Fortlöpande information om ny forskning och annat

14. maj, 2019

Nya Karolinska Sjukhuset har på goda grunder blivit mycket omskrivet på sistone. Där visar man tydligt, att sjukvården inte är till för patienterna - utan att patienterna i allt väsentligt tycks vara till för sjukvården. När multisjuka - patienter med flera allvarliga diagnoser - inte "passar" i den modell detta monstersjukhus nu tillämpar, så måste var och en fatta att den modellen är en katastrof - för patienterna... Men även för sjukhuset, eftersom det dramatiskt överskrider sina ekonomiska ramar och arbetsförhållandena för personalen gör det svårt att behålla de anställda.

Men detta är på något sätt logiskt. För 25 år sedan gjordes på Karolinska försök med healing - som då visade dramatiskt positiva effekter. Detta störde sjukhusets ledning i så hög grad att man avlägsnade allt vetenskapligt material från tre års studier - och hotade den mest  engagerade healern för att hon inget skulle berätta. Till sist valde hon ändå att berätta. Om detta skrev jag i april 2018. Länk till det inlägget här: 

http://www.svaradoktorn.se/427029039/5691923/posting/panik-p%C3%A5-karolinska-n%C3%A4r-healing-visar-sig-fungera

 

 

12. maj, 2019

I Dagens Nyheter har det en tid varit mycket skriverier om prostatacancer på sistone – och inte utan anledning. Omkring 7 män dör VARJE DAG av prostatacancer. Att män hinner dö av denna sjukdom, innan de kommer fram i operationskön är ett utmärkt exempel på ofullkomligheten i dagens Vårdsverige (för att uttrycka sig milt). Och omorganisationen av Nya Karolinska Sjukhuset är förstås närmast det optimala uttrycket för mänskligt vansinne på vårdområdet!

Fredagen den 10 maj i år (2019) hade DN en helsida om just detta med prostatacancer, där journalisterna Hans Arbman och Amina Manzoor behandlar ämnet – med sedvanligt ointresse för de verkliga problemen i sammanhanget.

Man diskuterar bl.a. för- och nackdelar med screening för att tidigt hitta prostatacancer – d.v.s. metoden att undersöka samtliga män (i en viss åldersgrupp) på samma sätt som man via mammografi undersöker kvinnor för att tidigt hitta bröstcancer. Detta skulle för männens del innebära att man hittade vissa prostatacancerfall tidigare än om man väntar på tydliga symtom. Men det skulle också innebära, att ca 3,5 % av de undersökta får en ”falsk” cancerdiagnos och behandlas i onödan. Många av dessa skulle av de medicinska ingreppen drabbas av livslång impotens och/eller urinläckage (och i det senare fallet tvingas bära blöja resten av livet).

Dessa överväganden har gjort att Socialstyrelsen hittills sagt nej till allmän screening - vilket det då förstås finns olika uppfattningar om.

Men mycket anmärkningsvärt är, att man i debatten så ensidigt ägnar sig åt just diagnostisering – och mycket litet åt detta att förebygga sjukdomen. Och när det gäller behandling, så tycks man se kirurgi, cellgifter, strålning och hormonbehandling som de enda möjligheterna!

Med hänsyn till att det är MYCKET ENKELT att dramatiskt minska riskerna för prostatacancer (liksom andra cancerformer), så måste detta förhållande betraktas som en medicinsk SKANDAL – som innebär mycket onödigt mänskligt lidande, och oerhört stora kostnader för sjukvården. Att man sedan inte ens berör detta att det dessutom faktiskt tycks gå att BOTA även utvecklad prostatacancer med enkla metoder är nästa skandal.

Den tyske professorn Otto Warburg (Nobelpriset i medicin 1931) visade redan på 1920-talet, att cancer generellt är en metabol sjukdom (d.v.s. relaterad till vår ämnesomsättning – och vad vi äter och dricker).

Prostatacancer är här inte något undantag, utan beror också i hög grad på kost och livsstil. Detta har bl.a. på senare tid visats av den svenske läkaren och forskaren på området – Jan Hammarsten. Han har vetenskapligt demonstrerat, att det ”metabola syndromet” (där bl.a. fetma och diabetes ingår) är starkt förknippat med prostataförstoring (både godartad förstoring och förstoring p.g.a. cancer).

Att leva och äta så att man undviker övervikt och diabetes innebär i sig alltså att man kraftigt minskar risken för prostatacancer (och annan cancer). Men professor Warburgs upptäckt på 1920-talet och Jan Hammarstens upptäckter på senare tid tycks inte intressera dagens läkare det minsta. De fortsätter att tala om för oss att cancer drabbar slumpmässigt, att det är ett ”genetiskt lotteri” - och att det inte spelar någon roll vad vi äter! Fullkomligt häpnadsväckande!

Jag har själv på nära håll sett hur män med dramatiskt förhöjda PSA-värden fått ner dessa till nära noll – bara genom att ändra sin kost till närmast sockerfri sådan – och med tillägg av ett antal viktiga mineraler och vitaminer. Samtidigt ser jag också hela tiden män få sin livskvalitet radikalt försämrad – och sina liv förkortade – genom skolmedicinens brutala metoder (kirurgi, strålning och/eller cellgifter).

För att få tips om hur man enkelt minskar risken för prostatacancer kan man t.ex. söka efter råd från kände näringsmedicinaren Peter Wilhelmsson (han har bl.a. skrivit boken ”Näringsmedicinska Uppslagsboken”).

Ett enkelt sätt att hitta en diet som minskar risken för cancer är också att gå in på min hemsida (vilket är helt gratis) och t.ex. kolla denna länk: http://www.svaradoktorn.se/441550183

Den diet jag beskriver där har också botat mig från den cancer läkarna förklarade var obotlig (utan ett omfattande kirurgiskt ingrepp). Eftersom jag inte är läkare får jag förstås inte ge några medicinska råd, och den som vill pröva min diet gör det förstås ”på egen risk”. Däremot kan jag intyga att metoden fungerade för mig – och ett antal andra.

 

 

6. maj, 2019
Nu har jag faktiskt fått ett "svar" från Livsmedelsverket. En sorts "standardiserat" svar, som inte förklarar någonting - och minst av allt ger svar på någon enda av de relevanta frågor jag ställde! Jag betraktar texten som en ren oförskämdhet - och en skam för en skattefinansierad svensk myndighet! Så här lyder texten:
 
 
Hej!
Så bra att du hittat ett sätt att bli frisk på!
Varje människa får göra sitt val, det är inte något vi lägger oss i. Däremot informerar vi om den vetenskap som finns.
 
Vi arbetar på vetenskaplig grund. Det är viktigt att studier som används för bedömning är gjord på ett korrekt sätt. Det finns många studier som inte håller måttet (exempelvis är gjorda med för få data, inte entydiga svar och så vidare). När man undersöker något som man äter, så måste resultatet stå på vetenskaplig grund, inte en enskild studie.
 
Livsmedelsverket arbetar på regeringen och riksdagens uppdrag och i konsumenternas intresse för:
- säker mat och bra dricksvatten
- att informationen om maten är pålitlig så ingen blir lurad
- att främja bra matvanor
Uppdraget är utgångspunkten för all vår verksamhet. I praktiken innebär det att vi värderar, hanterar och kommunicerar risk- och nyttoaspekter av ämnen i livsmedel och av matvanor.
 
Vi ger råd på populationsnivå, inte individuella råd. Vi ger inte heller råd om sjukdomar eller läkemedel.
 
Vill du se de referenser vi har för cyanogena glykosider och vätecyanid hittar du dem längst ned på webbsidan och vill du se de referenser vi tidigare skickat till dig så är här en länk till ett tidigare svar.
 
Vänligen,
 
Susanne A
Upplysningen
 
 
4. maj, 2019

Jag fick 2017 ett upprörande brev från dottern till en cancersjuk kvinna. Hon berättar om det brev hon fått från den läkare som hade ansvaret för behandlingen av hennes mor. Med hennes tillåtelse återger jag läkarens brev - och mina egna kommentarer. Detta därför att det obegripligt nog fortfarande tycks lika aktuellt.

Det svar din läkare gav dig gör mig närmast ursinnig, och om jag officiellt skulle uttrycka min ärliga mening, så vore risken att åtalas för ”ärekränkning” sannolikt betydande. Läkaren verkar vara en av dessa ”vetenskapliga fundamentalister” som tappar all sans, när de konfronteras med ”alternativa metoder” och deras rigida världsbild därmed hotas. Och möjligheten att din mor skulle kunna botas från sin cancer med hjälp av en sådan metod skulle förstås innebära en känslomässig katastrof för denne läkare! Mitt problem är, att minsta antydan till råd från min sida kan innebära åtal för ”vållande till annans död” – om nu din mor skulle dö, vilket väl trots allt kanske är en realistisk möjlighet – särskilt om hon ”behandlas” av den läkare du kommunicerat med. Han (eller om det är en hon; för enkelhets skull väljer jag att kalla läkaren han) kan däremot ta livet av hur många patienter som helst utan risk, så länge han håller sig inom ramarna för ”guide lines”.

Men jag skall försöka att inte bli alltför mångordig. Om man nu skall titta på det svar du fick (om det verkligen var skriftligt, så behåll det som ett illustrativt exempel på den sorgligt omfattande okunskap som råder hos vissa läkare på detta område!).

Först: ”Det du läser på nätet kan du glömma”… Vilket fullständigt horribelt påstående! Att en uppgift skulle vara sann eller falsk beroende på i vilket medium den förekommer är naturligtvis helt orimligt! Ungefär som att säga, att det man får veta via TV är falskt, men det som sägs i radio är helt OK… Eller att det som skrivs på vitt papper alltid är sant, medan det som skrivs på grått papper alltid är falskt. Endast en läkare kan inom sin disciplin komma med en sådan befängd idé. Om en bilmekaniker eller trädgårdsodlare skulle få samma råd, så skulle det självklart för de flesta framstå som precis så orimligt som det är!

Sedan detta med D-vitamin. ”Att ta litet från oktober till majkan tydligen vara acceptabelt – men höga doser kan vara skadligt. Jovisst, höga doser av vad som helst kan vara skadligt! Men den ”maxdos” som under årtionden rekommenderats inom sjukvården har varit 400 IE. Det värdet visade sig komma från Vietnamkrigets dagar, då den amerikanska armén rekommenderade den dosen till sina stridande soldater där. Sedan har uppenbarligen ingen brytt sig om att kontrollera ursprunget, så denna dosering har levt vidare…

Numera vet man (fast uppenbarligen inte denna läkare), att dosen 400 IE knappt gör någon skillnad. Man måste upp i dagliga doser på kanske 3000 IE eller mer för att det skall märkas (själv tar jag 7500 IE varje dag – halva dosen under juni-juli). Och jag vet de som använt 10 000 IE dagligen i flera år utan några biverkningar! Viktigt i sammanhanget är för övrigt också, att man samtidigt har en adekvat mängd av magnesium i kroppen.

Påståendet ”någon effekt på metastastillväxt har det inteär helt enkelt fel. Hur kan en läkare påstå något sådant? Modern forskning visar att just D-vitamin kan ha avgörande betydelse vid behandling av cancer! Men denna läkare verkar inte särskilt angelägen om att uppdatera sina kunskaper. Han vet ju redan allt – så varför skulle han?

Silver är fullständigt vansinnigt, då det skall utsöndras via njuren, samma väg som terapin tar, och på lång sikt även utan cytostatika kan vara skadligt för njuren”…

Han skriver ”njuren” – men jag hoppas att han åtminstone vet att vi har två njurar… Och att han kallar cellgifter för ”terapin” får mig att undra ytterligare hur han tänker… Vad han sorgfälligt undviker (förutom att ”terapin” går via njurarna) är ju det faktum att även alla andra farmakologiska produkter (”mediciner”) skall utsöndras via njurarna. Och då handlar det verkligen i högsta grad om ”gifter”. Per definition består de flesta mediciner också av för den mänskliga organismen helt nya molekyler, som vi aldrig tidigare under evolutionen varit utsatta för. Annars hade de inte kunna patenteras av något läkemedelsbolag. Men det innebär alltid en risk, och det är egentligen inget att förundras över, att ”mediciner” (legalt förskrivna av läkare) är den direkta orsaken till omkring vart tredje dödsfall i västvärlden – inkl. Sverige.

D-vitaminet däremot (som ju egentligen i sin förrådsform i kroppen närmast måste betraktas som ett hormon) är minst sagt bekant för kroppen – och helt avgörande för vår överlevnad. Att det skulle vara farligt (inom rimliga gränser) förefaller minst sagt otroligt!

Det finns inga mirakelkurer – bara dumheter”… Ja, att det finns ”dumheter” är allt mer uppenbart, ju längre man läser hans brev! Vad som kan kallas ”mirakelkurer” är förstås sedan en definitionsfråga. Men apropå vad han påstår om just D-vitamin och silver, så kan jag ju berätta om den kvinna i 70-årsåldern som för fem år sedan fick diagnosen cancer i bukspottkörteln (som ju är en av de mest dödliga cancerformerna). Dessutom hade hon metastaser i levern och en njure. Diagnosen var kristallklar. Alla symtom stämde exakt, och biopsier bekräftade sjukdomen. Läkarna förklarade att de inget kunde göra, och hon skrevs in i palliativa teamet på hemorten. Det var bara smärtlindring som gällde i avvaktan på den oundvikliga döden.

Men sedan jag lyckats övertala hennes dotter (som är sjuksköterska) att läsa in sig på detta med D-vitamin och kolloidalt silver, så började hon ge sin mor 6000 IE D-vitamin dagligen, och 15 ml kolloidalt silver fem ggr per dygn (utan läkarnas vetskap). Inom några månader var hon cancerfri och kunde skrivas ut från palliativa teamet (vilket man i detta team aldrig tidigare upplevt). Kvinnan boddeinte långt ifrån min bostad, och jag träffade henne regelbundet. Och hon levde alltså fem år – cancerfri. Sedan avled hon av helt andra orsaker. När jag berättade detta för en av mina läkare, så blev jag beskylld för att ljuga. ”Annars skulle det vara ett mirakel” – var hans kommentar. Just det – det finns mirakel!

De som tror på mirakel är antingen ute efter att tjäna pengar, eller själva sjuka och behöver något att tro på för att inte känna sig maktlösa eller lågbegåvade”…

Jag skulle vilja tillägga, att framför allt den senare delen av meningen mycket väl kan stämma in på dem som oreserverat tror på skolmedicinens cancerbehandling. Den som anser att cellgifter och strålning (som båda i sig är cancerframkallande) kan vara en framgångsrik metod för att behandla cancer har ett avsevärt logiskt problem att lösa! Anledningen till att dessa metoder åtminstone temporärt kan minska cancertillväxten är det faktum att cancerceller s.a.s. är mindre robusta och känsligare än vanliga celler. På sikt är den typen av behandling däremot sannolikt helt beroende av den placeboeffekt läkarnas auktoritet kan erbjuda. Men generellt räknar man med att  cytostatika långsiktigt ”botar” högst 3 % av patienterna…

Alla gifter som finns, närmare 400 st, har provats i olika experiment…. Men Herre Gud! Är människan helt okunnig? Varifrån får han siffran 400? Det finns hundratusentals ”gifter” – och fler tillkommer varje dag, huvudsakligen via vår kemiska industri! Och att läkemedelsindustrin har utfört experiment! Jovisst, och vad driver dem att ”experimentera”? Jo, naturligtvis vinstintresse! Och om de skulle hitta någon ”naturlig” ingrediens, som vore verksam mot cancer, så skulle de göra allt för att dölja detta – för att inte gå miste om något av sina astronomiska vinster från traditionell cancerbehandling. Och inte bara ”dölja” – de skulle aktivt undanröja denna ingrediens och försöka få den förbjuden. Detta har bevisligen hänt ett antal gånger (t.ex. när det gäller Laetrile, Essiac Tea, Hoxseys metod etc.)… Att i detta sammanhang hänvisa till läkemedelsbolagen är oerhört naivt och okunnigt och tyder inte på någon vidare begåvning…

Nästan alla metaller har visat sig ge inlagringssjukdomar och på sikt funktionsnedsättning!Att dra ”nästan alla” metaller över en kam och komma med sådana påståenden är mycket märkligt. Alla vet ju (hoppas jag) att metaller som bly, kvicksilver, kadmium, uran m.fl. har allvarliga skadeverkningar på den mänskliga organismen. Däremot visar all erfarenhet, att just silver verkar totalt ogiftigt för alla däggdjur (inkl. människan) även i ganska höga doser. Och den form av kolloidalt silver som saluförs i Sverige (10 ppm) har inte i något enda fall kunnat visas ha medfört allvarlig skada för någon. Vad som skadas av kolloidalt silver är sjukdomsalstrande mikrober (bakterier, virus, amöbor, samt encelliga svampar och parasiter) – och cancerceller!

Det allra mest korkade är en teori om att man skulle kunna minska metastastillväxt genom ketogen kost. Det är riktigt dumt”… Ja, här tar han i så han storknar”.

Om det är något som är ”riktigt riktigt dumt, så är det nog att förneka de positiva effekterna av ketogen kost! Och att en kolhydratfattig kost genom en minskad glukoshalt (och därmed minskad insulinhalt) också skulle kunna (och bevisligen kan!) minska möjligheterna för cancercellers tillväxt är verkligen inte långsökt! Men den här läkaren har kanske inte ens hört talas om Nobelpristagaren Otto Warburg (Nobelpriset i medicin 1931), som redan på 1920-talet visade hur extremt beroende av socker (glukos) cancerceller är – på grund av sin avvikande metabolism…

Deras defekta mitokondrier kan inte få sin energi genom att förbränna glukos med syre – som vanliga celler. I stället är de i hög grad hänvisade till fermentering (jäsning) av glukos, vilket är en mer primitiv och ineffektiv metod. Därför behöver cancerceller åtminstone 20 ggr mer glukos än andra celler. Dessutom kan de flesta vanliga celler klara sig utmärkt på ”ketoner” (förenklat en nedbrytningsprodukt av fett) som ersättning för glukos. Den förmågan har alltså inte cancerceller – vilket alltså sannolikt är en förklaring till att ketogen kost motverkar cancer. Det här har också på olika sätt bekräftats av modern forskning. Det är för övrigt också ett iakttagbart faktum att cancerpatienter med högt blodsocker har en betydligt sämre överlevnad än de med lägre blodsockerhalt.

Det sista – att ni bara skall ställa in er på din mors död – tycker jag möjligen är det allra värsta. Lika väl som det finns en ”placeboeffekt”, så finns också den negativa motsvarigheten, en ”noceboeffekt”. Den innebär t.ex. att läkare i kraft av sin auktoritet kan bestämma när en patient skall dö. Om läkaren säger, att någon sannolikt skall leva i två månader (t.ex.), så kommer patienten med stor sannolikhet att dö inom två månader (plus minus två veckor). Läkarna hävdar förstås att detta beror på deras goda prognostiska förmåga. Men forskningen säger något annat. Det blir en ”självuppfyllande profetia”. Om man TROR att man skall dö, så dör man! Och om man TROR att man skall överleva, så ökar chansen att överleva dramatiskt. Men detta tycks övergå de flesta läkares fattningsförmåga! I princip innebär det här alltså, att läkarna omedvetet förkortar livet på sina patienter!

(Modern avled en tid efter att detta brev skrevs!)

 

 

 

2. maj, 2019

I juni 2018 - och vid flera tillfällen sedan 2016 har jag skrivit brev till Livsmedelsverket med i stort sett samma lydelse som det följande - utan att få något menigsfullt svar. Nu försöker jag igen - och hoppas på bättre gensvar. Man tycks på denna myndighet ha en märklig policy - nämligen att skrämma oss för garanterat verksamma - och oskadliga - "icke farmakologiska" botemedel mot sjukdom.

Man varnar oss t.ex. för att äta aprikoskärnor ”för dessa kan innehålla cyanid”… Högst två kärnor per dag – ”för det kan ha råkat komma med någon bitter kärna”…

Jag och min fru har nu under snart fem års tid ätit 10 – 15 BITTRA aprikoskärnor dagligen. Den enda ”biverkan” jag erfarit är att min enligt läkarna obotliga cancer försvunnit!

Livsmedelsverket har också lyckats få bort krossade linfrön från butikshyllorna – ”för att de innehåller cyanid”. Produkten har funnits och använts av människor under många år, utan några allvarliga biverkningar.

När det gäller detta är det fullkomligt rätt att både bittra aprikoskärnor och linfrön innehåller cyanid – men i en kemiskt bunden form (Amygdalin eller vitamin B-17), som i rimliga mängder inte kan skada människor!

Amygdalinmolekylen består av fyra komponenter: Två delar glukos, en del vätecyanid och en del Benzaldehyd. Vätecyaniden är som bekant ett extremt farligt gift i sin fria form (en gas som förr kallades cyanväte och gav poeten Dan Andersson en för tidig död; han övernattade i ett hotellrum, där man använt cyanväte mot vägglöss och inte vädrat ut ordentligt), och även Benzaldehyd är livsfarligt. Dock är båda dessa ämnen, när de är kemiskt bundna i amygdalin, helt ofarliga (i rimliga mängder).

Men nu kommer finessen: Det finns ett enzym som heter beta-glukosidase, och det kan lösa upp den kemiska bindningen och frigöra både cyaniden och Benzaldehyden. OCH – detta enzym finns nästan enbart i cancerceller! När amygdalinet kommer i kontakt med en cancercell, så frigörs alltså både cyanid och Benzaldehyd, och dessa båda ämnen är tillsammans mer giftiga än summan av de båda ämnena var för sig. Man får en s.k. synergieffekt – och cancercellen dör! För säkerhets skull finns i kroppens övriga celler enzymet Rhodanese! Detta enzym bryter ner vätecyanid och Benzaldehyd till två andra ämnen – Thiocyanate och bensoesyra – som faktiskt är gynnsamma för friska celler! Så om cyanid och Benzaldehyd frigörs i kroppen utanför cancercellerna, så är det ingen fara. De tas om hand och oskadliggörs av enzymet Rhodanese!

Känner ni på Livsmedelverket inte till det här – eller vill ni påstå att beskrivningen är felaktig?

Nämnas kan för övrigt också, att Dr Johanna Budwigs framgångsrika anticancerdiet har linfröolja som en huvudkomponent!

När det sedan gäller kolloidalt silver slår ni nästan knut på er för att tala om hur farlig denna produkt är. På er hemsida excellerar ni i svepande och fullständigt osakliga formuleringar. Där finns uttryck som ”kan vara”, ”kan bli”, ”är troligen”, ”skulle kunna”, ”det finns uppgifter om”… Inte en enda solid vetenskaplig referens!

De som försöker demonisera kolloidalt silver kallar ofta silver för en "tungmetall", för att få oss att associera till kvicksilver, bly, uran, kadmium och andra metaller med kända toxiska effekter... Rent tekniskt är det i någon mening korrekt, eftersom man som "tungmetaller" räknar dem som har en densitet över 5 g/kubikcentimeter. Men dit hör de flesta metaller - utan att vara "giftiga". Många är helt ogiftiga för människokroppen - och dit hör definitivt silver. När någon kallar silver för "en giftig tungmetall" så är det helt enkelt en gemen lögn! Folk har i århundraden ätit med silverbestick - och vad jag vet har detta aldrig i historien resulterat i någon "silverförgiftning".

Kolloidalt silver har använts i mer än 100 år – och så sent som 1974 fanns det fortfarande ett ”godkänt läkemedel” innehållande kolloidalt silver, registrerat i FASS. Kolloidalt silver användes tidigare rutinmässigt av svenska läkare mot ”förkylningar” och andra infektioner – utan några rapporterade biverkningar. De problem man i dag brukar hänvisa till är ”argyri” (blåfärgning av huden), vilket aldrig visats uppstå av normal dosering av kolloidalt silver (10 PPM), utan uppstått av silvernitrat eller andra silversalter – ofta i höga doser.

Intressant är i detta sammanhang också Wikipedia.

Så här skriver Wikipedia om kolloidalt silver (en fullkomligt amatörmässig text):

"Kolloidalt silver är silver i kolloidal, det vill säga mycket finfördelad, form. Generellt kan dock sägas att "kolloidalt silver" inkluderar alla produkter med silver i någon koncentration, upplöst i destillerat vatten. Silverpartiklarna i kolloidalt silver kan vara små, mindre än 1000 nanometer. Silverpartiklar i denna storlek kan frigöra stora mängder silverjoner. Silverjoner är den giftigaste formen av silver, och är bland de mest toxiska tungmetallerna (min fetstilsmarkering). Silver i fast, metallisk form är däremot ett tillåtet färgämne med E-nummer E-274."

Om man sedan tittar på Wikipedias egen text om ”tungmetaller”, så finns det kanske anledning att bli litet förvånad. Så här skriver man:

Tungmetall är en föråldrad term som inte rekommenderas av den internationella kemiunionen IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry), eftersom den anses meningslös och vilseledande. Även på svenska anser man att användningen bör fasas ut.

En av omkring 40 förekommande definitioner är: en metall eller legering som har en densitet som är högre än 5 g/cm3. Det har de allra flesta metallerna. Järn har exempelvis 7,87 g/cm. Bland metaller med en lägre densitet (lättmetaller) kan nämnas aluminiumberylliumkalciummagnesiumnatriumstrontiumcesium och barium.

Ofta används termen tungmetaller i betydelsen tunga och särskilt miljöfarliga metaller. Detta är fel, eftersom det inte finns något samband mellan metallers densitet och deras miljöpåverkan. (Min kursivering)

De mest omtalade beträffande miljöfarliga grundämnen är blykvicksilverkadmium och uran. Det stämmer visserligen att de flesta tunga metaller och deras kemiska föreningar är giftiga, men det finns även flera livsnödvändiga metaller  - järn, zinkkopparkrommanganmolybdennickel), liksom det finns giftiga eller miljöfarliga lätta metaller (exempelvis beryllium, strontium). Oftast är mängd och halt avgörande om en metall ska klassas som livsnödvändig eller skadlig. Ibland spelar kvoten mellan olika metaller roll. Det brukar ha en avgörande betydelse i vilken kemisk form metallen finns i.”

Om någon går in och ändrar den första, gravt felaktiga texten om kolloidalt silver, så raderas den - ofta inom en halvtimme – och ersätts av den felaktiga igen. Vad har Livsmedelsverket för synpunkter om detta? Och vilken av Wikipedias texter anser Livsmedelsverket vara korrekt? Båda kan ju inte vara det!

Även här kan jag referera till personlig erfarenhet. Under de senaste fyra åren har jag inmundigat uppemot ½ dl kolloidalt silver dagligen, förutom utvärtes behandling mot nagelsvamp och vid uppkomna sårskador för att förhindra infektioner. Hittills inga märkbara biverkningar!

Om man går till kände näringsspecialisten Peter Wilhelmssons bok ”Näringsmedicinska Uppslagsboken”, så kan man där bl.a. läsa följande:

Kolloidalt silver är ett av de mest effektiva ämnen som finns för att ta död på mikroorganismer - bakterier, svampar och även virus. Vid kontakt med kolloidalt silver får mikroorganismerna sin metabolism förstörd, och de allra flesta dör inom 6 minuter. Bakterier kan inte utveckla resistens mot kolloidalt silver. Det beror på att silver inte förgiftar, utan kväver dem.

Kolloidalt silver kan vara räddningen, när allt fler bakteriestammar utvecklar resistens mot antibiotika.Antibiotika dödar ett halvt dussin sjukdomsalstrande organismer, medan kolloidalt silver dödar mer än 650 sådana. Dessutom förstör antibiotika nyttiga enzymer, vilket kolloidalt silver inte gör.

Biverkningar:

Den enda biverkning som kan drabba människor som konsumerar silver är ett ”förgiftningstillstånd” kallat Argyria, som missfärgar huden och ger den en gråaktig ton.

Argyria kan inträffa, om man i kroppens vävnad ansamlar ca 10 GRAM silver. Detta förutsätter att silverpartiklarna är så stora att de fastnar i kroppens cellmembran. Korrekt tillverkat kolloidalt silver består av partiklar som är så små att de inte utgör något hot. De passerar in och ut ur kroppen utan problem. Intag av 10 ml kolloidalt silver med styrkan 10 PPM ger ett tillskott av 100 mikrogram silver, vilket motsvarar vad vi fick i oss via kosten för 100 år sedan (då våra åkerjordar inte var lika utarmade som i dag).

Interaktion med läkemedel: Teoretiskt kan tetracykliner, metyldopa, penicillamin, ciprofloxacin, norfloxacin, och ofloxacin tas upp sämre, om de ges samtidigt med kolloidalt silver.

Interaktion med näringsämnen: Ingen känd. Det går bra att kombinera kolloidalt silver med näringsämnen för att motverka infektioner. Oftast kombineras det med flera av följande: A-vitamin, C-vitamin, Zink, Selen och L-lysin.

Interaktion med andra metaller: Inga kända.

Absorption: Kolloidalt silver tas upp snabbt i munhålan och i matsmältningssystemet.

 

Som av en händelse tycks samtliga av de tre här nämnda produkterna vara verksamma mot cancer! Har Livsmedelsverket en uttalad önskan att förhindra ”naturlig” bot mot denna sjukdom?

Det verkar uppenbart att sådant som den faktiska, empiriska verkligheten inte nämnvärt besvärar Livsmedelsverket, när man drar sina slutsatser och ger rekommendationer!

 

Min fråga är nu: Vidhåller Livsmedelverket sin inställning till aprikoskärnor, krossade linfrön och kolloidalt silver – och vilka vetenskapliga studier stöder ni er i så fall på?