Alzheimer, Parkinson och andra. De negligerar sekelgamla kunskaper och tycks ha svårt att fatta, att vår kost, vår livsstil och andra miljöfaktorer är alldeles avgörande för vår hälsa. I stället verkar de nästan helt inrikta sig på genetiska orsaker, vilka kanske som mest står för 5 % av våra sjukdomar (och som inte går att påverka med någon enkel "medicinsk" manipulaton).

Och disciplinen epigenetik, som helt förändrat den genetiska vetenskapen, tycks de flesta än inte ha uppmärksammat. I korthet innebär ju de epigenetiska processerna, att vi inte är beroende av de gener vi fått av våra föräldrar – utan att dessa geners konkreta uttryck i hög grad är beroende av miljöfaktorer. Förenklat kan alltså kost, stress, gifter, strålning och annat ”slå av eller på” våra gener.

En utmärkt illustration till mina synpunkter – och en direkt förklaring till hemsidans namn – kan man få via min ”brevväxling” med den läkare som 2014 tvärsäkert gav mig en dödsdom.

Mitt brev – och hans svar – finns på denna länk:

http://www.svaradoktorn.se/427029039/4319922/posting/brev-till-min-l%C3%A4kare-och-hans-svar