Hur det började

Våren 2009 hade jag en omvälvande upplevelse

En gammal kompis, Toli, kom på besök. Han gifte sig i början på 1970-talet med en norrländsk kvinna som min fru arbetade tillsammans med på apoteket i Umeå 1970. De flyttade sedan ner till Strängnäs (han var yrkesmilitär), och så småningom skaffade de segelbåt (efter att ha varit ute med oss i vår båt!). Paret fick barn precis samtidigt som vi, så de har alltså barn som är jämngamla med vår dotter Sara och vår son Pär. Under 80-talet seglade vi ihop på semestrarna en hel del. De gick ut i Östersjön från Strängnäs och seglade söderöver, och vi gick norrut från vår hemmahamn Västervik. Sedan seglade vi tillsammans i skärgården under kanske någon vecka, och barnen tyckte förstås att det var fantastiskt kul med lekkamrater.

Toli hade alltid varit en smula överviktig. På senare år (han fyllde 60 det här året) hade detta i vanlig ordning accentuerats, och hans fru hade hela tiden försökt få honom att bre mindre smör på mackorna och över huvud taget dra ner på sin fettkonsumtion. Ändå hade han stadigt gått upp. Till sist var han tvungen att uppsöka hälsovården, och där tog man ett stort antal prover. Resultatet visade att ALLA värden var förfärliga – antingen mycket för höga eller mycket för låga.

Efter att av en händelse ha fått se Sten Sture Skaldeman på TV köpte han dennes bok ”Ät dig ner i vikt”. Rekommendationerna där lät helt vansinniga (Ät mer fett!), men tydligen var argumentationen ändå ganska god, för Toli lade om sin ”fettsnåla” kost omedelbart. Han skippade bröd, potatis, ris och pasta och började äta smör, kött, fläsk, grädde, fisk, ägg och mycket sådant som Livsmedelsverket varnar för.

Till sin oförställda häpnad började han redan efter en vecka att gå ner i vikt – trots att han hela tiden åt gott och aldrig var hungrig! Efter mindre än ett år hade han gått ner 35 kg i vikt och kände sig må bättre än på kanske trettio år! Och han ägnade sig inte åt motion mer än vanligt (d.v.s. inte alls).

Nu tog han kontakt med den läkare som gjort hälsoundersökningen ett år tidigare, och efter viss övertalning lyckades han förmå den tvivlande läkaren att genomföra en ny undersökning enligt samma modell. Någon vecka senare ringde läkaren litet smått chockad till Toli och informerade om resultatet: ”Gosse, du har värden som en 20-åring!

När Eva och jag alltså träffade Toli, kunde vi konstatera, att han inte bara var betydligt smalare, utan också att han verkade vara en mycket gladare, mer välmående och positiv människa.

Först trodde jag förstås att han skämtade, när han berättade vad han åt (även om jag förstås hade hört och läst litet om t.ex. Annika Dahlqvist och hennes idéer). Sedan tänkte jag att han kanske var alldeles unik och led av något sällsynt syndrom, som gjorde att just han reagerade tvärt om mot andra människor. För han hade ju, som sagt, börjat äta en massa fett och knappt ätit något alls av potatis, ris, pasta, bröd, frukt… Enligt läkaren skulle han snarast ha varit död efter någon vecka med tanke på vad han satte i sig, eftersom hans värden redan var så katastrofalt dåliga. I stället föreföll han nu vara hälsan själv efter över ett år på den nya dieten!

Jag blev förstås minst sagt intresserad och började forska i ämnet. Och jag blev totalt chockad! Toli var inget undantag; Nästan alla går ner i vikt av att äta mer fett (och mindre kolhydrater)! Ändå har läkare och dietister fortsatt att upprepa som ett mantra: ”Dra ner på fettet!”

Det är svårt att med ord beskriva mina känslor. Trots att man självklart börjar bli en smula luttrad på många områden, när man hunnit några år över sextio, så har man ju ändå kvar någon sorts känsla av grundläggande tillit till samhället och dess institutioner – och kanske framför allt till läkarvetenskapen, som ju onekligen gjort enorma framsteg när det gäller att rädda livet på människor och bota akuta sjukdomar (tyvärr inte lika stora, när det gäller att förebygga eller bota kroniska sjukdomstillstånd!).

Jag fortsatte att läsa – forskningsrapport efter forskningsrapport, studie efter studie, människors erfarenheter av olika kostalternativ o.s.v. Min första häpenhet övergick efterhand i någon sorts desperat ilska. Och i det längsta vägrade jag att tro på vad jag fick reda på. Det KUNDE bara inte vara möjligt! Men tyvärr!

Efter att ha ägnat åtskilliga veckor åt att få mina värsta farhågor besannade, så kände jag bara att jag inte kunde vänta längre med att åtminstone försöka informera några av de människor jag känner och bryr mig om – i frustrerande medvetenhet om att de allra flesta bara skulle komma att ägna en förströdd tanke åt detta och sedan snabbt glömma det hela för att fortsätta sitt liv (och sina matvanor) som vanligt...

Självklart övergick min fru och jag direkt till LCHF. Efter något år hade jag - utan att svälta eller gå hungrig en enda dag - gått ner från 102 till 84 kg! Min fru något mindre. Dessutom var det slut på tidigare bekymmer med sura uppstötningar och magproblem. Och märkligt nog har jag sedan dess knappast någon enda gång fått "träningsvärk" efter fysiska ansträngningar. Självklart bidrog det här till övertygelsen att vi var "rätt ute", när det gällde kosten...

Sammanfattningsvis blev mina slutsatser:

Du blir friskare av att äta mer fett – framför allt mättat sådant.

Om du är överviktig, så går du ner i vikt av att äta mer fett (och mindre kolhydrater).

Kolesterol är något helt nödvändigt för kroppen. Högt kolesterol gör att du lever längre. Lågt kolsterolvärde gör bl.a. att du mycket lättare får infektioner, samt större benägenhet för depressioner, aggressivitet och självmord. Sänkning av kolesterol med medicin har mycket negativa effekter för din hälsa, och medicinerna (statiner) har gräsliga biverkningar.

Alla diabetiker blir, om inte ”botade” så i alla fall mycket bättre av att äta mer fett och mindre kolhydrater.

Generellt blir både barn och vuxna fetare ju mindre fett de äter.

Många av dagens allt fler diabetiker skulle:

Inte ha fått diagnosen om de ätit mer fett och mindre kolhydrater

Kunna få ett mycket bättre liv – ofta sluta med mediciner – om de gjorde tvärt om mot läkarnas rekommendationer – d.v.s. åt mer fett och mindre kolhydrater.

I dag dör flera diabetiker varje dag bara i Sverige, till mycket stor del på grund av Livsmedelsverkets, Socialstyrelsens och läkarnas kostråd!

Kort sagt blev jag medveten om att kosten är grundläggande för vår hälsa - och att LCHF tvärt emot vad de flesta anser är en  utomordentligt hälsosam kost. Särskilt gäller detta för överviktiga och diabetiker.

MEN: Om man är diabetiker, så kan man förstås inte direkt ändra kost. Det kan ju i värsta fall betyda att man hamnar i koma och dör. Insulindosen måste förstås anpassas till den ändrade dieten. Förändringen bör alltså göras i nära samråd med din läkare (fast eftersom han troligen är lika ”fettskrämd” som de flesta i branschen eller åtminstone känner sig förpliktigad att följa de officiellt givna rekommendationerna, så kan man få problem där. Be honom/henne t.ex. läsa Lars-Erik Litsfeldts bok ”Diabetes.inte”!).


Nästa chock drabbades jag av några år senare, då jag i maj 2014 fick min cancerdiagnos… Den ledde till en kedja av händelser som fick mig att inse de minst sagt allvarliga bristerna i vår sjukvård och i läkarnas bristande kunskaper om cancer. Och om jag inte redan fått förtroendet för läkarkåren skjutet i sank, så hade jag sannolikt nu omedelbart accepterat läkarna prognos och behandlingsförslag. Om jag gjort det, hade möjligen dessa rader aldrig blivit skrivna! Och det är naturligtvis ett alldeles förfärligt konstaterande. Det innebär en insikt om att människor med cancer dagligen utsätts för behandlingar med mycket svåra biverkningar – trots att det finns mycket skonsamma, effektiva och billiga alternativ. Den här insikten är kanske det som allra mest motiverat mig till att starta denna webbplats.


MIN CANCERHISTORIA
Här följer en mycket kort sammanfattning av en lång historia med många intressanta detaljer…

I början av juni 2014 opererades jag för min cancer på den plats i landet som har den största erfarenheten och kunskapen om just min form av sjukdomen. Den drabbar endast drygt 100 män varje år, så erfarenheten generellt på våra sjukhus är begränsad. Därför har man valt att behandla dessa fall huvudsakligen på ett ställe i landet, där man alltså skall bygga upp en kunskapsbank, som kan komma alla patienter till del.

Ett par veckor efter operationen fick jag beskedet att man hittat cancerceller i den lymfkörtel som opererats bort i höger ljumske – och att jag därför måste genomgå ytterligare en mycket omfattande operation, där man bl.a. skulle ta bort alla lymfkörtlar i ljumsken på höger sida. Men nu hade jag hunnit ”läsa på”, och trots intensiva övertalningsförsök vägrade jag. Läkaren förklarade att mina dagar nu var räknade. Man tog sin hand ifrån mig, och uppföljningen överlämnades till kirurgen på min hemort. Där kollades jag sedan med ultraljud var tredje månad, och vid varje tillfälle såg man förstorade lymfkörtlar i ljumskarna – dock omväxlande på höger och vänster sida.

Redan efter att jag fått min diagnos och hunnit skaffa mig kunskaper, så hade jag lagt om min kost till närmast "ketogen" sådan (mycket fett och minimalt med kolhydrater). Läs om ketogen kost här: http://www.svaradoktorn.se/425558411

Dessutom intog jag dagligen rejäla doser D- och C-vitamin, samt Omega 3, gurkmeja, ingefära, aroniabär, aprikoskärnor och tillskott av selen, zink och magnesium - samt dagliga doser av KOLLOIDALT SILVER. Jag ökade också på min fysiska aktivitet till nästan dagliga joggingturer på 3 - 4 km.

Sommaren 2015 gjorde man också en datortomografi på hemsjukhuset och såg då en mycket förstorad lymfkörtel i vänster ljumske. Den ansåg man företedde tecken som klart indikerade att det rörde sig om cancer. Utan att prata med mig skickade kirurgen då en remiss till ”specialistsjukhuset” där jag först opererats, och därifrån fick jag plötsligt bara ett brev med kallelse till operation. Jag ringde och avbokade den – och redan följande dag ringde kirurgen där och förklarade att jag inte hade lång tid kvar att leva – om jag inte genomgick deras planerade operation, med åtföljande strålning och cellgifter. Jag vidhöll dock min inställning.

Den 16 februari 2016 var jag sedan inne för ytterligare en ultraljudsundersökning av ljumskarna på hemorten, och där kunde man nu för första gången konstatera, att det inte längre fanns någon enda lymfkörtel i ljumskarna som var förstorad!

Den 21 mars 2016 hade jag ett återbesök på hemsjukhusets kirurgiska mottagning, där jag s.a.s. "officiellt" fick beskedet från röntgen om att man inte längre såg några förstorade lymfkörtlar i ljumskarna. Vid manuell undersökning nu (palpering) konstaterades också, att inget avvikande kunde märkas i aktuell region - förutom det ljumskbråck jag haft sedan åtskilliga år. Detta menar man nu kan opereras, eftersom jag inte längre har "fullt med cancer i ljumskarna" - vilket man tidigare något chockartat kvällen före planerad operation meddelade per telefon och angav som orsak till att operationen måste ställas in.

Den 20 juni 2016 gjordes ytterligare en ultraljudsundersökning vid hemsjukhuset, där röntgenläkaren kunde konstatera, att samtliga lymfkörtlar i mina ljumskar "ser alldeles normala ut"... Den kvinnliga röntgenläkaren var ovanligt kommunikativ, och jag berättade vad jag gjort för att, som det nu ser ut, ha blivit av med min cancer. Hon var ärlig nog att erkänna, att hon aldrig hört talas om varken ketogen kost eller kolloidalt silver. Heder åt hennes ärlighet, men det är förstås gräsligt, att dagens läkare har så bristfälliga kunskaper om enkla kostinterventioner, som dramatiskt kan påverka vår hälsa - t.o.m. överlevnaden i cancer... Men det visste jag redan, och detta är ju väsentligen också anledningen till att jag startat denna webbplats.

Den 20 april 2017 var jag åter på en efterkontroll via ultraljud, och även nu fann man endast fullt normala lymfkörtlar i mina ljumskar. Jag berättade om min ändrade diet och mina kosttillskott - samt om några fler i min närhet som blivit botade från sin dödliga cancer på samma sätt. Läkaren lyssnade artigt - men han ställde inte en enda fråga - och han verkade TOTALT OINTRESSERAD! Vad är det för fel på våra läkare?

Förklaringen till nuvarande förbättrade medicinska tillstånd är rimligtvis min sockerfria diet, med olika kosttillskott och vitaminer enl. ovan. Allt sådant som några av de läkare jag träffat närmast föraktfullt avfärdat som ”huskurer utan verkan”…

Min erfarenhet just nu är alltså:

Våren 2009 gjorde jag tvärt emot vad läkarna sa - och jag gick utan besvär ner närmare 20 kg i vikt, blev av med en hel del fysiska bekymmer och fick en perfekt fungerande mage.

Under 2014 och 2015 gjorde jag precis tvärt om mot vad min kirurg sa. Jag avstod operation, cellgifter och strålning, fortsatte med min kolhydratfattiga kost, mitt intag av kolloidalt silver och åt dessutom en hel del kosttillskott, D- och C-vitamin, Omega 3, gurkmeja, ingefära, aroniabär, aprikoskärnor, kokosolja mm. I stället för att enligt läkarens prognos mycket snart dö i cancer, så lever jag åtminstone fortfarande - efter snart tre år - och mår ganska bra.

Kanske är det begripligt, om jag numera inte alltid omedelbart godtar en läkares ordination och prognos.