Psykets påverkan på materien

Jag har tvekat en tid inför att komplettera metoder för att bota cancer med en ”mental” eller ”andlig” del. Av bister erfarenhet vet jag ju, att de flesta tycks ha väldigt svårt att ta till sig även enkel konkret information om förhållandet kost-hälsa. Och att kosten på ett alldeles avgörande sätt kan förebygga – och t.o.m. bota cancer, verkar för många alltför otroligt. Och detta trots att det finns otaliga bevis på att så verkligen är fallet (jag är ju själv ett exempel på detta). Om man då inför begrepp som ”mental träning” eller en mer andlig dimension i förhållande till cancer, så är det nog en uppenbar risk att detta av de flesta betraktas som någon form av oseriöst ”flum”. Trots att begrepp som ”visualisering” och ”mental träning” numera inom elitidrotten är etablerade företeelser, som ligger bakom många framstående resultat, så verkar dessa metoder för många vara väldigt svåra att applicera på andra områden.

Det är sedan länge känt att traumatiska upplevelser som allvarlig sjukdom eller död hos närstående, egen allvarlig sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa mm faktiskt tycks kunna utlösa en cancersjukdom. Känslor som frustration, undertryckt ilska, förtvivlan och övergivenhet verkar också kunna bidra till att cancer ”blommar upp”. Ur den synpunkten är det för övrigt särskilt olyckligt, när läkare ofta ger patienter ett dramatiskt cancerbesked och förklarar att patienten inte själv kan göra något för att förbättra sin situation (en uppenbar lögn!). En cancerpatient kan sedan i det tillståndet skickas hem för att vänta kanske i månader på att få någon form av behandling. Upprörande – och synnerligen ogynnsamt för prognosen!

Sammanfattningsvis vet man också att skratt, glädje, musik och positiva upplevelser i stället kan motverka cancer, och det finns också särskilda metoder för att via mental träning påverka sjukdomen. Olika former av yoga och meditation verkar också i hög grad kunna förbättra välbefinnandet efter en cancerdiagnos – och därmed påverka sjukdomsprocessen. Även patientgrupper, där man kunnat samtala öppet om sina gemensamma problem har visat sig ge minst lika goda resultat som enskilda samtal med psykologer eller andra professionella terapeuter. Själv använde jag mig av Lars-Eric Uneståhls skiva ”Mental Träning som hjälp & stöd vid cancer” (se bild), när jag under en period hade avsevärd ångest och svårt att sova på nätterna (efter min läkares tvärsäkra ”dödsdom”). Det är osäkert hur jag skulle ha klarat mig utan denna hjälp.

Hittills har det varit svårt att visa på strikt vetenskapliga bevis för att de här metoderna fungerar. Det har mest handlat om subjektiva fallbeskrivningar – om än stundtals av mycket övertygande slag.
Nu har emellertid forskare i Kanada nyligen lyckats visa att stödgrupper som uppmuntrar meditation och yoga faktiskt kan påverka cancerpatienter på cellnivå. Deras studie, som publicerats i tidskriften ”Cancer”, kan nästan sägas vara den första som klart visar att det i detta sammanhang s.a.s. finns en klar koppling mellan kropp och själ.

http://www.sciencealert.com/world-first-evidence-suggests-that-meditation-alters-cancer-survivors-cells

Studien gjordes på en grupp kvinnor som överlevt bröstcancer, och man kunde visa, att telomererna hos dem som mediterade eller deltog i stödgrupper under en tremånadersperiod behöll samma längd, medan de hos dem som inte deltog i sådan aktivitet förkortades märkbart. Telomererna är s.a.s. DNA-kedjans ”ändstycken” i varje kromosom och bibehållande av deras längd tycks vara ett gott tecken ur åldrandesynpunkt. Förkortning av telomererna kan nämligen ses som ett tecken just på åldrande. De blir kortare för varje gång en cell delas, och när de blir för korta kan ingen celldelning längre ske. Fast forskare vid ”the Salk Institute for Biological Studies” i USA tycks nu ha visat, att vissa celler kan producera enzymet telomeras, som kan förlänga telomererna och göra att cellen kan fortsätta att dela sig. Men detta är förstås dubbelt, eftersom man också upptäckt att det här tycks vara en mekanism som gör att just cancerceller kan fortsätta att dela sig hur länge som helst (vilket ju är grundproblemet med cancer).

Hur som helst så mådde de patienter som deltagit i nämnda aktiviteter mycket bättre, med mindre grad av stress – vilket med stor sannolikhet också påverkar deras sjukdom i rätt riktning… Men man vet inte än om detta var ett tillstånd som stod sig över tid. Fortsatta studier kommer förhoppningsvis att klargöra detta.
Men att man kunnat påvisa en konkret påverkan på kroppens celler av en ”mental” aktivitet får väl ändå sägas vara närmast epokgörande – och möjligen göra uttalat materialistiska företrädare för medicinen konfunderade…