Trögheten inom medicin och annan vetenskap

För- och nackdelar med vetenskapens tröghet

Det är antagligen bra med en viss ”tröghet” inom vetenskapen, så att man inte okritiskt bara anammar nya idéer, som kan verka lovande men kanske vid närmare skärskådande inte riktigt håller. Men när väldokumenterade och på gedigen vetenskap eller erfarenhet grundade medicinska upptäckter avvisas och inte kommer till användning förrän efter många år – ibland decennier eller t.o.m. århundraden – därför att den etablerade vetenskapen inte kan erkänna tidigare missuppfattningar, då tycker man kanske att det går för långt. Det förefaller också som om just medicinens företrädare av någon anledning varit (och är?) de mest konservativa (tröga) av alla.

Många stora vetenskapliga upptäckter har inledningsvis förkastats av det vetenskapliga etablissemanget, och upptäckarna har ofta förhånats, förtalats, fängslats eller till och med avrättats.

Galileo Galilei (1473 – 1543), Giordano Bruno, (1548 – 1600), Nicolaus Copernicus (1564 – 1642) fick samtliga erfara vad det innebar att komma med påståenden som inte stämde överens med den tidens vetenskapliga uppfattning (d.v.s. kyrkans). De hävdade samtliga, att jorden inte var universums medelpunkt, utan att den faktiskt rörde sig runt solen. Riktigt illa gick det för Giordano Bruno, som brändes på bål för sin kätterska uppfattning.

Några punkter ur medicinens utveckling

Andreas Vesalius (1514 – 1564) räknas som grundare av den anatomiska vetenskapen. Före honom hade man mycket diffusa begrepp om hur människokroppen såg ut och fungerade invärtes. Han dissekerade lik och kunde på det sättet skaffa sig ingående kunskaper om människokroppen. Men hans aktivitet fördömdes av kyrkan, och de gamla professorerna inom medicinen kritiserade honom kraftfullt, för att han vågade ifrågasätta de gamla etablerade uppfattningarna. Hans bok ”De humani corporis fabrica libri septem” var emellertid ett anatomiskt mästerverk, där man kunde se hur människans skelett, inre organ som hjärta och kärlsystem, samt musklerna var uppbyggda. Kritikerna hade svårt att hitta motargument, eftersom man vid dissektioner kunde se att alla hans uppgifter stämde.

William Harvey (1578 – 1657) var den förste som kunde presentera en sammanhållen modell för hur hjärta och blodomlopp fungerade. Även han mötte kritik för sina nya åsikter.

Olof Rudbeck d.ä. (1630 – 1702) gav Sverige världsrykte, då han redan som 20-åring upptäckte kroppens lymfkärlssystem. Ännu i dag förefaller det som om läkarna undervärderar lymfan – som innehåller åtminstone 3 ggr mer vätska än blodkärlen. Lymfan och ”lymfknutorna” (oftast oegentligt kallade ”lymfkörtlar”) tycks spela en mycket viktig roll för vårt immunförsvar.

Ignaz Semmelweiss (1818 – 1865) började undersöka orsakerna till barnsängsfeber, trots stort motstånd från sina överordnade. Dödligheten bland mödrarna på hans förlossningsklinik i Wien låg på över 11 %, men sedan han lyckats förmå läkarna att tvätta sina händer ordentligt, innan de tog hand om de födande kvinnorna (efter att t.ex. ha genomfört en obduktion) sjönk dödligheten till omkring 2 %. Man skulle nu kunna tro, att Semmelweiss blev en hjälte inom medicinen, men i stället motarbetades han av det medicinska etablissemanget, som ansåg att det inte fanns något ”vetenskapligt stöd” för hans åsikter (om att det fanns något skadligt ämne som överfördes från liken till barnaföderskorna). Han uteslöts ur Läkarsällskapet och dog utblottad på ett mentalsjukhus. Det tog också många år innan hans upptäckt fick genomslag i den kliniska verksamheten. Flera tusen nyförlösta kvinnor avled alltså under de följande åren, trots att man egentligen visste hur dödligheten skulle kunna nedbringas.

Om skörbjugg

För några århundraden sedan var det inte ovanligt att långvariga marina expeditioner – militära eller civila – blev riktiga tragedier, eftersom hela fartygsbesättningar kunde dö i skörbjugg. Mellan åren 1600 och 1800 förlorade bara det brittiska imperiet mer än en million (!) sjömän i denna sjukdom.

Frans I av Frankrike sände 1534 ut Jaques Cartier (1491 – 1557) för att söka efter guld och finna en västlig sjöväg till Indien. Vintern 1535 blev Cartiers fartyg infruset i Saint Lawrencefloden i Canada. Efter en tid hade 25 av fartygets 110 besättningsmän dött av skörbjugg, och av de övriga var många så sjuka att man inte trodde att de skulle överleva. En av Irokesindianerna som höll till i närheten kom då med en brygd som framställts av tujaträdets bark – och inom kort var samtliga besättningsmän friska.

Cartier förde förstås loggbok enligt flottans reglemente och antecknade noggrant vad som hade hänt. När han sedan kom tillbaka till Europa överlämnade han sina detaljerade anteckningar till de medicinska auktoriteterna inom marinen och räknade med att den franska flottan därefter skulle ha löst det gigantiska problemet med skörbjugg… Men ”höga vederbörande” fann det helt uteslutet att några ”primitiva vildar” i Canada skulle vara i besittning av medicinska kunskaper, som var bättre än deras egna, så man bortsåg helt från Cartiers information och gjorde inte några som helst försök att följa upp den information de fått…

Botemedlet mot skörbjugg (C-vitamin) var alltså känt – och rapporterat till de europeiska myndigheterna – redan 1535, men på grund av de franska läkarnas arrogans och brist på intresse, så kom det att ta ytterligare mer än 200 år innan kunskapen började tillämpas! Och under tiden fortsatte denna sjukdom att skörda hundratusentals sjömäns liv världen över!

År 1747 upptäckte sedan den skotske läkaren James Lind (1716 – 1794), att citroner och apelsiner kunde förebygga skörbjugg. Han gjorde ett riktigt ”vetenskapligt försök” (fast kanske etiskt tveksamt) och gav halva besättningen på ett fartyg citrusfrukter – medan den andra halvan fick den vanliga kosten, utan tillskott av färsk frukt. Resultatet var dramatiskt. Alla som fått citrusfrukter klarade sig utan symtom på skörbjugg – medan skörbjugg tog den sedvanliga tributen av de övriga. Han rekommenderade nu flottan att vid proviantering ta med dessa frukter. Men det medicinska etablissemanget ansåg att skörbjugg var en sorts förruttnelseprocess i kroppen, som endast kunde botas med vitriol (sulfathydrater), örtdekokter och andra ”uppiggande” ämnen. De kunde inte acceptera någon annan syn på problemet och ansåg Linds väl genomförda försök med citroner och apelsiner som enbart ”anekdotisk evidens” utan vetenskapligt värde (situationen och uttrycken känns igen från dagens debatt t.ex. om LCHF, kolloidalt silver och dietbehandling mot cancer!).

På grund av det här kom det alltså att ta ytterligare 48 år innan man började använda detta enkla förebyggande medel mot skörbjugg, och under den tiden hann förstås ytterligare tusentals sjömän dö i sjukdomen.

Det blev ändå till sist James Lind som fick äran av att ha funnit botemedlet mot denna fruktade sjukdom. Jaques Cartier fick däremot varken ära eller annan belöning för sin upptäckt – och ännu mindre förstås den kanadensiske Irokesindian som gav honom botemedlet…

Om pellagra
I dag är pellagra en tämligen okänd sjukdom hos oss. Men för bara någon generation sedan var denna svåra åkomma (som ger sår på huden och slemhinnorna, diarré, mentala störning liknande schizofreni – och slutligen död)
ett stort problem i sydvästra USA. Nu kände man ju sedan länge till detta med virus och bakterier – och man trodde därför att sjukdomen berodde just på något dittills oupptäckt virus.

Redan 1914 hade Dr Josef Goldberger visat, att pellagra hade samband med kosten – och att man kunde förebygga sjukdomen genom att äta lever eller jäst. Men han mötte hårt motstånd från sina läkarkollegor, som vägrade tro på någon form av näringsbrist som orsak till sjukdomen. Det var inte förrän på 1940-talet, ca 40 år senare, som det medicinska etablissemanget erkände pellagra som en sjukdom förorsakad av brist på vitamin B3. Naturligtvis innebar denna ”tröghet” i systemet att tusentals människor plågades och dog av pellagra, trots att man alltså kände till botemedlet…

Otto Warburg

Ett speciellt fall av ”tröghet”, som fått stor aktualitet de allra senaste åren är den tyske professorn Otto Heinrich Warburgs upptäckt (han fick Nobelpriset i medicin 1931). Redan 1924 visade han i sin forskning att cancerceller har en annan metabolism än friska celler. Förenklat tycks det huvudsakligen bero på en defekt i deras mitokondrier. Våra vanliga celler får sin energi genom att förbränna glukos med syre, medan cancerceller i hög grad använder sig av fermentering (jäsning), vilket är en primitivare och mindre effektiv process. Det innebär bl.a. att cancerceller klarar sig utmärkt utan syre, men de är extremt beroende av socker (glukos). De behöver omkring 20 ggr mer glukos än friska celler. Det förhållandet utnyttjar man t.ex. inom modern tumördiagnostik med hjälp av PET-kamera. Man laddar helt enkelt syntetiskt framställda glukosmolekyler med en radioaktiv isotop. Eftersom cancerceller alltså konsumerar mycket glukos – samt också har membranförändringar som medger upptag av större mängder glukos, så blir det där en anhopning av den radioaktiva isotop man använt – och man kan på PET-kamerans bild se tumören (anhopningen av cancerceller). Trots att man alltså inom medicinen tycks ha ”glömt” Warburgs upptäckt av cancerns sockerberoende, så utnyttjar man detta i diagnostiken! Makabert nog matar man sedan ofta cancerpatienterna med synnerligen kolhydratrik näringslösning, eller med den vanligtvis mycket kolhydratspäckade sjukhusmaten – och formligen göder cancern! Men läkarna har ju i princip nästan ingen utbildning om kostens betydelse för hälsan. De opererar och medicinerar – och sedan tycks de inte ägna en tanke åt vad patienten äter och dricker – eller att kanske det egna sjukhusets mat helt saboterar deras insatser. Minst sagt märkligt! Trösterikt är kanske ändå, att man de allra senaste åren ”återupptäckt” Warburg, och att forskningen nu tycks ha börjat ägna sig åt ”Warburgeffekten”. Men man kan alltså konstatera, att det tog ca 90 år innan Otto Warburgs idéer accepterades…

Om ett sätt att förebygga och bota cancer – ”naturligt”

Dr Ernst Krebs (1911 – 1996) var en amerikansk biokemist, som kom med idén att all cancer beror på brister i den moderna dieten – och inte på några mystiska virus eller bakterier. Denna idé ledde sedan till att han skapade läkemedlet Laetrile, som framställdes ur Amygdalin eller Vitamin B17. Detta ämne finns bl.a. i frukters frön, vissa grässorter mm. Högt innehåll av ämnet finns t.ex. i aprikoskärnor (se vidare under rubriken "Cancer")
Krebs definierade cancer som en ”kronisk metabol sjukdom” (Intressant är att den amerikanske läkaren och cancerforskaren Thomas Seyfried 2013 skrev boken ”Cancer as a Metabolic Disease” och hävdar samma sak. (Svenskt sammandrag under ”Litteratur”). En kronisk sjukdom är ju som bekant en sjukdom som inte ”går över” av sig själv. Och en metabol sjukdom har sina orsaker i vår metabolism, näringstillförsel och matsmältning.
Krebs påpekar, att det i den medicinska historien aldrig förekommit en kronisk metabol sjukdom, som kunnat botas med farmaceutiska preparat eller mekaniska manipulationer av kroppen. I varje enskilt fall står lösningen i stället att finna i en ”adekvat nutrition” – att man äter en kost som innehåller alla nödvändiga näringsämnen.

En intressant iakttagelse är för övrigt att husdjur som blir sjuka ofta börjar äta gräs – och intuitivt tycks välja gräs som är rika på nitrolisider (t.ex. Amygdalin).

I en avlägsen dalgång i Himalaya, mellan Västpakistan, Indien och Kina, finns Hunzafolket. Den här dalen sägs ha varit förebilden till det paradisiska ”Shangri La” i James Hiltons roman ”Bortom Horisonten". Människorna här avviker både i fysiskt avseende och beträffande sitt språk på ett anmärkningsvärt sätt mot de folkslag som finns i närheten. Synnerligen anmärkningsvärd har deras goda hälsa också varit – innan väg brutits till deras område och de fått tillgång till ”civilisationen” på gott och ont. Tidigare var sjukdomar praktiskt taget okända hos Hunza, och varken cancer, diabetes eller andra s.k. folksjukdomar förekom. Många levde till en bra bit över 100 år. När man avled, så var det antingen för att man föll ner från någon av de terrasser man anlagt i branterna, eller för att man helt enkelt tyckte att man levat länge nog och bara lade sig ner och inväntade döden. Man levde tidigare i stor utsträckning på sina odlingar av aprikosträd, och man gick omkring och knaprade aprikoskärnor som ”godis” mellan måltiderna. Därför räknar man med, att folket här fick i sig ca 200 ggr mer amygdalin än t.ex. en genomsnittlig invånare i ”Västvärlden”.

För att sedan återgå till Laetrile, så blev denna produkt mycket framgångsrik som behandling mot cancer i USA. Ett antal kliniker använde medlet. Detta pågick under åtskilliga år, men så småningom ingrep FDA, tvingade Krebs att sluta med tillverkningen, stängde alla kliniker och lyckade manipulera ”vetenskapliga” studier för att visa att Laetrile var både farligt och overksamt mot cancer.
Detta påminner mycket om hur svenska Livsmedelsverket agerar i dag, då man där påstår detsamma om kolloidalt silver. Enligt ”experterna” där är kolloidalt silver helt overksamt mot både cancer och andra sjukdomar – samtidigt som det är ett kraftfullt gift! Med hänsyn till att produkten till 99,999 % består av destillerat vatten, så är påståendet om giftighet märkligt. Den text Livsmedelsverket har på sin hemsida är full av ”kan”, ”kanske”, ”det finns uppgifter om”, och man kan inte visa ett enda fall, där någon avlidit eller blivit skadad av kolloidalt silver. De kan inte heller förneka, att Kolloidalt silver tar kål på nästan alla bakterier, virus, svampar, amöbor och andra sjukdomsalstrande mikrober – vilket är anledningen till att det har använts som vattenreningsmedel i många år. Inom handelssjöfarten har medlet använts för att rena fartygens färskvattentankar i omkring 50 år – och NASA använder det i dag för att desinficera recirkulerad vätska i sina satelliter. Så vitt jag vet har varken handelsflottan eller NASA rapporterat ett enda fall av ”silverförgiftning”!

Sentida exempel på vetenskaplig ”tröghet”

Till ovan anförda exempel kan många andra nämnas. Ett är t.ex. fallet med läkaren Annika Dahlqvist, som med sin LCHF-kost förbättrat livskvalitet och förlängt livet på tusentals diabetiker och överviktiga. Hon anmäldes av två okunniga dietister, som hävdade att hennes kostförslag ”stred mot vetenskap och beprövad erfarenhet”. Socialstyrelsens utredning gav henne sedan rätt – vilket den stora allmänheten (och de flesta läkare) tycks ha glömt…

Ett annat exempel är Dr Erik Enby, som efter att i flera decennier ha studerat blodet hos kroniskt sjuka människor och funnit att där fanns levande mikrober, som bl.a. gör att blodet klumpar ihop sig. Hans läkarkollegor vägrade att ens titta i hans mikroskop för att se det han sett. Han utmanade också etablissemanget genom att påstå, att åtminstone vissa former av cancer är en ”sporsäckssvamp”. Man har nyligen gjort en film om Erik Enbys liv: http://newsvoice.se/2016/05/11/lakaren-som-vagrade-ge-upp-har-premiar-i-stockholm-24-maj-2016/

På senare tid har Enby fått stöd av den italienske läkaren Tullio Simoncini, som botat många patienter med injektioner av det kraftfulla ”antisvampmedlet” bikarbonat (bakpulver). Även han har blivit av med sin läkarlegitimation.

Om man är läkare och kommer med nya och revolutionerande idéer, så är alltså risken uppenbar att man mister sin legitimation – och t.o.m. åtalas och döms för ”illegal verksamhet”, eftersom man använt ”icke godkända läkemedel”. Sedan tycks det inte ha någon betydelse om man botat sina patienter eller inte!

När det gäller dagens situation, där människor t.ex. rutinmässigt plågas till döds av skolmedicinens "cancerbehandlingar" kan det vara svårt att förstå läkarnas och sjukvårdens nästan maniska skräck för alternativa metoder. En viss förståelse för mekanismerna bakom detta får man, om man läser följande krönika av Lars Bern: https://se-mg42.mail.yahoo.com/neo/launch?.rand=7h48o50jo8onr#1067123124