Fortlöpande information om ny forskning och annat

22. sep, 2019

Vissa företeelser är så upprörande att man blir upprörd över att inte alla blir upprörda. Därför kommer denna text nu i en repris. Första gången jag nämnde Cecilia Lenanders studie var för mer än tre år sedan. Och än har knappt något hänt. Fortfande förgiftas varje dag människor till döds av "godkända mediciner".

 

I Sverige är det strikt reglerat i lag, att endast ”godkända läkemedel” får säljas med påståenden om att de botar sjukdomar. Allt annat är straffbart!

Man vet ju sedan några hundra år t.ex. att C-vitamin botar skörbjugg (som tidigare tog livet av tusentals sjömän varje år), och man vet också sedan länge, att D-vitamin botar ”Engelska sjukan” (som bl.a. ger missbildat skelett hos barn). Men den som i dag saluför C- eller D-vitamin och påstår att dessa vitaminer botar nämnda sjukdomstillstånd kommer sannolikt att kunna åtalas och dömas!

Till saken hör förstås också, att läkemedelsbolagen självklart gör allt för att förhindra, att vi använder enkla medel som vitaminer, mineraler och naturpreparat för att förebygga och bota sjukdom. Hela branschen lever ju på att vi är sjuka och konsumerar deras ”mediciner”.

Intressant är sedan, att ”godkända läkemedel” (mediciner) per definition består av molekyler som den mänskliga organismen aldrig tidigare under evolutionen stött på. Det är ju endast sådana nya molekyler man kan ta patent och tjäna pengar på! Ingen kan ta patent på blåbär, gurkmeja, ingefära eller vitlök…

Problemet är här, att vårt immunförsvar försöker skydda oss mot okända och potentiellt skadliga ämnen som vi får i oss. Därför ligger det nära till hands att vårt immunförsvar betraktar dessa okända molekyler som ”fiender” och försöker bekämpa dem. Kanske är detta anledningen till att ”godkända läkemedel” tycks vara en av de allra vanligaste orsakerna till ohälsa och för tidig död – framför allt hos äldre. När flera läkemedel ges samtidigt kan dessutom interaktioner mellan dessa ge synnerligen besvärande symtom - ibland av livshotande karaktär. I stället för att ta bort något preparat försöker läkarna då ofta bota symtomen med ytterligare ett preparat – och man är inne i en ond cirkel, som till slut kan ta livet av patienten (men ger goda inkomster till läkemedelsbolagen, och dränerar regionernas - f.d. landstingens - ekonomi).

En försiktig bedömning har länge varit, att läkemedel i Västvärlden är den tredje vanligaste dödsorsaken efter hjärt- och kärlsjukdom och cancer. Sannolikt är detta en grov underskattning. Insikten om detta börjar nu också spridas i världen, och vi kan förvänta oss kraftfulla åtgärder från Big Pharma för att motverka att denna information sprids.

Men vi tycks vara fullkomligt immuna mot fakta, när det gäller detta. Vi tror naivt på både läkare och myndigheter och låter oss förgiftas till döds.

För några år sedan genomförde apotekaren Cecilia Lenander vid Lunds Universitet en studie på 1700 äldre i Skåne för att se över deras läkemedelsanvändning. Hon fann då att 80 % av dem (ÅTTA AV TIO!) hade sjukdomstillstånd som direkt berodde på mediciner (av läkare utskrivna och av Läkemedelsverket godkända preparat). Anmärkningsvärt nog var det genomsnittliga antalet mediciner för varje patient elva! Och man vet, att om någon samtidigt har fem preparat eller mer, så är det nästan 100 % säkert, att minst två av dem interagerar på ett för hälsan negativt sätt. Resultatet av studien publicerades i Sydsvenskan den 6 maj 2017.

Har någon visat att Ceclia Lenander fuskat och förfalskat data? NEJ!

Har någon visat att skåningar på något avgörande sätt skiljer sig från andra? Nej, naturligtvis inte!

Fortfarande har jag inte sett någon officiell reaktion på Cecilia Lenanders studie – och de media jag kontaktat har varit totalt ointresserade. Uppenbarligen tycker vi alltså det är OK att våra skattepengar i stor utsträckning (via högkostnadsskyddet) används för att göra människor sjukare och förkorta deras liv – och till att öka de redan astronomiska inkomsterna hos aktieägarna i de farmaceutiska företagen.

Den som är bekväm med engelska kan på följande länk ta del av information som tyder på att Big Pharma tar livet av långt fler människor är hela amerikanska försvarsmakten – och att de amerikanska sjukförsäkringarna är ett effektivt sätt att vid sjukdom bli utsatt för alla tillgängliga medicinska insatser, med ofta tragiskt resultat!

En viktig mening i inslaget:

“What’s the biggest killer of Americans? It’s not illicit drugs, cigarettes, or even terrorism, as the establishment would have you believe. It’s modern medicine, which kills upwards of 786,000 Americans annually.

(Vad är det som dödar flest amerikaner? Det är inte illegala droger, cigarretter eller ens terrorism, som etablissemanget vill få dig att tro. Det är i stället ”modern medicin”, som tar livet av minst 786 000 amerikaner varje år)

https://www.naturalnews.com/2018-09-22-real-video-robert-scott-bell-big-pharma-tool-human-sacrifice.html

 

20. sep, 2019

Jag brukar inte göra reklam explicit för någon vara eller tjänst - även om jag mycket konkret beskrivit både litteratur och andra produkter som jag tyckt mig kunna rekommendera. En sådan "produkt" är tidningen AlmaNova - särskilt förstås när tidningen ägnar utrymme åt SVARADOKTORN och t.o.m. lägger ut en video från förre chefredakltören Ingemar Ljungqvists besök i min enkla boning.

Se gärna följande länk:

http://almanova.eu/och-cancer-bara-forsvann/

 

 

 

20. sep, 2019

Ibland får jag mycket uppmuntrande meddelanden. Nu har jag fått ett sådant från Jörgen Svenssson i Göteborg. Han önskar att jag publicerar hans text - som kanske kan inspirera andra att våga agera på samma sätt som han. Trots läkarnas utfärdade dödsdom fick här människor åtminstone ytterligare en sommar tillsammans (förhoppningsvis fler!).

Här följer Jörgens text i original:

Till dig Sven Erik Nordin, en person som för mig och mina anhöriga inneburit en mycket positiv livspåverkan bara genom din vilja att dela med dig av ditt liv och dina erfarenheter i din kamp mot den förhatliga cancern!

Cancer, en tragik inte bara för de direkt drabbade men även för familj, vänner och omgivning… om man nu får tro uppgifter och estimeringar i media förlorar vi nära och kära i cancer i en omfattning av bortåt 20.000 personer per år bara här i Sverige… kan då lätt som lekman fråga sig varför inte detta får mer uppmärksamhet/fokus/resurser/”öppna sinnen” visavi t.ex. ”nollvisionen” i trafiken med flera hundra i sig lika tragiska dödsfall per år, märk väl att jag anser att ingen insats som hjälper till att rädda liv vare sig skall förringas eller nedprioriteras men ändå…

Såsom många andra har jag inte ifrågasatt vare sig läkare eller läkekonsten, även om jag som person inte har så svårt att ifrågasätta annat, då jag inte anser mig kunna skaffa mig tillräcklig kunskap för att ens kunna börja ifrågasätta vedertagna lärdomar, kunskaper och sanningar utan har satt min tilltro när det så krävts till att dessa personer som i sin läkargärning säkerligen försäkrar att de skall göra allt i sin makt för att hjälpa människor med behov av en kompetent och väl underbyggd sjukvård och så sker dagligen runt om i både vårt land och ute i världen där kunniga läkare och annan sjukvårdspersonal lindrar/botar alla möjliga sjukdomstillstånd. Personligen har jag i och för sig aldrig varit mycket för att ta diverse utskrivna mediciner utan i största möjliga utsträckning undvikit även enklare sådana som värktabletter m.m. bara för att man i de fall dessa eller andra läkarkontakter behövts har naturligtvis även jag varit tacksam för kunnig hjälp och kunskap för att bli frisk.

Men, och ett i detta fallet stort men, cancer… förlorade en nära anhörig i cancer för en del år sedan och kunde bara se på helt maktlös hur detta fall enligt min mening inte sköttes bra från sjukvårdens sida men vad göra…? Men på senare år började funderingarna om jag kanske kunde försöka förstå något i alla fall så under hösten 2017 började jag leta lite mer intresserat och fann först information om Warburg, läste med intresse, och därefter hade jag turen att hitta dig Sven Erik och din livsberättelse här på FB. Sparade då några skärmdumpar, utifall att sidan av någon anledning skulle försvinna, med avsikten att börja försöka förstå lite mer om detta okända jag inte visste något mer om än vad som är den mer gängse beskrivningen och uppfattningen om cancer; att det finns i två huvudgrupper, godartad och elakartad och att den senare inte helt sällan leder till en för tidig (oftast) bortgång. Började så läsa lite mer här och även på lekmannavis fundera över varför cancer som företeelse verkar öka så mycket jämfört med när jag själv växte upp för en evighet sedan och några enkla ”sanningar” blev ganska snart lite tydligare; omvärld med mer kemikalier, föroreningar men även kanske mat och vad vi stoppar i oss. Det senare mer och mer tydligt då jag i mitt arbete sett hur allt yngre människor här och ute i världen i allt större omfattning lägger på sig mer och mer och man behöver inte vara hjärnkirurg för att koppla detta t.ex. till ökning av diabetes m.m. men kunde vad vi äter även ha påverkan på människokroppen när det gäller cancer?

Sensommaren 2018 så fick ännu en nära, äldre, anhörig en cancerdiagnos, elakartad men då med prognosen att detta skulle man (lätt) kunna bota och då genom cellgifter då det var så lite att man inte ansåg sig behöva operera och patienten remitterades sedan till sitt lokala sjukhus. Hösten gick i väntans tider och efter dryga tre månader (vilket enligt min mening till att börja med inte var speciellt omvårdande) blev det så dags att påbörja behandlingen. P.g.a utslaget immunförsvar och en kraftig lunginflammation (och möjligtvis något mer) avbröts behandlingen tills patienten tillfrisknat för att sedan påbörjas i februari i år med försäkran att detta var helt under kontroll, vilket kändes väldigt positivt även såsom anhörig. Dock, bara en och en halv vecka senare, en torsdag, gavs då beskedet att cancern spridit sig och nu inte längre gick att göra något åt och patienten gavs högst några/ett par månader…

Vad hände och om det nu gick så kan man fundera över om läkarna verkligen gjorde rätt initial bedömning av insats m.m., m.m., m.m.? Dagen efter kunde man då också läsa i tidningarna att Sveriges förråd av cancermediciner var slut och det är väl ingen större svårighet utan att vara speciellt konspiratoriskt lagd att lägga ihop lite siffror och med hyfsat stor sannolikhet hitta rätt svar, ned-/bortprioriterad p.g.a. ålder kan ju t.ex. vara en snabb slutsats att dra, rätt eller fel hjälper dessvärre inte utan faktum kvarstår. Så valet och frågan blev tydligen om patienten ville dö hemma eller på sjukhuset och då valdes hemmet, vidare på frågan om kost och annat gavs svaret att det vara bara att äta/drick allt man ville (för underförstått var det ändå ”kört”) och inga speciella kostråd gavs. Som en notering, även under sjukhusvistelsen var det inte helt ovanligt med sockermättad mat! Så med ett sådant besked är det ju lätt att förstå att det öppnar sig ett svart hål av hopplöshet, för alla, men mest för patienten själv, total hopplöshet och påföljande dödsångest…

Eftersom detta är äldre personer hade jag många och långa funderingar om huruvida jag redan vid det första sjukdomsbeskedet, senare eller inte alls skulle berätta för patienten/andra anhöriga om vad jag hittat året innan och börjat fundera över mer och mer och anledningen var att jag hade en hel del reservationer;
- för det första, hur skulle dessa äldre personer ställa sig till att ifrågasätta läkarna och sjukvården? Efter ett långt och strävsamt liv som goda samhällsmedborgare att på ålderns höst börja ifrågasätta ”fundamentala” sanningar…hmmm…?
- vidare, om de initialt skulle ”köpa in” på detta ”nya”, vad skulle hända om de lade om kostintag och allt därtill och patientens tillstånd ändå skulle fortsätta försämras tills ett definitivt slut? Om de gick in för en ny ”livsstil” bara halvhjärtat och det inte fick full effekt, skulle kvarvarande anhöriga skylla på mig o.s.v o.s.v? Många funderingar och mycket vånda…

Men, efter att ha diskuterat detta med en närstående bestämdes att jag skulle prata med de berörda påföljande söndag och berättade då allt jag funnit, om mina funderingar och tvivel och anledningarna bakom dessa men nu då det ändå inte fanns något hopp att sätta till sjukvården hade vi ju allt att vinna och inget att förlora så… Valet blev lätt, även om det inte gick från en dag till en annan att påbörja förändringen, och en möjlig väg mot ett förhoppningsvis i första hand fördröjande av det oundvikliga (det är ju i och för sig ändå ändligt men helst så sent som möjligt…) och få om möjligt ännu en sommar tillsammans inleddes. Vissa kontakter med dig Sven Erik togs och har vid något tillfälle senare också hänt och även för detta skall du ha ett stort TACK då du delar med dig av din tid för att engagera dig i för dig helt okända personer!!!

Snabbspola fram till nu i september, det har inte varit någon lätt eller behaglig tid med kraftig viktminskning, smärtor m.m. men patienten lever ännu trots läkarnas definitiva dödsdom och alla berörda är fullt och fast övertygade om att om det inte varit för dig, Sven Erik, och att du så generöst, osjälviskt men framförallt ihärdigt framhärdat i och delat med dig av din livshistoria och dina erfarenheter så hade detta inte varit fallet!!! Patienten upplever både sig själv och av andra som varandes vid hyfsat god vigör ”all things considered” men framförallt vid liv och en av de största gåvorna med detta är att du genom att du delat med dig din ”livsresa” också delat med dig av en inte så liten strimma av hopp, hopp som kan hjälpa till att härda ut och kämpa emot hopplöshet och ångest för alla drabbade men allra mest för patienten!!!

Oavsett hur detta utvecklas vidare så har bara denna positiva utvecklingen från en totalt hopplös situation till att i dag ha fått ännu en sommar tillsammans och en anständigt hanterbar livssituation för alla faktiskt vara ännu ett bevis för att det du delar med dig förtjänar all uppmärksamhet, respekt, stöd och resurser för att skapa förståelse för ytterligare sätt att bekämpa cancer och rädda fler människor än vad sjukvården idag klarar av!!!

All heder åt dig och ditt beundransvärda arbete med att våga och framförallt orka ifrågasätta och drar mitt eget lilla strå till stacken genom att till intresserade dela med mig av dina idéer, hänvisa till dig och framförallt trycka på att våga fundera själv över detta och våga ifrågasätta…!!!

Kan man, alla mer eller mindre behjärtansvärda ansträngningar och inte på något sätt mindre viktiga i folks vardag, börja strejka för att sänka bensinpriser, förbättra vår livsmiljö och allt annat borde även denna sjukdom och all smärta den resulterar i både för patienter, anhöriga och vänner flyttas högre upp på agendor världen över för att hjälpa alla berörda att få bättre liv!!!

 

TACK!!!

 

 

19. sep, 2019

Torsdagen den 19 september sände radions P1 i serien ”Människor och tro” ett program med titeln ”Vård, tro och vetenskap”. Producenten för programmet, Antonio de la Cruz, hade ett par veckor tidigare gjort sig besväret att åka upp till norra Hälsingland för att intervjua mig (sedan han läst min bok ”Och cancern bara försvann”).

Att på detta sätt bli uppmärksammad av riksmedia var förstås en lika oväntad som glädjande upplevelse.

Med tanke på SR:s sätt att i andra sammanhang behandla alternativ medicin, var jag orolig för att mitt budskap skulle kunna förvrängas, så att jag i det färdiga programmet framstod som en okunnig galning – som odugligförklarar all traditionell sjukvård och bara framhåller sina egna idéer. Några varnade mig kraftfullt för att ens ställa upp på en sådan intervju. Men jag fick intrycket att Antonio de la Cruz var en hederlig och genuint intresserad person, så jag ställde ändå upp på intervjun.

Jag märkte förstås att han var ordentligt impregnerad av det skolmedicinska paradigmet – och att han hade mycket svårt att föreställa sig, att läkarnas mediciner och behandlingar i vissa delar inte alls vilar på vetenskaplig grund. Men han hade ändå läst min bok, där det mycket tydligt framgår att jag faktiskt varit dödsdömd av läkare redan för fem år sedan, men att jag alldeles uppenbart fortfarande är i livet – och cancerfri (enligt läkarnas egna undersökningar – och utan deras behandlingar). Och han verkade inte ifrågasätta dessa fakta.

De delar av intervjun som sändes utgjorde kanske 15 % av hela intervjun – vilket väl var rimligt och ungefär var vad man kunde förvänta sig. Det var förstås oerhört positivt att jag alls blev framsläppt i programmet – och att jag tilläts framföra några påståenden som ur skolmedicinens perspektiv förstås betraktas som ytterst kontroversiella. Jag är mycket tacksam för att jag fick den möjligheten.

Sedan finns det förstås många synpunkter man kan ha på programmet i övrigt. En iakttagelse är t.ex. att man lagt in ”Horgalåten” mellan mina inlägg (om jag hörde rätt). Det kan ju ses som en eloge till mitt landskap, Hälsingland, där den låten skapades. Men musikens karaktär kan också uppfattas som ett tecken på att det jag framför är något mer ”hemvävt” (och mindre vetenskapligt). Övriga inslag interfolieras inte av musik på det sättet.

En annan synpunkt är att man klippt bort det inslag, där jag förklarade att våra skolmedicinska läkare självklart räddar liv varje dag, och att jag naturligtvis vill ha tillgång till sådana läkare, om jag bryter ett ben eller drabbas av något annat akut tillstånd, som t.ex. en hjärtinfarkt. I samma mening framhöll jag också, att våra läkare tyvärr är betydligt mindre kunniga, när det gäller våra s.k. kroniska sjukdomar och att deras kunskaper där lämnar en hel del övrigt att önska.

Läkaren Emma Frans framförde också en hel del åsikter, som inte hade mycket med vetenskap att göra, och KAM-utredaren Kjell Asplund fick åter tillfälle att berätta, att det snart inte bara skall vara förbjudet för icke legitimerad sjukvårdspersonal att behandla cancer, diabetes och epilepsi – utan ALLA ALLVARLIGA SJUKDOMAR. Dock var han nu något mer nyanserad än vid tidigare framträdande i media, där han som exempel på alternativ behandling framhöll ”utdrivning av onda andar med hjälp av shamaner” - ett fullkomligt bottennapp ifråga om seriös debatt på detta område.

Någon framhöll också, att alternativa medel kan interagera på ett negativt sätt med skolmedicinens ”godkända” läkemedel och kanske förhindra deras avsedda verkan. Det kan förstås finnas en sådan risk – men den torde vara tämligen marginell jämfört med de risker som uppstår genom den oerhörda överförskrivning av just godkända läkemedel som sker i dag.

Man vet, att om någon har fem läkemedel eller fler samtidigt, så är risken nästan 100 % att några av dem interagerar på ett sätt som medför problem – ibland av direkt livshotande karaktär. Läkemedel är ju i allmänhet betydligt mer potenta (”giftiga”) än naturläkemedel, mineraler och vitaminer, som också är mer toleranta betr. dosering. Och ”godkända läkemedel” är utan tvekan en av de allra vanligaste dödsorsakerna i vår del av världen – för äldre människor kanske den allra vanligaste. Många äldre kan i dag ha 15 eller 20 (eller fler) av läkare förskrivna mediciner!

För läkemedel kan ju något enda milligram mer eller mindre betyda skillnad mellan liv eller död. Detta är ytterst sällan fallet för "naturmediciner".

Läkaren Ursula Flatters kunde sedan på ett bra sätt förklara bakgrunden till Vidarkliniken och dess verksamhet, men många uppfattade kanske inte detta att patienterna varit väldigt nöjda med vården där, och att konkursen är en följd av att genuint okunniga politiker beslutat att några regioner (f.d. landsting) inte längre skall använda sig av Vidarklinikens tjänster. En tragedi och skandal, som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar.

När det gäller mitt inlägg om att cancerpatienter kan skickas hem för att sedan vänta i månader på behandling - och får veta att de inte själva kan göra någonting för att förbättra sin situation, och att de skall "äta och leva som vanligt" - och kan "äta hur mycket socker de vill", så framkom att detta självklart innebär en oerhörd stress. Men det viktigaste föll bort, nämligen att man sedan 1920-talet vetat, att socker bildligt talat är rena raketbränslet för alla cancerceller. Läkarnas råd blir alltså ett flagrant och tragiskt "dubbelfel". Dels innebär det att patienten utsätts för en oerhörd stress (som i sig gynnar cancern), och dels uppmanas han/hon också att äta precis det som mest gynnar cancerns tillväxt!

Eftersom cancer i huvudsak är en metabol sjukdom, som hänger samman med kost och livsstil, så är det upprörande att läkare kan rekommendera cancerpatienter att fortsätta med precis den kost och livsstil som troligen förorsakat deras cancer!

I programmet nämndes också, att detta med att ge människor hopp var oerhört viktigt. Som av en händelse var Antonios enda framförda synpunkt mot vad jag påstod, att han ville betona, att min berättelse gällde just mig och min cancer - och att han inte var bekväm med att kanske ge andra cancersjuka människor hopp! 

Så tycks det generellt också vara inom skolmedicinen. Man verkar kroniskt rädda för att ge människor hopp - men mycket benägna att frånta människor hopp genom att t.ex. tala om för patienterna att "det finns inget att göra". I sådana fall skrivs kanske patienten in vid ett palliativt team i väntan på enh ofrånkomlig död.

För övrigt framförde jag också i intervjun, att det numera finns ett antal patienter, som just varit inskrivna i palliativa team - och som med hjälp av "min metod" oförklarligt blivit cancerfria. Läkarna har i allmänhet varit helt ointresserade av hur det gått till!

Men – som sagt – fantastiskt att Sveriges Radio ändå släppte fram SVARADOKTORN - om inte i ”full frihet”, så i alla fall utan att allvarligt förvanska mitt budskap. Det tackar vi för!

Länk till programmet här:

https://sverigesradio.se/avsnitt/1358367

 

 

 

 

 

17. sep, 2019

Den som har möjlighet att lyssna på Lars Bern den 9 oktober 2019 i Göteborg kl. 18.30 – 21.00 skall absolut göra det. Föredraget handlar om metabol hälsa – något som berör oss alla. 

Lokal: Tempelriddare-ordens lokal, Storgatan 3, Göteborg.

Hållplats Hagakyrkan, spårvagn 3, 6, 11

Kostnad: 100 kr, inkl. fika

 

Anmälan om deltagande kan göras till:

inga.palsson@telia.com

 

Betala via Swish till nr 0733-690496 eller till bankkonto SEB 5699- 04 186 21 senast 5 oktober.

Biljetter går även att köpa senare eller vid entrén - då till en kostnad av 120 kr