Vad är diabetes

Ämnet diabetes är omfattande och komplicerat och svårt att beskriva kortfattat. Men eftersom sjukdomen de senaste trettio åren ökat dramatiskt (ca 30 miljoner diabetiker i världen 1985 – och ca 400 miljoner i dag, 2016) , så att nu snart uppemot en miljon svenskar drabbats av den – och i allt yngre åldrar – så gör jag i alla fall ett försök. En anledning är också, att det råder så mycket missuppfattningar om diabetes. Bland annat tror ju många diabetiker att det är helt OK att äta bröd, särskilt fullkorn. Detta är helt fel. Även om fullkornsbröd är marginellt bättre än ”vanligt bröd”, och bröd bakat på havre eller råg är bättre än vetebröd, så handlar det fortfarande om kolhydrater – som diabetiker så långt möjligt bör undvika.

Det handlar om hormonet insulin.
Insulinet öppnar kroppens celler, så att dessa kan ta emot glukos (blodsocker), som de behöver för sin energi. Glukosen förbränns sedan med syre i cellernas mitokondrier, vilket är den process som ger oss energi. Brist på insulin gör alltså att sockret blir kvar i blodet (=högt blodsocker), vilket på sikt är mycket skadligt. Det är vad som händer vid diabetes typ 1, som är en ”autoimmun” sjukdom. Detta innebär, att kroppens immunförsvar angriper och förstör bukspottkörtels insulinproducerande betaceller, så att insulinproduktionen blir för liten eller upphör alldeles. Tillståndet kräver tillskott av insulin via sprutor (eller insulinpump) för att man skall överleva.

En annan anledning till högt blodsocker är diabetes typ 2. Då finns fortfarande insulinproduktion i levern – men kroppens celler har blivit ”insulinresistenta”, varför insulinet inte räcker till för att öppna dem, så att de kan ta emot blodsockret. Resultatet blir alltså även här ett högt blodsocker med alla de komplikationer för hälsan detta innebär.

Diabetes typ 1 och typ 2 är alltså två helt olika sjukdomar – men med samma resultat: Ett högt blodsocker – och en mängd allvarliga biverkningar av detta. I Sverige har ca 90 % av diabetikerna diabetes av typ 2.

Under många år har läkare och diabetessköterskor häpnadsväckande nog givit typ 2-diabetiker rådet att minska på intaget av fett men att äta mycket kolhydrater. Detta har resulterat i tragiska följder för denna patientgrupp, eftersom det är just kolhydrater som ökar behovet av insulin, och dessutom oftast ger viktuppgång, vilket ytterligare ökar insulinresistensen. Dr Annika Dahlqvists LCHF-kost (litet kolhydrater och mycket fett) har dramatiskt förbättrat många diabetikers livskvalitet – men har av det medicinska etablissemanget motarbetats och bortförklarats som en ”modediet”, som på sikt kunde vara farlig.

Antagligen var det en och annan av ”det gamla gardet” inom sjukvården som höll på att sätta i halsen måndagen den 30 november 2015, om de såg TV-programmet ”Fråga Doktorn”. Professorn vid Karolinska Institutet, diabetesspecialisten Kerstin Brismar, förklarade där, att man faktiskt kan bota diabetes typ 2, åtminstone om sjukdomen upptäcks i tid. Och detta utan mediciner, framför allt genom att ändra sin kost – äta mindre kolhydrater och mer fett. Hon poängterade också, att kolhydraterna inte bara är socker, utan även t.ex. bröd, potatis, ris, pasta och gröt (d.v.s. stärkelse). Hon framhöll också, att motion är en viktig faktor, som bidrar till att minska insulinresistensen – och förstås också är positiv ur flera aspekter. Hon påpekade även, att några av de största ”sockerbovarna” är juice och läsk – vilket många inte förstått…

En kvinna ringde upp och berättade att hon hade haft diabetes typ två i 22 år. Hon hade fått den traditionella behandlingen med tabletter och insulin – och hela tiden mått dåligt. Framför allt tyckte hon att sjukvården inte givit henne något hopp, utan bara talat om att hon skulle få dras med sjukdomen resten av livet. Sedan hade hon själv hittat LCHF och efter hand kunnat sluta med medicinerna, och nu mådde hon alldeles utmärkt!

Professor Kerstin Brismarks raka besked i TV måste vara som ett slag i ansiktet på alla diabetiker, som under många år redan vid diagnosen fått veta, att man aldrig kan bota diabetes och att man alltid kommer att drabbas av ”naturalförloppet”, d.v.s. att man hela tiden blir allt sämre och drabbas av allt fler komplikationer. Först kommer man att behöva tabletter (t.ex. Metformin) och sedan insulinsprutor. Riskerna för nödvändiga amputationer av tår och fötter, liksom allvarliga ögonskador har betraktats som ”naturliga” och oundvikliga – liksom självklart en för tidig död på grund av de komplikationer sjukdomen medför (fast det nämnde man kanske inte).

Sannolikt är det en hel generation diabetessköterskor som nu mår dåligt av detta klargörande i TV-programmet och tvingas inse, att vad de lärt sig i sin utbildning har haft allvarliga brister. En förhoppning är, att de trots allt kan ta till sig denna ”nya” kunskap (som ju faktiskt funnits i väldigt många år), och att de inte försöker slå knut på sig själva för att visa att de i alla fall har haft rätt i sina kostråd.

I sammanhanget förtjänar naturligtvis också att nämnas, att det numera finns diabetessköterskor och annan sjukvårdspersonal som uppdaterat sina kunskaper och försöker ge sina patienter korrekta kostråd. De är värda all respekt och uppmuntran! Tyvärr har de en tuff uppgift, då de ofta motarbetas både av okunniga kollegor och av patienterna själva. De senare har förstås under flera decennier matats med information om att man till varje pris skall undvika fett, och de har svårt att ta till sig annan information. Dessutom är ju de flesta av oss tämligen bekväma - och det krävs energi för att ändra sina matvanor. Vår invanda kost tycks också närmast vara integrerad med vår personlighet, varför vi tar förslag om koständring som ett "påhopp" och ett hot mot vår personliga integritet.

Ett stort ansvar faller förstås på myndigheter som Livsmedelsverket och Socialstyrelsen, där man för bara några år sedan rekommenderade diabetiker att ”basera sin kost på 50 – 60 % kolhydrater”! All sjukvårdspersonal ute i den konkreta verksamheten har självklart gjort sitt bästa utifrån de råd och anvisningar de fått – men då dessa varit gravt felaktiga har resultatet för patienterna blivit eländigt…

Extra pinsamt är, att Socialstyrelsen redan 2008 efter genomförd utredning (p.g.a. den okunniga anmälningen mot Annika Dahlqvist) tvingades bekräfta, att LCHF är en bra behandling mot övervikt och diabetes – men att man sedan i vården valt att helt bortse från detta. Man har i stället fortsatt med sina gamla och skadliga kostråd – och därmed dömt flera hundra tusen diabetiker till ett förkortat liv med onödigt dålig livskvalitet!

Den som vill ha övertygande argument beträffande vilka födoämnen som förorsakar diabetes - och en hel del andra hälsoproblem - kan ta del av en föreläsning av professor Göran Petersson från Chalmers på följande länk:

http://webbtv.media.fnf.nu/15/kost_och_halsa/2

OBS: Den som har diabetes kan inte omedelbart ändra sin kost eller sin medicinering utan läkarkontroll. Det kan vara livsfarligt! Insulindosen måste anpassas till kosten.

Med anledning av den senaste tidens skräckrubriker och hätska påhopp mot dem som förespråkar LCHF-kost finns det kanske också anledning särskilt påpeka, att en typ 1-diabetiker självklart inte kan sluta ta insulin. Däremot kan en kolhydratsnål kost innebära att man behöver en MINDRE MÄNGD insulin (och innebära stora hälsofördelar i övrigt). För den som har diabetes typ 1 är det förstås hela tiden en intrikat balansgång mellan kost, fysisk aktivitet och insulindosering, och man måste hela tiden vara uppmärksam på sina blodsockernivåer. För de föräldrar som har mindre barn med typ 1-diabetes kan detta innebära en synnerligen påfrestande situation, då man också konkret måste undervisa t.ex. personal i barnomsorg och skola om hur livsviktigt detta är.