Varför övervikt?

Något om anledningen till övervikt – ett stort hälsoproblem dag

Man hör ganska ofta olika ”förståsigpåare” uttala sig tvärsäkert om viktproblem och dieter. ”Man måste förbränna det man stoppar i sig – Punkt." Med det menar man då att det skulle vara enbart löjligt att ägna sig åt olika dieter – och att det endast gäller att ”äta mindre och springa mer”, som man brukar uttrycka det. En mycket vanlig missuppfattning! Märkligt nog kan man få höra liknande uttalanden även från läkare – som ju borde veta bättre…

När det gäller läkare, så finns det förstås två alternativ. Antingen är han/hon rejält korkad, eller så lyckades han/hon sova sig igenom avsnittet endokrinologi i sin grundutbildning. Men då läkare förstås i regel är välbegåvade (eftersom de klarat av den ganska krävande läkarutbildningen), så faller det första alternativet, och jag tror inte riktigt på alternativ två heller. Snarare är det väl en sorts intellektuell lättja och/eller fallenhet för att utan större eftertanke välja det enkla och till synes självklara alternativet, eller att följa ”mainstream”. Men den som varit uppmärksam i endokrinologin, borde veta, att detta med ”kalorier in, kalorier ut” är en ytterst torftig och felaktig bild av vår metabolism. Att räkna kalorier är helt enkelt bortkastad möda – och i praktiken närmast omöjligt.

Kalorier är ju faktiskt ett mått på energi. Enkelt uttryckt är en kalori ett mått på den energi som krävs för att höja temperaturen i ett gram vatten med en grad Celsius. Den mängd föda som vid förbränning kan åstadkomma just detta innehåller alltså en kalori. Men ”förbränning” i vår metabolism är ju ingen enkel sak – som t.ex. i en förbränningsmotor. Det är många faktorer som spelar in.

En dl bensin innehåller ganska många kalorier, men alla begriper, att man inte kan bli fet av att dricka bensin! Detsamma gäller förstås t.ex. sågspån, eller annat som vår kropp inte kan tillgodogöra sig. Alltså är det så, att olika former av kalorier behandlas på olika sätt av vår metabolism. Det är minst sagt pinsamt, att många av våra läkare ansluter sig till den ”Svensson-modell” (s.k. sunt förnuft), som just säger att man skall förbruka lika många kalorier som man stoppar i sig, om man vill behålla sin kroppsvikt… Det handlar alltså inte om hur mycket vi äter, utan hur mycket av detta vi kan tillgodogöra oss (bl.a.)

Det är nog delvis också det ovan beskrivna logiska felslutet (eller den ”slarviga förenklingen”), som gör att läkare och dietister under sådär ett halvsekel lurat folk att äta mindre fett och mer kolhydrater för att gå ner i vikt. Ett gram fett innehåller ju fler kalorier än ett gram kolhydra­ter. Där­för rekommenderar man t.ex. diabetiker – och förstås överviktiga – att äta mindre fett – vilket i praktiken innebär mer kolhydrater. Resultatet talar för sig själv; kurvorna för övervikt, diabetes mm har under de år nämnda kostrekommendationer gällt stigit dramatiskt!

En del av detta missförstånd beror nog alltså på att 1 gram fett faktiskt inne­hål­ler ca 9 kcal, och 1 gram kolhydrater bara ca 4 kcal. Alkohol ligger för övrigt där­emellan med 7 kcal per gram, och 1 gram protein innehåller precis som kol­hydra­ter ca 4 kcal, om vi skall göra listan fullständig! Till saken hör också, att fett s.a.s. är mer ”svårsmält” och förbrukar en hel del energi vid metaboliseringen, medan kolhydrater är mer ”lättsmälta” och snabbt ger energi. Alkohol metabolise­ras ungefär på samma sätt som kolhydrater.

Men ändå kan man förstås säga, att de som förfäktar ”kalorier in kalorier ut-teorin” har rätt på ett sätt. Förutom att kroppen i någon mån behandlar de olika makronutrienterna (fett, kolhydrater och protein) olika, så krävs det förstås att man kan tillgodogöra sig fler kalorier än man förbrukar, om man skall gå upp i vikt. Men den mängd kalorier man äter och dricker är alltså inte är detsamma som den mängd kroppen kan tillgodogöra sig. Den mänskliga metabolismen är – minst sagt – en komplicerad process!

Men det finns en viktig princip i det här sammanhanget– principen om homeostas!

Vår kropp är en helt fantastisk ”maskin”, som hela tiden lyckas upprätthålla en mängd olika parametrar inom mycket små marginaler. Så måste t.ex. blodets ph-värde hela tiden ligga inom intervallet 7,38 – 7,42… Alltså inom mycket snäva gränser! Att kroppen själv utan vår medvetna påverkan klarar av detta får nästan betraktas som ett under – särskilt om vi tror att vår kost i det närmaste är oväsentlig för hälsan och därför stoppar i oss en massa skräp!

Om blodets ph-värde hamnar litet för långt utanför nämnda ramar – så dör vi helt enkelt!

Ganska små marginaler har vi också, när det t.ex. gäller våra s.k. elektrolyter (mineraler i blodet). Några exempel:

Natrium 135 – 145 mmol/lit

Kalium 3,5 – 5,0 mmol/lit

Kalcium 2,15 – 2,50 mmol/lit

Också detta sköter kroppen utan att vi behöver tänka på det! MEN – om vi äter en kost som helt saknar natrium, kalium och kalcium – hur skall då kroppen kunna bibehålla halterna inom angivna marginaler? Nu är det förstås i princip nästan omöjligt att äta utan att få i sig något av dessa mineraler, men p.g.a. våra jordars utarmning (genom konstgödsel och intensiva odlingar av monokulturer), så har många av oss i dag svårt att få tillräcklig mängd av mineraler i födan. Den som har cancer har också nästan alltid brist på bl.a. jod, zink, selen och magnesium – vilket borde väcka en del tankar hos dem som förfäktar att ”kosten inte har något med cancer att göra” – som en läkare direkt svarade mig med, när jag undrade varför han inte gav sina cancerpatienter några kostråd…

Men så till detta med övervikt. Kroppen försöker också hålla en ”bra” vikt – även om det finns en viss tendens att lagra fett för att ha i reserv vid ev. kommande matbrist. Och kroppens sätt att hålla rätt kroppsvikt är att styra vår HUNGER (via hormoner; endokrinologin jag nämnde). Om vi behöver växa (som under barndom och tonår), så blir vi rejält hungriga. Självklart behövs det då mycket ”byggnadsmaterial” för tillväxten. Det är ju välkänt att t.ex. pojkar i sin intensivaste tillväxtperiod nästan kan äta ”hur mycket som helst”. Om det då inte finns tillräckligt med ”byggnadsmaterial” i kosten för tillväxten, så blir hungern intensiv och i princip nästan omöjlig att motstå. Och det gäller alltså inte bara MÄNGDEN föda, utan INNEHÅLLET (mineraler, vitaminer etc.).

Även här gäller s.a.s. den homeostatiska principen. Om kroppen t.ex. inte får tillräck­ligt med nödvändiga mineraler, så slår hungern till. Kroppen signalerar att man skall äta mer – för det KAN ju hända att man då får i sig just de mineraler man saknar (och hur skulle man annars få i sig dem?). Det är faktiskt också så, att många gravt överviktiga är UNDERNÄRDA, d.v.s. de har brist på viktiga mine­raler, vitaminer och spårämnen, vilket gör att de blir hungriga, Och om/när de äter ”skräpmat”, utan de viktiga ingredienserna, så blir de snabbt hungriga igen, eftersom bristerna kvarstår… Kolhydrater skapar för övrigt extra intensiv hunger p.g.a. det insulinpåslag, som blir resultatet av det höjda blodsockret efter förtäring av kolhydrater (särskilt fiberlösa s.k. ”snabba kolhyd­rater” som socker och vitt mjöl).

Om man SVÄLTER, så går man självklart ner i vikt, men då fungerar kroppens homeostatiska strävan på det sättet, att alla energikrävande processer i kroppen (andning, puls, peristaltik etc.), sätts på sparlåga. Men först - efter ca tre dygn - upplever man ett ökat välbefinnande (ofta ren eufori), när man hamnar i ketos, och kroppen alltså övergått från förbränning av glukos till att använda ketoner (förenklat en nedbrytningsprodukt av fett). Men när fettreserverna är uttömda blir man slö och trött och undvi­ker automatiskt fysisk aktivitet (och onödigt tänkande, vilket är en energikrävande verksamhet). Kroppen stänger efter hand av alla icke livsnödvändiga processer – och när fettreserverna tar slut, så börjar den förbränna muskelvävnad för att överleva. Det här innebär också, att när man efter en svältperiod (t.ex. med Vikt­väktarna) börjar äta, så är kroppen inställd på ”energisparläge”, varför mycket av födan direkt sparas som fett – i stället för att användas för förbränning. Det är därför man vid ”jojobantning” så snabbt går upp i vikt igen efter en svältperiod – ofta till en vikt strax över den ursprungliga.

Tanken med ”kalorier in kalorier ut” skulle ju i sin yttersta konsekvens också innebära, att om man bara åt t.ex. 50 kcal mindre om dagen, så skulle man efter ett år ha gått ner flera kilo i vikt – förutsatt att man rörde på sig exakt lika mycket som tidigare. Men ingen kan väl tro, att det skulle vara möjligt att så exakt styra sitt kalo­riintag – eller på samma exakta sätt reglera sin aktivitetsnivå. Ingen tror väl heller, att de som under många år har en alldeles stabil kroppsvikt väger sitt mat­intag med brevvåg och kan mäta sin energiförbrukning på samma exakta sätt! Bara tan­ken är ju fullständigt absurd! I stället sköts detta automatiskt genom reglering av hungern via hormoner – OM VI INTE LURAR KROPPEN MED OLÄMP­LIG FÖDA, då s.a.s. autopiloten sätts ur spel!

Den mat vi i dag får i oss är fylld med ”främmande ämnen” (färgämnen, konsi­stensgivare, smakförstärkare, konserveringsmedel etc.), och många av dem består av molekyler som vår metabolism aldrig förr under hela evolutionen stött på och som därför inte kan hanteras på ett bra sätt. Detsamma gäller för övrigt alla ”läkemedel”, som per definition är ”nya molekyler”. Annars kan man inte ta patent på dem och tjäna pengar på produkten! All distribution av ”naturliga mole­kyler” (örter, rötter, bär etc.) betraktas ju också av skolmedicinen som ”kvacksal­veri”, eftersom de aldrig kan få status av ”godkända läkemedel”… Resultatet av läkemedel blir oftast att de ”stökar till det” i vår metabolism och stör de homeos­tatiska processerna i krop­pen. I vissa fall kan de avhjälpa en del symtom akut (t.ex. värk) – men på sikt är de nästan alltid skadliga och kamouflerar bara den verkliga orsaken till symtomen… Men eftersom läkemedel är de utan konkurrens mest lönsamma produkter som finns på marknaden, så fortsätter ”förgiftningen” oförtrutet… Och samhällets kostnader för sjukvård stiger hela tiden dramatiskt. Tyvärr verkar de flesta läkare vara läkemedelsbranschens naivt lydiga tjänare – vilket är en skam för kåren! (Läs t.ex. ”Dödliga mediciner och organiserad brottslighet” av den danske läkaren Peter C. Götzsche!)

När det gäller övervikt, så kan man alltså sammanfattningsvis säga, att den inte beror på ”dålig karaktär” eller att vi ”springer för litet”. Övervikt beror i allt väsentligt på att vi äter fel – och att vårt hormonsystem fungerar adekvat – nämligen genom att ge kraftfulla signaler om att vi skall äta mer, när vi har brist på viktiga näringsämnen. Och hormonernas kraft är så stor, att ingen i längden kan stå emot. Är man tillräckligt hungrig – så äter man det som står till buds! Hungerhormonerna är ju avsedda att se till vår individuella överlevnad – precis som könshormonerna är inställda på artens överlevnad…

Man kan  också konstatera, att Livsmedelsverket under många år ägnat sig åt att med sina kostråd allvarligt försämra folkhälsan. Redan för flera år sedan påpekade jag bristerna i deras logik - t.ex. i detta inlägg på bloggen "Kostdemokrati" 

http://www.kostdemokrati.se/svenerik/2012/09/18/livsmedelsverket-visar-ett-hansynslost-forakt-for-vetenskap-och-fortsatter-att-ge-kostrad-som-leder-till-okad-ohalsa/

 

Överläkare Tore Persson har en god pedagogisk förmåga, och på nedanstående länk kan man se och höra ett föredrag av honom, där han förklarar en del om orsakerna till vår nuvarande hälsosituation.

https://www.youtube.com/watch?v=Un1OsLIXefk&feature=youtu.be