Fortlöpande information om ny forskning och annat

20. feb, 2020

(Repris från SVARADOKTORN, juni 2016)

Den som möjligen är tveksam till mina rekommendationer av D-vitamin mot cancer (som jag själv använder) kan läsa om den senaste forskningen, som den redovisas av "Illustrerad Vetenskap" här: http://illvet.se/manniskan/halsa/vitamin-d-ar-nyckeln-till-kroppens-forsvar

 Den som vill slippa bläddrande och reklam kan ta del av texten här (utan de viktiga illustrationerna):

Vitamin D är nyckeln till kroppens försvar

En rad upptäckter visar nu att D-vitamin är avgörande för hälsan. Cancer, diabetes, MS, depression och barnlöshet kan uppkomma som en följd av brist på D-vitamin. Nyligen har forskare upptäckt att ­immunförsvaret inte kan aktiveras utan D-vitamin. Därmed har vitaminet tre centrala funktioner: reglering av immunförsvaret, reglering av cellväxten och reglering av hormonbalanser.

Solen kan skapa det, och fet fisk har det i sig, men vi får i oss alldeles, alldeles för lite. D-vitamin är en bristvara för de flesta människor på norra halvklotet. Över hälften av den brittiska och amerikanska befolkningen har för låga nivåer av D-vitamin, och mer än tio procent lider av uttalad D-vitaminbrist. I Sverige har en majoritet av befolkningen för låg nivå av D-vitamin, i varje fall under vinterhalvåret. Det är inte bra, för forskarna har efterhand funnit tungt vägande bevis för ett samband mellan D-vitaminbrist och risk för många sjukdomar och sjukdomstillstånd.

De senaste åren har en lång rad studier fått forskarna att spärra upp ögonen. D-vitamin har visat sig ge ett väsentligt skydd mot allt från cancer till infertilitet och psykisk sjukdom. Nyligen fick forskare vid Köpenhamns universitet helt avgörande insikter i hur vitaminet kan skydda oss mot sjukdom. Forskarna, med professor Carsten Geisler i spetsen, påvisade i en uppmärksammad undersökning att D-vitamin är essentiellt för immunförsvarets fronttrupp, T-cellerna.

Gen måste slås på med vitamin

Under lugna förhållanden simmar cellerna runt i blodet i ett passivt tillstånd av dvala, men så snart en inaktiv T-cell upptäcker en främmande kropp, fäller den ut en signalantenn för att bli aktiverad. Forskarna fann att en av de första antenner som T-cellen öppnar är en D-vitaminreceptor som binder D-vitaminet för att därmed slå på en viss gen, som väcker T-cellerna. Finns inte D-vitaminet i blodet, kommer T-cellen aldrig i gång.

”Det var en nyhet för oss att den gen som väcker T-cellerna ur deras dvala slås på, enbart när D-vitaminet är närvarande i vissa mängder”, berättar Geisler.

D-vitaminet fungerar alltså som ett slags batteri för T-cellerna och är en förutsättning för att de skall kunna mobilisera ett angrepp. Denna nya insikt fogar ännu en pusselbit till bilden av hur D-vitaminet verkar i vår kropp. Vitaminet bidrar också till att dämpa immunförsvaret, så att det inte löper amok, vilket kan leda till autoimmuna sjukdomar. De senaste åren har visat att vitaminet också kan hjälpa till att skydda mot både typ 1- och typ 2-diabetes, cancer, MS och psykiska sjukdomar som schizofreni och depression.

Det verkar inte finnas någon ände på D-vitaminets positiva egenskaper, men om det nu närmast är en mirakelmolekyl, som är involverad i så många allsidiga och livsviktiga funktioner, varför går då minst hälften av oss runt med för lite D-vitamin i blodet? Forskarna menar att den märkbara ökningen i D-vitaminbrist under de senaste åren delvis kan hänga ihop med de många varningarna för solstrålningen. För mycket sol kan orsaka hudcancer, men samtidigt tyder alltså mycket paradoxalt nog på att vi får för lite sol.

Solen är den bästa källan till D-vitamin

D-vitaminbrist är dock ett problem framför allt på vintern, för solljus är den suveränt största källan till D-vitamin. På sommaren räcker 20 minuters vistelse i solen varje dag för att ladda D-vitamindepåerna helt, och det motsvarar en dos på 250 mikrogram. För att uppnå samma mängd från andra källor än solen skulle man varje dag behöva få i sig ett kilo lax, 50 glas mjölk eller 50 multivitamintabletter – det är 50 gånger mer än den dagliga dos på fem mikrogram som många myndigheter rekommenderar att man äter.

Kan man då få för mycket D-vitamin? Några undersökningar har visat att det för en frisk person krävs dagliga intag på över 1000 mikrogram, innan det vållar kräkningar, huvudvärk eller hjärtproblem, men det behövs fler undersökningar som kan kartlägga möjliga biverkningar vid längre tids intag, och därför är myndigheterna försiktiga med sina rekommendationer. De många bevisen för D-vitaminets gynnsamma effekter har dock fått flera forskare att kräva en högre rekommenderad dos av vitaminet som kosttillskott. Carsten Geisler menar att man bör vara uppmärksam på befolkningens generella brist på D-vitamin.

”Vi vet ännu inte vad den optimala koncentrationen av D-vitamin i blodet är – alltså vilken mängd som behövs för att skydda oss maximalt mot infektioner och sjukdomar, men även friska per­soner kan ha nytta av ett förebyggande D-vitamintillskott”, säger han.

D-vitaminbrist ökar risken för autoimmuna sjukdomar som MS och reumatoid artrit.

Immunförsvaret är både vår vän och vår fiende. Verkar det för svagt eller för långsamt, blir vi sjuka av infektioner. Verkar det däremot för kraftigt och oprecist, kan det skada vår kropp, och vi kan utveckla allergi och autoimmuna sjukdomar. Man vet att D-vitamin har flera funktioner, som både stimulerar och hämmar immuncellernas aktivitet.

Bland annat stimulerar D-vitamin makrofager att bilda viktiga enzymer som dödar bakterier och aktiverar immunförsvarets T- och B-celler, när främmande kroppar skall övermannas. Vitaminet slår också på och av gener, som bestämmer om immunceller utvecklar angreppsfunktioner, om de utsöndrar vissa inflammations­molekyler och om de aktiverar andra celler.

Vitaminet ser alltså till att immunreaktioner effektivt kan oskadliggöra främmande kroppar, men omvänt förhindrar det också att immunförsvaret blint angriper kroppen. Man har hittat samband mellan D-vitaminbrist och större risk för sjukdomar som uppstår, när immunförsvaret angriper antingen nervceller (MS), insulinproducerande celler (typ 1-diabetes), led- och broskceller (reumatoid artrit), hudceller (barneksem och psoriasis) eller tarmceller (tarminflammationer).

D-vitamin har alltså en vital roll som regulator av immunförsvaret, och hos personer med låga nivåer av D-vitamin ses en större förekomst av både autoimmuna sjukdomar och av virusinfektioner, till exempel förkylningar och influensa, som immunförsvaret skall bekämpa.

Alla de viktiga cancersjukdomarna kan hänga ihop med D-vitaminbrist.

D-vitamin visar sig ha stort inflytande på cellväxt och cellförändringar, vilket gör det till ett värdefullt vapen mot cancer. Det har väckt forskarnas intresse, så att det under de senaste årtiondena har kommit en våg av övertygande undersökningar av sambandet mellan låg D-vitaminnivå och ökad risk för hela 17 olika cancersjukdomar, däribland bröst-, tarm-, njur-, prostata- och lungcancer. Samtidigt visar flera undersökningar att ett dagligt tillskott av D-vitamin på 25 mikrogram kan minska risken för lung-, bröst-, bukspottkörtel- och tjocktarmscancer med 40–75 procent.

D-vitamin stimulerar minst tre gener

Cancer beror på okontrollerad celldelning i kroppen, och D-vitaminet gör dagligen sitt bästa för att döda en massa av våra egna celler. Vitaminet stimulerar minst tre gener, som på olika tidpunkter kan stoppa celler i deras utveckling och se till att de begår programmerat självmord – antingen om de har blivit stressade, för gamla, infekterade av virus eller utsatta för DNA-skador. Hämning av cellväxt är dessutom en livsnödvändighet överallt i kroppen – både för att organen skall utvecklas korrekt i fostret, för att immunceller skall stoppa sin aggressivitet, för att ben och muskler skall bilda rätt strukturer och för att matsmältning och ämnesomsättning skall fungera optimalt. Ett underskott av D-vitamin kan störa dessa essentiella funktioner.

Vitaminet styr också cellväxt i huden. Psoriasis och barneksem är kroniska sjukdomar, som uppstår när hudceller utvecklas felaktigt. Det kan skapa lokal inflammation, men D-vitamin kan dämpa denna och återskapa cellstrukturen. Vitaminet används därför också i behandlingen av psoriasis.

Hormonbalansen påverkar allt i kroppen och är beroende av D-vitamin. Kanske avgör vitaminet till och med om vi kan få barn.

D-vitaminet säkrar balansen mellan våra hormonnivåer. För lite D-vitamin höjer nivån av vissa hormoner och sänker nivån av andra, och båda delar kan leda till sjukdom. Nya studier pekar dock på att vitaminet också har betydelse för om vi överhuvudtaget kan få barn.

Under 2008 visade två oberoende forskarlag från USA och Australien ett övertygande samband mellan brist på D-vitamin och kvinnors fruktsamhet respektive mäns spermakvalitet. I den ena studien hade över 90 procent av kvinnorna med ägglossningsproblem en låg D-vitaminnivå, och i den andra studien led 33 procent av männen med fertilitetsproblem av en uttalad D-vitaminbrist.

Man vet dock inte exakt vilka mekanismer som ligger bakom, men vissa faktorer tyder på att vitaminet är involverat i mognaden och utvecklingen av könscellerna. Många forskare fruktar nu att den utbredda bristen på D-vitamin kan vara en orsak till den stigande barnlösheten. Därför kan användning av D-vitamintillskott som behandling och förebyggande av barnlöshet vara ett bra och mindre riskfyllt alternativ till de gängse fertilitetsstimulerande metoderna.

D-vitamin påverkar hjärnans funktioner

Det är allmänt känt att D-vitamin är nödvändigt för upptaget av kalcium och därmed för att man inte skall drabbas av benskörhet eller engelska sjukan (rakit) med felaktig benutveckling som följd, men det har också visats att D-vitaminet inverkar på hjärnans funktioner. Vitaminet stimulerar växten av nervceller och bildningen av neurotransmittorer, vilket kan förklara sambandet mellan D-vitaminbrist och risken för utveckling av schizofreni. Vitaminet tros även ha en antidepressiv effekt genom att hämma inflammatoriska reaktioner och reglera kalciumbalansen i nervsystemet.

Nyligen visade två europeiska studier dessutom ett tydligt samband mellan D-vitaminbrist och försämrad inlärningsförmåga, som kan vara ett tidigt tecken på demens, till exempel Alzheimer. Ju lägre försökspersonernas D-vitaminnivå var, desto sämre resultat fick de i ett mentalt test. Personerna med den högsta D-vitaminnivån fick dubbelt så bra resultat som de med den lägsta nivån.

 

 

20. feb, 2020

Repris från SVARADOKTORN juni 2016

Några Nobelpristagare har gjort enastående upptäckter – som förvaltats dåligt av eftervärlden. I några fall har detta sannolikt berott på att upptäckterna hotat läkemedelsindustrins enorma vinster.

Otto Warburg (Nobelpriset i medicin 1931) visade redan på 1920-talet att cancerceller är extremt beroende av socker på grund av sin avvikande metabolism. Ett bra sätt att förebygga – eller t.o.m. bota - cancer är alltså att minimera sitt intag av kolhydrater (socker och stärkelse). I dag kan cancerpatienter matas med näringslösning som är rena ”sockerbomberna”, och läkarna försäkrar att ”socker har ingenting med cancer att göra”… Fullkomligt häpnadsväckande ”glömska”! Läs t.ex. här:http://fof.se/tidning/2012/3/tumorens-enorma-sockersug

En annan Nobelpristagare var Linus Pauling (Kemi 1954 och Fredspriset 1962). Han förklarade bl.a. C-vitaminets närmast mirakulösa effekter – om det administrerades intravenöst i höga doser. Men när man skulle undersöka hans utsagor använde forskarna så små doser att man inte fick någon effekt – och nu tycks det hela närmast bortglömt. Men titta på denna fullständigt sensationella – och alldeles sanna historia:

http://www.thenhf.se/dodsdomd-man-botas-av-c-vitamin/

Den som är intresserad av fler ”alternativa” behandlingar mot cancer (det finns åtminstone ett tjugotal) kan gå direkt till denna sida:

http://www.svaradoktorn.se/426070622

 

 

 

16. feb, 2020

Detta är en berättelse från tidigt 2000-tal, då kunskapen om sjukdomars orsaker fortfarande var mycket ofullkomlig och ofta av närmast religiös karaktär - och när den faktiska kunskap som fanns mycket effektivt undanhölls folket av ett maffialiknande nätverk av företag som med astronomiska vinster tillverkade och sålde bergklättringsutrustning…

Alldeles intill den lilla byn Världen låg ett väldigt högt berg, som av oklar anledning fått namnet Cancer. Byn låg vid bergets nästan lodräta och oerhört svårbestigna södra sida. Alla som vände blickarna mot berget insåg, att det måste krävas osedvanlig skicklighet och avancerade tekniska hjälpmedel för att nå upp till bergets topp.

Nu var det så förfärligt att med jämna mellanrum drabbades enskilda invånare i byn av en förbannelse, som innebar att de helt enkelt efter en tid avled. Antalet drabbade hade också ökat dramatiskt på senare år. Det fanns många teorier om vad som förorsakade förbannelsen, men ingen tycktes kunna säga säkert vad den kom ifrån. Det fanns dock en lösning, och det var att ta sig upp på bergets topp, där man kunde erhålla Välsignelsen och överleva. Tyvärr var det bara ett fåtal som lyckades med detta.

Vid bergets fot hade växt upp en formlig industri, som helt och hållet levde på att erbjuda människor möjligheter att ta sig upp till bergets högsta punkt för att få Välsignelsen och därefter kunna fortsätta sina liv. Man hävdade att det endast fanns två möjligheter – och det var via specialgjorda stegar eller med enastående starka rep, med vars hjälp man kunde hissas upp till toppen. Egentligen fanns det också ett tredje alternativ, och det var att med ett kirurgiskt ingrepp försöka avlägsna förbannelsen. Men man hade till sist insett, att förbannelsen inte satt i själva den fysiska kroppen och att ett kirurgiskt ingrepp således inte hjälpte, mer än tillfälligt, så den metoden hade man övergivit.

Vissa i lokalbefolkningen hamnade ibland i konflikt med dem som levde på att tillverka stegar och rep, när de påstod att berget på norra sidan var mindre brant och att man den vägen helt enkelt kunde ta sig upp via sedan länge upptrampade stigar till toppen för att få den efterlängtade Välsignelsen och undgå döden. Men trots att det då och då dök upp människor som berättade att de använt den vägen, så förnekades detta av företrädarna för industrierna som tillverkade stegar och rep. Av någon märklig anledning kallades dessa faktiskt för lekare, trots att det verkligen inte handlade om någon lek, utan faktiskt gällde liv eller död för dem som drabbats av förbannelsen.

De som påstod sig ha undfått Välsignelsen genom att ta sig upp via stigarna på bergets norra sida förklarades som opålitliga och fantasifulla galningar, som sannolikt berättade sina skrönor för att tjäna pengar på att sälja vandrarkängor eller tjänstgöra som vägvisare åt dem som ville pröva den norra vägen. Och de som mest enträget hävdade sin historia åtalades och dömdes ibland till långa fängelsestraff. Man påstod då att de medvetet försökte leda folk i döden genom att hindra dem från att använda de väl beprövade metoderna att med stegar eller specialtillverkade rep ta sig upp på bergets lodräta sida. Man undvek då så långt möjligt att nämna, att de flesta fortfarande via de metoderna aldrig lyckades ta sig upp, utan i stället föll ner från berget. Många genomled dessutom efter fallen de mest förfärliga plågor, innan de slutligen avled av sina skador.

Industrifolket arbetade emellertid dag och natt för att förbättra sina metoder. Man experimenterade fram nya legeringar för tillverkning av stegarna, uppfann nya avancerade svetsmetoder för att sammanfoga dem, och gigantiska summor användes för att tekniskt förbättra stegarna. Tyvärr resulterade detta endast i några få procents förbättrade resultat. Stegarna gick ändå sönder av påfrestningarna på den lodräta bergväggen, och folk störtade ner och slog ihjäl sig.

Detsamma gällde metoden med repen. Man forskade fram sensationellt hållbara syntetiska fibrer och framställde rep, som skulle tåla enorma belastningar, men ändå skavdes de ofta av på någon utskjutande vass klippavsats och resultatet blev ytterligare dödsfall.

Någon hade kommit med påståendet (som för utomstående verkade självklart) att om de som drabbades av förbannelsen kunde gå ner en smula i vikt, så skulle det underlätta vid försöken att ta sig uppför den lodräta bergssidan, oavsett vilken metod man använde. Lekarna kunde i princip förstå tanken, men de avfärdade amatörernas teorier om att äta på ett annat sätt för att bli av med sin övervikt. Detta var ett alldeles för allvarligt problem för att kunna avhjälpas med en ändrad kost. De kunde inse, ATT de drabbade måste äta för att leva tillräckligt länge och hinna pröva ”bergsbestigningen” och komma upp till den hägrande Välsignelsen, men att det skulle ha någon betydelse VAD de åt var för dem en helt främmande tanke.

Då och då drabbades också någon av de mycket välbärgade industrimännen av förbannelsen. Då hände det att de i nattens mörker smög iväg till bergets norra sida och med viss möda tog sig upp till bergets topp för att få Välsignelsen och behålla livet. Men detta hemlighölls, och deras kollegor hotade dem med stränga straff, om de avslöjade detta. Den oerhört lönsamma tillverkningen av stegar och rep skulle ha kunnat hotas, och den med hög status förknippade forskningen på området skulle ha kunnat avslöjas som onödig. Detta kunde förstås på sikt ha hotat hela byns existens och måste till varje pris förhindras.

Varje tänkbar association till dagens läkemedelsindustri och dess företrädare beror förstås på den enskilde läsarens fantasi, som författaren självklart inte kan ta ansvar för…

 

 

 

14. feb, 2020

Den som möjligen väntar på min bok "Och cancern bara försvann" som ljudbok får faktiskt vänta ytterligare en tid. Men den 19 mars skall den finnas tillgänglig.

Se information här:

https://www.storytel.com/se/sv/books/1198453-Och-cancern-bara-foersvann-en-sjaelvupplevd-historia?fbclid=IwAR1mj10RetOHmtqWOoJaZneRb1fhowoJ_JMCMjL0Nbubc8fWJusZ5LKX6g0

 

 

13. feb, 2020

(Repris från SVARADOKTORN, augusti 2019)

De flesta känner förstås inte till begreppet epigenetik, och ännu färre vet vad begreppet innebär. Detta kan förefalla anmärkningsvärt, eftersom många i dag tycks vara bekanta med just genetik och gener. Men när inte ens medicinska ”specialister”, läkare och forskare, verkar ha förstått betydelsen av epigenetiken blir man närmast chockad.

Mycket förenklat innebär de epigenetiska processerna att våra ursprungliga gener kan ”slås av eller på” av olika miljöfaktorer. Man kan alltså ha en gen som ökar risken för en viss sjukdom – men om man inte utsätter sig för de miljöfaktorer som ”triggar igång” den genen – så får man inte sjukdomen ifråga. Ett litet tillspetsat exempel är, att om man har en genetisk disposition för alkoholism, så blir man ändå aldrig alkoholist, om man inte smakar en droppe alkohol!

I dag talas det mycket om genernas betydelse och att man har en genetisk benägenhet att t.ex. få cancer eller andra sjukdomar. Förfärande nog satsas också nästan all cancerforskning just på gener och att hitta ”genetiska lösningar”. Det händer att kvinnor som fått veta att de har generna BRCA1 eller BRCA2 låter operera bort sina bröst för att undvika att få bröstcancer! Och samtidigt kan de av sina läkare få rådet att ”leva och äta som vanligt”.

Med tanke på att även bröstcancer till HÖGST 10 % beror på gener – och resten (90 %) är direkt beroende av kost och miljöfaktorer måste detta betraktas som en skandal. Läkarna genomför ett omfattande och handikappande kirurgiskt ingrepp för att förhindra cancer, och samtidigt ger man råd som i princip optimerar risken att få cancer!

Genetik - och epigenetik – handlar om sådant som händer på molekylär nivå och verkar svårbegripligt även för dem som specialiserat sig på ämnet. Antalet samverkande (och motverkande) faktorer är närmast obegränsat, och det blir nästan omöjligt att ha kontroll på allt. Däremot ser man i vardagen uppenbara fysiska resultat av vad som sker i våra celler. Ibland får man uppfattningen att forskarna fullkomligt fastnat i sin teoretiska ”mikrovärld” och blivit blinda för den konkreta yttre verkligheten.

I denna verklighet kan man ganska lätt konstatera, att oavsett vad som händer i kroppens minsta beståndsdelar, så är det enkla konkreta företeelser som huvudsakligen avgör om vi är friska eller blir sjuka. Man kan också genom empiriska iakttagelser slå fast, att t.ex. cancer i huvudsak INTE är en genetisk sjukdom – utan att denna sjukdom i allt väsentligt beror på kost, livsstil och andra miljöfaktorer. Vi kan möjligen ha individuella genetiska förutsättningar som gör oss mer eller mindre känsliga för dessa miljöfaktorer. Men det finns nog ingen gen som ensam predestinerar oss till att drabbas av cancer.

Genetiker känner mycket väl till, att vårt genom (de gener vi föds med) i stort sett varit detsamma för arten människa i tusentals år. Man vet också, att tillstånd som cancer, Alzheimers, diabetes och andra ”folksjukdomar” formligen exploderat det senaste seklet – i ungefär samma takt som vår kost och livsmiljön generellt förändrats drastiskt. Ändå fortsätter många av dem envist att hävda, att det är våra gener som förorsakar sjukdomarna. Detta är inte särskilt smickrande för gruppens analytiska förmåga! Dessvärre tycks större delen av övriga forskare på den medicinska området vara inne på samma spår!

Detta är nog också en viktig anledning till att forskningen på t.ex. cancer sedan länge befinner sig i en återvändsgränd och bara åstadkommit marginella förbättringar i cancervården – och nästan ingenting, när det gäller prevention. Fortfarande får varje dag ett stort antal människor cancerdiagnoser. Man har förstått att sådant som rökning, olika former av strålning och andra specifika företeelser ökar risken för cancer. Men att den allra mest intima kontakten med miljön – via kosten – skulle ha en avgörande betydelse, det tycks vara alltför vardagligt och banalt för att beaktas.

Och att forska på gener är mer prestigefyllt än att ägna sig åt något så banalt som kosten – och ger mångfalt större möjligheter att få forskningsanslag. Sorgligt men sant!

Den som vill ha litet mer ”vetenskaplig” information om epigenetik kan t.ex. se på Wikipedias försök till definition här:

Epigenetik är den del av genetiken som behandlar förändringar i genuttryck eller fenotyp som är oberoende av förändringar i DNA-sekvensen. Epigenetiken handlar om hur DNA läses av och hur DNA uttrycks.[1][2] Cellens tillstånd i detta hänseende - det vill säga dess epigenom - kan leda till att generna omprogrammeras och därför uttrycks annorlunda än vad DNA:t signalerar. Epigenomets signaler kan med andra ord överrösta det DNA som ärvts från föräldrarna. Epigenomet påverkas av den yttre miljön (dietgifterhormoner, miljöfaktorer med mera).[3]

Prefixet epi kommer av grekiskans επί vilket betyder "på", och syftar till att förändringarna sker utanför själva DNA-sekvensen.

I flercelliga organismer utvecklas flera olika celltyper som ger upphov till olika vävnader och organ. Denna differentiering till olika celltyper sker genom att gener stängs av eller sätts på. När en differentierad cell sedan delar sig, bibehålls genuttrycket i dottercellerna, så kallad epigenetisk nedärvning. Epigenetiska mekanismer påverkas av faktorer såsom ålder, kemikalier, droger och diet.

Och här finns en mer ”populärvetenskaplig” text från nätet:

https://ki.se/forskning/epigenetik-en-bro-mellan-arv-och-miljo